Delfinernas stålblå ryggar steg och sjönk i månskenet. Siluetterna var ett med vågorna, ändå separerade i ett eget pendlande, skilt från Mexicanska Golfens dyningar.
Två hav i ett där ute under blodmånens upplysta gata.
Midnatt i St: James City. Luftens fuktiga värme förmådde inte dämpa dagens hetta som stramade i ansiktet. Den vilande Bonnevillemotorns strålning kröp upp längs benen där jag satt på helsoffan i anländande stjärnljus från tiden före jordens födelse.
Betty Wright sjöng Paralyzed knappt hörbart från bilradions blekblå sken. Tolvåringen med rösten som fick Deep City Records studio att glöda 1966.
Tre år senare, 1969 dubblerade hon sin röst i singeln The Best Girl Don’t Always Win, sjungande sitt öde blott femton år gammal.
Tåren brände i ögonvrån, frigjorde sig, rullade ner och löste upp sin sälta. Av smärta för Betty eller av lycka över nattens skönhet?
Jag vet inte och vill inte veta. Vill inte forma det i ordens trubbiga gjutformar kantstötta och skamfilade av evigt brukande i vårt banala okynne.
– Våra liv har blivit ord. Ord i böcker. Ord på TV. Ord i mobilen. Ord på Facebook. Ord på tröjor, havregrynspaket och ord i nackskinnet på köande framför. Ord, ord,ord. Vi har blivit förminskade till 28 tecken i ett fåtal förutsägbara kombinationer vilka kräks över oss all vaken tid.
Till sånt som är av betydelse för oss räknas kombinationer som:
Så kan det gå,sa flickan. Den som lever får se. Allt är inte guld som glimmar. Lagom är bäst. Volvos värde varar och
”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga . . . . . ”
– Vi behöver inte ens höra slutet på de meningar som kastas åt oss likt vore vi idioter.
Ditt och mitt liv styrs av upprepningar!
-Vi i är trälar under Tjabba, tjena, hallå och klarrt-och betarrt.
-Jag ville spy. Kom natt och ordbefria mig.
Pontiacen hade nigit mjukt i svackan nedanför brofästet på andra sidan Charlotte Harbor. Hastigheten hade minskat in mot Marion Street. På trottoarerna hade klungor av kroppar vandrat höljda i tunna kläder, smink och vita accessoarer. Doften av parfym hade förmedlats in i den öppna bilen och jag hade vridit huvudet åt höger.
På uteserveringen hade en kvinna vinkat glatt åt den slanka sextiotalsbilens svarta blixtrande mot gatans flerfärgade ljus.
Mexicanska toner till congas och salsagitarrer hade pulserat i kvarteret där dygnet glidit mot sitt slut för att omärkligt mötas av ett nytt.
I fjärran hade svarta palmer avtecknats mot den upplysta himlen där Pontiacen stävat vidare mot nya kvarter, nya ljud, nya dofter.
Läsare ”åker med” sägs det.
Ordlöst stiger ni in.
Upplevelsen tolkas inte i bokstäver. Intrycken vägs inte i tecken. Mötet och skiljet är stumt medan känslan dröjer kvar fri och oförminskad utan ord.
– Tänk om ord kunde tala som tystnad.
Stadens larm hade inte behållit bilen. Dess sex röda bakljus hade svept ut i natten, höger över bron och ner på andra sidan. Pine Island hade det stått.
V8:ans dova avgasrör hade följt vägen söderut på ön tills den tagit slut. Bonnevillen hade parkerat vid strandkanten där det ljumma vattnet från Sydamerika ljudlöst sköljt in.
Tittade på klockan. Tio över ett. Vred på nyckeln, backade in i acaziaträdens månskugga med en blick i backspegeln där delfinernas blanka ryggar alltjämt höjde och sänkte sig. Förde växelspaken till drive, kände responsen i växellådan fortplantad som en vänlig klapp i ryggen och gasade mjukt hemåt.
En ordlös bubbla av saltdränkt vatten skickad till mig själv i en tyst kyss hade klätt alltet i en harmoni utan ände.
OH, känslofyllt och genialt. Jag åkte med!