Bengan i Hudiksvall ringde. Han hade följt utvecklingen på Facebook.
– Spookie Krantzen, sade han allvarligt.
Jag har två sorters kompisar. De som har Facebook och de som inte har. När man möter de med Facebook får man ett medlidsamt leende och sedan är den saken utagerad. Inget behöver sägas. Allt är glasklart.
-Skönt. Mindre repriser, färre omtagningar, mindre surr, mindre fel, färre rykten, enklare, exaktare, bättre.
Sedan har vi de som är utan Facebook. De verkar som om de inte är med i matchen. De kommer in i tredje perioden och frågar vilka lag som spelar. De vet inget och att uppdatera alla ämnens olika utvecklingar sedan sommaren 2017 eller ännu värre sedan hösten 2014 är . . . man bara ger upp.
-Det får bli: Hej hur är läget? Bra, själv då? Jo, bra. Fint de’. Hejdå.
Man orkar inte idissla när Myran körde på min Lincoln, succéspelningarna på Birger Jarl i Stockholm, hjärtinfarkt nummer två i augusti 2017 och takraset över bussen i februari.
– ”Läget är lugnt kompis” blir bekvämt i mötet med facebooklösa utanför Coop i Hallstahammar, Hallsberg eller Hattsjöbäcken.
Det här med bussen har dock väckt bautaintresse så vi tar en debriefing i ämnet för alla med eller utan Facebook.
2016. För stora banderoller.
Det började med att jag ville köpa större och tydligare banderoller att ha på bussen när många nya sponsorer till Krantz Challenge klev på. Jag bestämde att standarden skulle vara 1,5 x 3 meter.
När de skulle monteras visade det sig att bussen var för liten. De nya reklambudskapen hängde på marken som söliga gabardinbyxor.
Funderade på olika stålkonstruktioner på taket men gav upp, gick in och surfade på Blocket. Där fanns en högre, större buss, vit med vit inredning, jättelastutrymme där en 240 fått plats, nyare och mycket dyrare. Den skulle hålla upp banderollerna finfint.
-Den tar vi sade Myran.
Midsommardagen 2016, efter en spelning i Junsele drog vi upp i Lappland med vår gamla buss för att titta på den nya vita. Vi köpte den på stört och nu hade vi två bussar. Den vita krävde C-kort så jag tog den. Den gamla blå nöjde sig med B-kort utfärdat före 1996 eller nåt sånt. Myran fick ta den . . . officiellt.
Samma gener fast nyare höll dock i ratten.
Den nya vita gick som en dröm, tyst och vibrationsfritt i hela 42 minuter. Den stannade på en öde myr i Lappland.
Soppatorsk i träsket på jungfruresan.
– Soppatorsk trots att mätaren visade kvarts tank. Den snåle säljaren hade låtit oss få med tolv liter i den del av Sverige där ödsliga hjortronträsk är hundra gånger vanligare än Shell.
Fick ta friskvattentankarna att hälla diesel i från den lilla blå och bära över. Så totalt infantilt onödigt dumsnålt så jag blir arg fortfarande och bussen hade satt ribban.
-Ja, jag är bekvämskönsnygg men slappna aldrig av resenärer. Bekvämskönsnygg var Kleopatra också.
Varmvattenberedaren sprack.
När bussen skulle tas i bruk efter vintern fylldes golvet av vatten. Jag hade tömt systemet på hösten men nu forsade vattnet ut under bakre soffhörnan. Det visade sig att korkade varmvattenberedaren hade en korkad tömning. När man öppnar avtappningspluggen rinner vatten ut men inte allt vatten. Till detta behövs ett specialverktyg som levereras med varmvattenberedaren som föres in i hålet varvid den släpper ur sig de sista litrarna.
NÄR behövs den funktionen? Idiotiskt. VARFÖR fick jag inte veta det vid köpet? VAR fanns det specialverktyget? Inköp av ny varmvattenberedare och megatorkning av bussens heltäckningsmatta.
Strömlös inför Stockholmsturné
Allt var packat och Leif-Ivan Karlssons Birger Jarlfartyg fullbokat. Det skulle bli ett himla party med chartrade bussar, lyxmat och Krantz&Krantz på kvällen. De nya, dyra bussbatterierna var plötsligt totalt urladdade, säkringar skjutna och ett elfel galopperade i raderna av reläer. Krantzen är gammal industrielektriker men detta!? Tog ett dygns galen meckning med inköp av två nya batterier innan vi kom iväg med bränd stoppsolenoid och bakvänt halvljus. Bussen gick mot Stockholmen med öppna elskåp och nerverna på helspänn.
Motorn skar på hemvägen
Birger Jarl blev, efter mankemang med maten, en jättesuccé. Tre på natten hade vi lastat och vi begav oss ut ur huvudstaden spelsvettiga, trötta och lyckliga. Vi hade blivit lovade chaufförshjälp av en kompis med c-kort men han backade ur dagen innan. Krantzen orkade till Söderhamn efter att ha skruvat el i ett dygn, kört och spelat i ett dygn och därefter vänt hemåt. Sov några timmar. Fortsatte till Hudik, tankade, frös, böjde mig inte ner och tittade under bussen fem på morgonen som alltid annars. Hade jag gjort det hade jag sett oljan som sprutat ut men jag var slut, trött, oskärpt.
Fortsatte norrut. I Bredsand söder om Sundsvall blinkade oljelampan till en halv sekund.
-Va, såg jag rätt,eller var det vattnet eller laddningen?
Körde vidare. Lampan tändes och ja, det var oljelampan. Stannade direkt på E-fyrans vägrensfält men motorn knackade redan. Tittade under. Ett oljerör hade spruckit. Hela bussen täckt av olja. Bärgning. Granne fick hämta oss trötta, sömniga, spelsvettiga, dagenefterrockare. Reparationen gick på 60.000.
2017 Gick inte besikta- fel i papperen.
Det här är en egen krönika. Bussen från andra sidan hade omöjligt chassienummer enligt besiktningen. Tog två veckor av mitt liv och grundlade hjärtinfarkt två. Avhandlingen med skadeståndskrav till svensk bilprovning var på 36 sidor.
2017. Framrutan krossades under Krantz Challenge i Härnösand
En god vän som hjälper mig med Krantz Challenge anlände före mig till tävlingsplatsen på Mellanholmen där jag parkerat bussen kvällen innan. Han hade gjort nya fina stakkäppar. Dessa lutade han mot bussens framsida. De nådde upp till underkanten på vindrutans nedre gummilist. Plötsligt såg han ett behov att köra fram bussen två meter för bättre läge. Han hoppade in, körde framåt och stakkäpparna gick genom framrutan.
Jag hade glasförsäkring men nu visade det sig att världens mest tillverkade buss på sin tid 1983 hade en framruta som inte fanns. B10M var världens mest tillverkade buss och hade flera olika karosser från Ajokki till Van Hool och många andra. Rutor fanns men jag hade en kaross som bara tillverkades i några få ex i en brytningsperiod i Markaryd. Jag hade ett samlarobjekt tillverkat i tolv exemplar, när jag helst ville ha en Volvokonsumstandardbuss. Min buss är en Markaryd Meteor från Skandia Helmark men inte nog med denna latin. Hos 12 bussar tog man delar av fronten från, håll i er nu, holländska DeltaPlan.
Ingen hade en ruta till busskorsningen. Hjälp söktes på Facebook och hjälp kom. Stefan Svensson på Rixglas i Hudiksvall lyckades hitta en farbror i Finland som lovade gjuta en ruta om han fick malla av originalrutan men tiden fanns inte just nu!
Den tejpades omsorgsfullt och kördes sprucken hela säsongen. På hösten plockades den ur för transport till Finland.
Vatten strömmade in vid vattentankning.
Mitt i kriget ny sjö i bussen. Denna gång hade slangen som leder från bussens vattepåfyllningslock på utsidan ner till vattentankarna spruckit. Jag hade bokstavligen sprutat vatten in i bussen med trädgårdsslangen. Nu åkte delar av heltäckningsmattan ut för gott.
Bakluckan slets loss.
Efter Birger Jarlsuccén ville man ha tillbaka oss. Sagt och gjort. Samma sak igen nu med chartrade dubbeldäckare, superparty och överintagning på båten. Kaos då folk som rest från Umeå inte kom in. Till slut upplät man dörrarna till kön som trampade trots maxintag. På asfalten utanför Birger Jarl är det trångt att köra en WV Polio.
Försök med en 12 meter lång buss i det läget. Du är felparkerad från minut ett. Det blåste spik. Vi bar instrument, vi riggade, vi fixade vi . . . visst ja bussen.
– Sprang ner och vräkte ut den där den stått i en timme mitt på övergångsstället mitt i korsningen. Rullade vidare på kajen. Längst bort fanns en tillrättalagd U-sväng för bussar kantad av meterhöga betongblock. Jag körde in i svängen och …där stod en BMW med öppen huv.
Jag höll ut å det grövsta, försökte hjälpa genom att ta mig förbi utan att besvära den unga pojken som fått stopp, vevade på ratten och rev loss hela bakluckan mot betongmuren. Den hängde på trekvart och nu var det dags för fyra timmar spelning åtföljt av hemfärd.
Det var bara att se glad ut. Vi spelade, vi rockade, vi sov några timmar på båten och i gryningens iskalla timma klättrade vi omkring på bussen med spett, hittad sten att banka med och spännband för att pumpa tillbaka bakluckan och komma iväg. Hösten kom, rutan plockades ur. Bussen hyrdes in i en stor ladugård med husvagnar och båtar.
2018. Taket rasade in på ladugården och begravde bussen.
Vinterladans järnbalkar störtade in och gjorde tretton hål i busstaket. Vi fick höra det i USA. Vi hoppades att den skulle ha klarat sig hyfsat.
-Pappa, bussen står i Ground Zero, sade sonen hemkommen till en första inspektion. Den stod på absolut sämsta stället. Järnbalkar hade trängt in i bussen. Så gott som alla busstakets reglar var nersmashade.
Följden blev att hela inredningen hängde på trekvart med stora hål i taket, krossade takluckor och sidoruta. Bussen var halvförsäkrad vilket inte räckte. Ladugården hade ingen försäkring. Det snöade ner i sängen. 
For runt och tittade på andra bussar bl.a. Svenne Rubins gamla men insåg hur vår buss planlösning passar oss perfekt, är ljus och fin och ingen buss tar vårt lastutrymme längst bak.
Uffe Lindholm, ur-raggare i Härnösand rökte ett par cigaretter, klättrade upp på taket och gjorde ett fantastiskt jobb med att lappa ihop skadorna och få den tät. Lugnt och säkert jobbade han en hel helg. Uffe Lindholm räddade hela grejen. Utan honom ingen säsong. TACK UFFE!
Inredningen klistrade vi ihop själva med insikten att den kommer aldrig att bli som förr men den kommer att göra jobbet.Stressen var stor och det skruvades i snögloppet inför första spelningen på Valborg i Bollstabruk fortfarande utan framruta.
Rixglaskillarna kom med ny ruta dagarna innan. En fantastisk känsla. Heder åt Rixglas. Vi snickrade in i det sista på bussen som blev möjlig att använda precis till Valborg.
Köksskåpet ramlade loss från väggen på premiärkörningen.
När vi skulle åka föll hela köksskåpet ner och krökte vattenkranen som började läcka. Skåpet hade hängt på trekvart. Vi bara hann inte. Vi skulle ta det efter spelningen. Slängde ut det i snön och drog iväg.
Bollsta överträffade alla förväntningar. Vi laddade för publikrekord som vi alltid gör och gick ut med . . .
-Det kom dubbelt så många som arrangörerna räknat med!!! 250 betalande och festen ville inte sluta klockan ett på natten när tillståndet tog slut. Fullt drag, massor av folk, party.
Krantz&Krantz med Valborg i Bollsta Folkets Hus av Riverside Cruisers drog fullt hus 2018. Bandet åkte hem med två nya bokningar.
Sjönk rakt ner i marken.
Bussen från andra sidan hade inte kunnat parkeras på Krantz gård eftersom den var täckt av snö. En granne hade ringt och erbjudit sig.
-Du kan ha bussen hos mej, ta ström i garaget och alla verktyg du behöver, hade han sagt.
DET var räddningen för att över huvud taget bli klar. Underbara Gussjö. Hemkommen från Bollsta körde jag upp bussen i snön på min gård i alla fall. Vägen hade tinat och arbetet med köksskåpet skulle bli enklare så.
Dagen efter sjönk den i leran. 11 ton, snösmältning och gårdsväg. Den lade sig på bakaxeln och tryckte sönder en lucka på sidan samt, rev loss en annan sidolucka vid bärgningen. Den tidigare raka, vita bussen fick formen av ett kastat karamellpapper. Dängd från golv till tak där den linkade tillbaka till första uppställningsplatsen.
Påkörd.
På uppställningsplatsen cirkulerade flera tunga fordon. Telefonen ringde.
-Hej Krantz. Jag har kört in i bakändan på din buss när jag skulle vända med min maskin, kan du komma och titta.
Start i sopskåpet.
Endast dagar gammalt är det senaste elfelet. Den startar inte på nyckeln. En kabel från startmotorn har snabbdragits upp i golvet. Kabeln kom upp vid diskbänken så nu startar Myran bussen med en tryckknapp i sopskåpet när vi skall åka.
Tillnyktrande rader.
När jag skriver detta inser jag vansinnet. Jag rusar mot pensionen. Varför bor jag inte i lägenhet utan saker? En tvåa i stan. På dörren L. Krantz och i källarförrådet en trampcykel med serviceavtal. Inget mer. Absolut inget mer.
Man brygger sitt kaffe vid köksbordet, läser tidningen och tittar ut på gungorna. Man cyklar till parken med brödrester till fåglarna, trampar hem i cykelhjälmen lagom till Fråga Doktorn. Sömnen inträder 22:15 alla dar i veckan utom onsdagar då det är vattengympa för seniorer. Onsdagar somnar man 22:45. Trygg, lycklig, utvilad, försäkrad.
Man har inte hus i USA, två hus i Sverige, rockband med kompletta ljus- och ljudanläggningar som ska servas ständigt, åtta bilshower, motortidning, turnéer, klädmärke och reseverksamhet in spe.
Tretton fordon.
Man har inte tretton fordon varav en tung biltransport, en takchoppad projektbil i molekyler, några Mercor i varierande grad av sönderfall, åtta jänkare i diskutabelt skick i Sverige och i USA samt en tolv meter lång buss från andra sidan som ensam skulle fylla orderboken hos två heltidsanställda mekaniker. Man är som folk.
-Man är inte en idiot.
