Om du skall se något unikt skall du åka till Classic Car Week. Du får hela tio dagar av bilskådande och du ser det du aldrig sett innan. En Dodge Wayfarer Sportabout exempelvis.
Dodge Vägfararen Sportarunt. Gulligt eller hur. Så lät det i början av femtiotalet
Senare skulle tonen hårdna. Utmanaren (Challengern) och Anfallaren (Chargern) skulle komma och slutligen, när man nått änden av skalan, Demonen (översättning överflödig) men nu är vi i den amerikanska harmonins, nyfikenhetens och lekfullhetens tidevarv efter andra världskrigets slut. Aldrig mer krig och död. Nu ska vi bara leva och lyckas.
Åke Adolfsson, van bilskruvare från Ånnaboda och sambon Catharina Larsson var i samma läge 2015. Framtiden låg öppen och de spanade runt i annonser och garage efter något nytt att åka med. Åke hade uppgraderat till pensionär redan vid 61 efter ett liv som svetsare och mekaniker på Atlas Copco där han monterade jättelika pumpar och skruvade med maskinerier på 60 ton. Avancemanget till frifri statsanställd var ”det bästa jag gjort”, säger han.
Vinden plöjer genom hans hår, benen är bruna, händerna väldiga och när solen kliver ur molnet accentueras de jämna dragen, breda leendet och forskande ögonen. Herr Adolfsson känns som en sån där klippa på arbetsplatsen. Om man går bet – fråga Åke.
Bilen har jag aldrig sett förut. Jag och sonen var på standbyläge i rondellen efter tre timmar. Den ständiga cruisingen i Rättvik är unik på jorden. New Yorkers, Lincolns, Studebakers, hotrods och customs rullar på timme efter timme, dag efter dag tillsammans med roliga människor i hobbyn. Man blir blasé. Då kom Åke. Vi började prata i munnen på varandra och peka likt elvaåriga cyklister som ser en Corvette för första gången.
Kolla, vad ääär det där? Så låg så mjuk, så cool. Ändå så elak. Ändå så rå.
-Kolla bilnumret, sade jag och sedan går det som bekant fort i dataålderns 2018.
Jag ringde och nu står Dodgen och dånar med huven öppen.
Catharina föll direkt för bilen. Den hade allt.
En stor, tvåsitsig cab med grym Hemimotor ändå med det tidiga femtiotalets mjuka former inramat av en en fantastisk front.
Kronan på verket var kylarprydnaden. Så läcker, sade Catharina och därifrån var det ingen återvändo. Allt annat var tamt i jämförelse. Parets bil skulle bli den unika Dodgen och så levde de lyckliga i all . .
– Den rasade direkt.
Åke tar ner oss på jorden. 331 Hemin som borrats till 354 kubiktum nöp i styrningen till en avgasventil. Hösten 2015 tryckte den gamle mekanikern på ”upp” på garagelyften och Dodgen for upp i taket.
2017 tryckte han på ”ner”. Då var allt åtgärdat.
-Skalet ser ut som tidigare men allt ”undertill” är åtgärdat, säger Åke. Tre vintrar tog det Åke och Catharina att med gemensamma krafter göra bil av den fräcka Dodgen. 
Nu sitter en Cheva automat från en S-10 i den liksom Cheva vattenpump och Cheva fördelare.
-Det finns adaptrar till allt, säger Åke och stänger av motorn. Han har satt in en timräknare i motorrummet. 161,2 timmar står det.
Vi åker en sväng. Alltså det här är en hotrod. Glöm originalmotorns sövande surr. Den timida sidventilsexans tilltal från 51 förde en tillbakadragen tillvaro och bilen accentuerades av formen och det faktumet att den var tvåsitisig om än stor. 
Idag sjunger det i hela bilen av stereodödskallar som puffar Hemiavgaser under aschlet. Den kromade rovan tar tag i hela bilen. 
Den ligger på backen och den intar allt i dess närhet. Fatmanspindlar med skivbromsar fram och K-link bak med niotums Fordaxel låter den sitta snyggt på hjulen.
-Jag kan köra och styra i detta läge, säger Åke som besiktat bilen exakt som den står nu. Fälgarna är American Racings Roadmaster. 
Från 6 volt med plusjord och femtiotalets rangliga diagonaler har det hänt saker. Ändå har karossen lämnats orörd. Färg och krom har polerats. Notera delad framruta.
– Wayfarern var en billighetsmodell, säger Åke.
Den kom 1949 som roadster alltså utan sidorutor. Vilken grej egentligen. 51:an har rutor som tur är. Vädret kring Siljan slår om på en kvart. Catharina sitter och fikar termoskaffe med goda vänner längre bort. Hon vill inte vara med på bild trots att det var hon som föll för bilen och har meckat sida vid sida.
-Jag kan lura hit henne, säger Åke.
-Han vill se den med sufletten uppe, ropar Åke och Catharina Larsson tar vant hand om ena sidan.
Resultatet blir överraskande. Man tänker automatiskt att den stora bilen skulle ha en svepande ”lång” cab men nejdå. Linjespelet är helt annorlunda. Sportabouten har närmast en trettiotalssuflett! 
En liten nätt sak som ser helt underbar ut. Den ger bakpartiet svep och elegans som för tankarna till business coupé.
-Vilken bil!!! Jag vill ha den! Jag vill ha den nu!
TACK för en trevlig pratstund och att få umgås med den ovanliga och förbigångna skönheten från Dodge. En supervacker doldis som tog oss med storm i rondellen och visade sig vara ännu ett outforskat smycke i asken med ädelstenar från den amerikanska bilindustrin.
1951 Dodge Wayfarer Sportabout förädlad och förfinad av Åke Adolfsson och Catharina Larsson i Ånnaboda.
-Vilken upplevelse.
