Det är inget särskilt med Per Dynemars Pontiac. Bilen har inte vunnit SEMA eller ens fått lackpriset när Bötsle Missionshus hade utställning med 38 bilar. Det är därför vi skriver om den. Worldkustoms motto från start var Local heroes – worldwide.
Här är en gubbe och en bil från massan som definierar hela hobbyn!! En av alla de som finns runt de 500.000 bilar som räknas till entusiastfordon i Sverige och en av alla anonyma som bär upp den svenska raggarkulturen, unik i världen. Per Dynemar förstår inte alls varför vi ska skiva om hans Bonne.
-?????
Men det gör vi på Worldkustom.
De är småkyligt i Sörfjärden. Här har sommaren firat segrar men nu har flyttfåglarna packat. Folk har ställt undan bilarna. I garagen har handskfacken städats på glasspapper och cruisingreklam. Flaskor som rullat under helsoffan har kliats fram. Medan batteripolerna plockats av och batteriet ställts på underhållsladdning har ”att-göra-listan-för-vintern” automatiskt formats i huvudet och det är här Per kommer in.
Han har skruvat åt andra sedan han var barn. Medan åren gått har han riktat, krupit, felsökt, klämt, känt, reparerat och blivit kvällens räddare längs decenniernas vägrenar.
– Jag har hållit på med bilar sedan jag var tolv, säger han och jag spårar Pers egen förvåning över sanningen klädd i ord kanske för första gången.
Ford, GM, Chrysler, amerikanskt och europeiskt. Per har knövlat med allt. Pontiacen har fått en tempmätare från Biltema under en diskret titthålsoperation i originalbrädan.
-Man vill ju ha litet koll på varmvattnet, säger Per.
Han lättar på gasen före kurvan. Det går lugnt och stadigt. Hans kropp är ett med sextiotalstekniken. Inte den minsta hjärnkraft går åt att manövrera två ton bil på den kurviga Sörfjärdsvägen. Han åker med ryggmärgen. Rattandet har gått på autopilot sedan Caltex bytte namn till Texaco.
Träden tätnar och vi stannar i kvällsfukten. Skogen är ful och parkeringsplatsen skräpig. Som i riktiga verkligheten alltså långt bort från specialutvalda trettiotalshus med glasade verandor och exklusiva stentrappor. Vi sparkar undan en blekt plastpåse från Ö&B och smäller iväg bilderna.
Verklighetens höst. No less no more. Pontiacen ser spänstig och fräsch ut utan att vara superblank och ”stylad”.
-Jag köpte den från Karlstad, säger Per.
Han uppskattar en oskruvad bil efter alla år med reparationer och snåriga lösningar efter tidigare ägare. Den här verkar orörd.
-Den är aldrig rostlagad och jag har inte hittat rost någonstans, säger han.
Kompletta hjul köpte jag från Finland. Otroligt. 10.000 för alltihop spritt nytt, funderar han.
Motorn är den välkända V8:an från Pontiac på 389 cubiktum. Luftig och lättservad står den på rambenen som en Sachsmotor på en Crescent E-Type från 1972 – den med dubbelvagga ni minns. Man kan promenera in till tändstift och topplock.
Fri från AC och CC är det öppna fågelvägar mellan generator och värmepaket, mellan bromsservo och kylarpåfyllning, mellan batteri och oljesticka. Motorn har den enkla blå kulören den levererades med 1964. Troligen ommålad med flagad färg och allt på vattenpumpen. 1966 fick Pontiacmotorerna metallicfärg i samma nyans. Här trivs Per bland slangar och kablar han kan i sömnen.
Innerbelysningen tänds snällt när dörrarna öppnas och lamporna på instrumentbrädan indikerar. Kvalitet som funkat i 50 år och fortsätter leverera.
1964 Pontiac Bonneville Convertible, en raggarbil som alla andra och just däri ligger dess storhet. Fruktansvärt underbara bilar i en hobby lika fantastisk som dess bilägare. Allt är enkelt. Allt är tidlöst. Allt är vackert. 
Vi rullar på i karavanerna och njuter av varandras linjespel i tio-, tjugo-, trettio-, hundra år till. Tack för att ni finns alla vanliga, sköna bilentusiaster som Per Dynemar i Hälsingland.
