Krantz Krönika: Ställ bilen nere vid vägen

Detta går att skriva nu. Det är så länge sedan. Kopparnätet rivs. De fasta telefonerna försvinner och med dem telefonnumren. Men inte minnena.


Hon hade 11 01 20 eller 110 120. För bilkillar lätt att minnas. En hastighet.
Sommaren sjöd varm i havsbandet. Elden hade brunnit hög för att falna till glöd. Gitarren hade gått runt bland oss som grillat pinnbröd. 110 120 hade rest sig efter det och jag hade följt med på en promenad.

Vi satt på två stenar nere vid sjön och hörde skratten på avstånd nu. De eleganta och ordnade drog sig hemåt. De jämna paren bröt upp. Den paranta kvinnan som varit några år äldre i vita jeans och långt, brunt hår reste sig och borstade ren baken.

Jag tittade ut mot vattnet. En trollslända cirklade vid näckrosbladen i uppvaktandet av en partner till synes utan tur.
110 120 slog ihjäl en mygga mot utsidan av sitt knä. Hon hade röd kjol med en vit, alldeles för stor herrskjorta utanpå, ett smalt lackskärp i midjan och röda pumps.
-Heejdå!
Alla bröt upp. Eldstaden rök av påkastat vatten. De stod uppe vid badhytterna och ropade till avsked.– Ska du inte gå, frågade jag?
– Nä, sade 110 120 och strök bort blodet.
Hon fuktade sitt finger och gnuggade uppmärksamt sitt knä utan att ge någon notis om att hennes kompisar som bodde tolv mil norrut gick mot sin Amazon.

Jag sade inget och inte hon heller.
– Handlingen behövde ingen förklaring.

För unga läsare – det fanns inga mobiltelefoner, datorer, sms, spårningsappar eller ”hittakartor” 1977. Vi var två tonåringar ensamma i det mörka, ensliga kustbandet och 110 120 var tolv mil hemifrån utan att känna till en enda väg. Vattnet blev svart. Daggen kom. Vi bröt upp.

Impalan startade direkt. Den svarta direktionsbilen från Norge var sju år gammal.

Jag hade stereoradio, kassettspelare med The Stylistics, You are everything och booster på 15 watt.

I bakfönstret lyste Rosa Pantern röd, en schampoflaska jag tömt och satt belysning i. Jag ägde ungdomen, landet, bilen och tiden. Flickan var långt ifrån min men hon hade lånat ut sin ungdom, sin tid, sitt land till mig denna natt.Luften flödade in från Chevans värmepaket och satte doftgranen i gungning. Hon sparkade av sig skorna i det röda skenet under instrumentbrädan och drog in benen under sig på helsätet. Hon pratade glatt och alla ämnen var nya, alla uttryck oanvända och alla bisatsers melodier ohörda hos denna nya bekantskap. I mörkret utanför byttes osynligt Höga Kustens klippor mot inlandets åkrar med raka led av höhässjor.

Vi slumrade nog en stund också för de tolv milen tog hela natten. 110 120 var en gammaldags tjej som trodde på värderingar från far och mor. Det passade mig utmärkt där vi sträckte ut oss i baksätet och jag varsamt lade armen om henne där hon andades mot min hals, flickan som ordlöst stannat med raggar’n när trollsländan gick bet på sin date.

Solen gick upp i vindrutan som vi svängde höger uppför backen. Grässträngen i mitten var hög och avgasrören skrapade där vi kröp på lågen.

Fadern var död sedan några år och modern levde med sin syster i hemmet. Båda kom ut på trappan när Chevan sakta gungade de hundra metrarna upp mot den lilla röda stugan med vita knutar och snickarglädje.
– Oj, sade jag lågt.
– Det är ingen fara sade 110 120 och klappade mig på låret.

Vi klev ur i gryningen och de två tanterna jublade.
-Vilken bil, en amerikanare sade de!! Nu ska vi ha frukost. Systrarna tjattrade, vände ryggen till och gick in.
På trappen blinkade 110 120 till mej.

Plötsligt kom ena tanten ut igen.
– Kan du ställa bilen på vår uppfart nere vid byvägen med fronten utåt.
Jag såg oförstående ut men gick till bilen och startade.

Ja, ja de kanske inte ville ha olja på gräset eller så ville de slippa skvallret. Det kanske skulle se ut som om någon backat in och lämnat den där bara. Jag rullade ner, parkerade och gick tillbaka.

Bordet var dukat till brädden när jag kom in. 110 120:s läppar var åter röda och kokkaffet ångade.
-Titta nu, hojtade systern i fönstret! Nu körde Bergmans förbi! Nu såg de bilen! Nu såg de att vi har finfrämmande!
En gammal Levin kom fram.

Jag var 19 år och begrundade systrarna.

Jag insöp köksatmosfären och den tidiga morgonstunden runt kaffebordet.

De var glada för dotterns skull. Vilken natt, vilken resa, vilken bil och spela på gitarren kunde han.


Läsa mer sånt här! Du har kommit till motortidningen på nätet  Worldkustom.com Kolla in resten av månadens artiklar.  Här hittar du arkivet med alla tidigare nummer Ha kul!

sticker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *