Pojkarna kom hem från gymet på Santa Barbara. De släppte träningsbagarna vid poolkanten så magnesiumpulvret yrde. – Pappa, nu blir det roadtrip och du skall med, sade de.
– Vi ska se saker, sade de.
– Jag fnös ut den hemgjorda smoothien av överbliven ananas och krossad is genom näsan.
Testosteronkalvarna hade väckt mig ur min slummer där jag flöt på två uppblåsbara barnmadrasser jag fått av house keepern Rita.
Barnmadrasserna hade velat sära på sig men jag hade knipit och nog somnat i poolen för nu skvatt ananasen, madrasserna särade på sig och ashlet sjönk.
-Har du simpuffar!?? Vad händer med dig egentligen sade de klentroget.
Jag tittade på mina armar. I gåvan från Rita hade hela barnkitet ingått och jag hade tydligen viktkompenserat för de små madrasserna i dvalan att komma till ro. Det kändes litet B med de orangea luftbälgarna på armarna nu men jag tillstod inget.
-Vadå ni har ju luftpuffarna på insidan, sade jag.
De lyssnade inte.
– Vi tar din Lincoln så kan du ligga och sova i baksätet, kom nu pappa, sade de.
Bröderna Alfred och Gottfrid Krantz på roadtrip med farsan.
Luddig planering
Planeringen var inte kristallklar men jag kunde urskilja hotellnätter, rökt mat, musik, bilskrotar, bad och brudar där vi delade lika på alla ingredienserna utom den sista eftersom jag var färdig med den detaljen sommaren 1978.
Den yngste styrde norrut på Den brända butikens väg = Burnt store road.
De fotade alla släpvagnar de såg och skrek upphetsat.
-Tänk den där i Sverige? Stoppad av polisen och körförbud med indragen styrlapp efter en kilometer på E4:an men här…!
– HÄR kör vilken sextonårig tjej som helst i 110 med pickis och släp som lastar sju ton!
De semaforerade, tog om och upprepade och jag kände igen allt från min egen upptäckartid i USA. Det är annorlunda här. Mycket annorlunda och i Florida går allt. 
Amerikanarnas egen syn på USA är att trafiken är galen på östkusten runt New York för att bli lugnare och lugnare ju längre västerut man kommer. Längst västerut i Californien är förhållandet till bilen totalt avslappnat men har en dubbel botten. Den galna situationen i LA med mil efter mil av tolvfiliga köer motverkar det coola.
Det coolaste sipprar därför ner i södern, Louisiana, Georgia, Alabama men där går gränsen. Florida räknas inte. Florida räknas inte till södern även om det ligger mycket söder om ovanstående sydstater- varför? Därför att under inbördeskrigens tider var södra Florida ett myggträsk, en vit fläck på kartan – obeboeligt.
När sedan södra Florida blev ett paradis var gränserna redan dragna i folkmun och södra Florida är en historielös blindtarm om än alla som har möjlighet vill flytta hit. Lönerna är lägre här för folk strömmar hit och jobbar ändå. Karibiska flipflop och sandstrandspuls gäller.
Här är det varmare än i Californien. När alla andra delstater har snö inklusive Hawaii är det apelsinsommar i södra Florida.
Här finns ingen bilbesiktning. Här finns kortbyxor, countrymusik och dragkrokar bultade i kofångaren. Eller som här med justerbart klickfäste. Sverigegalna saker går inte bara för sig här.
– Det är vardag.
I Florida är du myndigförklarad.
– Kollatittadär råmar pojkarna åt ännu ett ”omöjligt ekipage” i Sverige där man får ha en liten sönderbesiktad skottkärra på 700 kilo efter bilen och köra max 80. 
Att flytta farfars vedkap på en vagn efter bilen anses livsfarligt för omkringvarande fordon i det minimala landet Sverige. Här – jamen släng på allt du vill och kör utan besiktning. Du är myndigförklarad.
Första stoppet kom på väg 17 inåt landet norrut. 
Juniorerna skulle ha nån pretzel med Mountain Dew och chicken wings i nån smet. Jag låg kvar i baksätet och fotade genom rutan med mobilen. Verkstaden framför dörr’n. Bakhjulsbyte på gång hos pickupägare som skyltar i bakrutan med att han är uppväxt i Florida och är ingen frusen import från norr. FLO GROWN.
Lyftar ute. Sommar året om. Växellådslyften uppe.
Virginabil i värmen mådde gott. Pojkarna virvlade in. Dörrarna stängdes, driven for i och farten ökade. Från inget mål till full fart mot wakeboardparken. Plötsligt fanns en plan. Nu skulle tydligen åkas wakeboard utan båt. 
En park fanns i närheten och . . . 
. . . Härnösandspojka’ hoppade högst och mest idag men när vi skulle åka därifrån var Lincolnens batteri stendött.
Det hade låtit orkeslöst ett tag och nu gav det upp. Utmattade av vattenlekarna tog de upp sina mobiler och jo, ja … det blir att jogga 1,5 kilometer till Advance Autoparts och sedan jogga tillbaka med ett nytt.
-Klara, färdiga . .. då kom räddningen. En två meter hög Fordpickis åskade in och kablade igång oss så vi kunde åka för egen maskin till Advance och byta batteriet på parkeringen.
Räddaren fick lämna sitt namn. THANK’S A MILLION Mr. DUSTIN MEYER.
Jamenhej på er! Ha’ je’ batterier? 
Låna verktyg och skruva, skruva i solnedgången. 
Den kvällen smakade det extra bra med långsamt smoked beef under bar himmel.
Vi somnade gott i besprutade queensängar till ljudet av dånande air condition och tjutande polissirener.
Vi stöp i en skrot dagen efter.
Gamla containrar med godis i skogsbrynet och heta karosser på flera sätt i solen. 
Snyggt och prydligt i rader. 
Vi gick fritt och plockade vad vi behövde bland de fina årsmodellerna. Hettan tvingade in oss i bilen men kort efteråt stod pojkarna på bromsen igen. 
-Undrar om instrumenten är av tillbaka-till-framtiden-årgång? 
Vart ska vi nu då sade Alfred vid ratten? -Jamen vi åker bara, sade Gottfrid och så hamnade vi på en bilträff kort därefter.
Lakeland var en stor träff ! Mer om den i särskilt reportage.
Kul men … vi åkte vidare. Träsket tätnade och det hände en grej. Vi såg några gamla bilar en bit ifrån vägen. Inte i skogen men på gräsplätten framför där träsket tog vid. 
Vi körde av från vägen och rullade fram till trädgränsen. Här stod flera gamla bilar och vi gick runt och tittade. 
Plötsligt hörde pojkarna ett hizzing sound inifrån träsket. Jag är halvdöv så jag hörde inget men de lyssnade och sade att de aldrig hört det i verkligheten, bara på TV-dokumentärer om Sasquatch. Vi stegade in i den täta djungeln.
Gotte såg plötsligt varifrån ljudet kom. Det var en fågel i ett bo. Vi gick in i träsket en bit till. Vi skojade och Alfred tog en pinne och slog mot stammen i rytmiska sekvenser på det sätt som humanoiderna förmedlar sig. 
Då brakade det till och en stor, kraftig buske flaxade inne i skogen. Ljudet hördes igen denna gång så starkt att jag också fattade.
Vi sprang mot bilen och jag fotad
e från höften mot busken under tiden men kameran var inställd på långsam 1/40 dels sekund.
Gotte sprang om mig .
Alfred var längre in och jag försökte se bakåt om han kom.
Vi kastade in grejerna i bilen, hoppade in och startade men dröjde några minuter med att åka.
Vi väntade men kunde inte se något mer.
Hungern gjorde sig påmind och ett nytt smoki’n place skulle spåras upp.
Mätta och energifyllda efter baby back ribs och smoked beans bromsade Gottfrid så det pumpade i GPS:en. Där låg drömmen ju!
Vi skulle köpa motellet
Vi trampade runt och smidde planer. Litet färg och vi hade drömstället! Som i en film. Här kunde vi mecka med våra bilar, dra hit fynd, lagra, köpa och sälja. Motellet skulle gå för fullt under tiden och generera deg. Vi skulle köpa motellet.
Vi skulle lira i restaurangen och ha rockkvällar. Vi kunde rodda med svenska turister. Vi skulle köpa en gårdstraktor och en rollback-bärgare och hämta bilar. Alfred kunde ha sin privata psykologmottagning i en flygel.
Vi kunde ha containerfrakter till Sverige och en speedshop och pistolskytte på baksidan.
Hit kunde svenska rockband komma och spela in i en studio med känsla av skallerormar och tumble weed runt hörnet.
Som Muscle Shoals på sjuttiotalet
-Jamen, allt var möjligt. 
Vi skulle lätt köpa det kontant utan skulder. Baksidan var enorm med stor plan och flera verkstäder. Lite färg och ett utegym och utebillyftar och . . . det nya livet kunde börja i morgon! I MORGON. Här låg det framför oss.
-Plock upp eller kast’ bort. 
Tysta åkte vi vidare. Insjunkna. Modstulna. Vi kände att vi tagit ett mesigt beslut.
Vi hade sagt nej till den rosa drömmen med allt roligt samlat på ett ställe.
– Vi var wimps.
Inlandsvägarna i sydvästra Florida har mycket att upptäcka. Vi stannade ofta. 
Det blev en lokal sylta igen på kvällen där vi provade ortens specialiteter, mörkret föll, en rod rullade förbi motellet och vi somnade innan tandborsten med TV:n på.
I morgon väntar en ny dag med nya dörrar att öppna. Life is a roadtrip.
