KRÖNIKA: Leif-Ivan klockan tio.

Susanne Karlsson välkomnade mig till World of Classic Museum and sales i Tumba.  Hon kom som vanligt emot mig med sitt intagande leende och en dunlätt kram. 

Om jag vetat vad som skulle följa hade jag nöjt mig med denna sekund och åkt hem. Hennes parfym swishade förbi på kortare tid än en top fuel avverkar sextio fot och jag var därmed händerna på oraklet från Överkalix, Leif-Ivan Karlsson.

– Har du sett min nya Cadillac? log han.

Som alla vet köper Leif-Ivan en Cadillac var annan vecka så frågan var en smula svårtolkad.


Jag anande en pedagogisk uppförsbacke i arbetet med att förklara diskrepansen mellan min förstoppade bilomsättning och den högförbrännande inköpskurva herr Karlsson levde i.

Han stirrade ivrigt på mig med kvart-i-tio-blicken, väntande på ett svar.

09:45 är Leif-Ivan sprickfärdig av energi, lust och frenesi att ta itu med dagen.

Han är som en löddrig hingst i startfållan galen av nyfikenhet att rusa ut i dagen och leva tjockt och brett med dubbla telefoner, bara ben och stora famnen.
Nu skrek hela hans kropp efter ett svar.

 

Ingen tar Leif Ivan kvart i tio.

Jag är en avsvimmad sengångare i jämförelse. Förresten alla är det. Ingen tar Leif-Ivan kvart i tio.

-HAR DU DET? SETT MIN NYA CADILLAC?!! löddrade han.

-N-nej, får jag ur mig utan att veta om han menar den gröna 1960 Biarrittzen, 1959 Sevillen eller den där svarta italienska Broughamen som är så unik att man flämtar bara av att se den på bild.

Han stoppar ner båda telefonerna likt vore de Colt 45:or på en revolvermans hölsterförsedda höfter och snor runt i Foppatofflorna så gummit veckas.

Jag kommer på ytterkurva där han rundar husbilen, tappar bort honom, möter sönerna Pierre och Tony som pekar mot garaget, skyndar på stegen och möter en vit 650-hästars STS-V i överkörningshastighet.

Jag kastar mig åt sidan i huvudet men mina 60-åriga fotvalv rör sig inte. Cadillacen stannar en skolängd från mina knän. Den fryntlige vevar som en tokig med armarna – hoppa in, hoppa in.

Jag öppnar dörren.
-Jag är helikopterpilot vet du.
Han är så himla go när han ger mig sin anamnes och fysiska CV i det han deklarerar:
– Jag har snabba reflexer, exakt överblick, säkerhetstänk och rutin med simultankapacitet och reaktion som en åttaarmad bläckfisk!
Han släpper bromsen när jag landat min vänstra skinka.

Jag är 1,85 och väger 105 kilo men här är det ingenting. Piloten huserar över den totala bilen.

Han mutar in allt från blinkersspaken till handskfacket. Mitt revir är armstödet på höger sida.

Den vita muskelcadillacen på 650 kompressormatade hästar sätter sig på den delade bakaxeln och skjuter iväg som en vertolhelikopter i katastrofläge. Vi flyger fram i 140 och nu tror du att vi är på motorvägen men det är det som inte är grejen!Vi är bakom hans garage mellan trappan och stängslet.
Jag ser en SJ-pall och två vattenkannor och allt är surrealistiskt.  Vi är på väg mot 200 till tonerna av Leif-Ivan Karlssons upprymda skratt där han berättar varför han lämnade tillbaka den tröga Jaggan för den här jänkaren och jag ser Gunnebostängslet växa in mot vindrutan med exponentiella steg.

Jag kan snart ta på det med näsan för Karlsson har slut på bromssträcka och vräker upp den spritt nya Cadillacen i en gummislitande gir som får de svindyra fälgarna att smaka rödglödgade bromsbelägg och betong där de kantrar ner mot underlaget.

Vi står stilla. Jag har tappat kameran på golvet. Det är tyst. Jag tror Sven-Ingvars spelar i radion. Jag skakar litet och tittar åt vänster.Där sitter Leif-Ivan. Han är gladare än trummisen i Mupparna. Han trycker på alla knappar för att få ur tractionspärren, backar och gör en vitrykande burnout bland blomlådor och pallkragar och släpper iväg bilen så hastighetsmätaren fjongar upp som kastarmen på en lerduvemaskin och vi reser än en gång mot döden nu till refrängen om Byns enda blondin.Klockan tio står vi utanför bilen och lever på något sätt. Jag har fått bläck från pennan på ringfingret, troligen i sladden mellan trean och fyran. Jag slickar på det och känner mig plötsligt iakttagen. Det är Karlsson. Han ser klentroget på mig. Jag stoppar det blöta fingret i fickan.
– Kom nu då, kaffet väntar säger han och dunkar mig i ryggen.


Läsa mer sånt här! Du har kommit till motortidningen på nätet  Worldkustom.com Kolla in resten av månadens artiklar.  Här hittar du arkivet med alla tidigare nummer Ha kul!

sticker

One thought on “KRÖNIKA: Leif-Ivan klockan tio.

Lämna ett svar till Ronny Johansson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *