Krönika: När jag körde Futureliner nummer 10 i USA.  

GM:s påkostade framtidståg gick genom USA i tolv specialtillverkade bussar i slutet av fyrtio- och början av femtiotalet. En ofattbar megasatsning från General Motors.  Bara en handfull finns kvar. Jag har kört en. 

Tolv futuristiska skapelser ringlade in i städernas med teknik och innovationer som från en annan planet.
-Vi vill plantera drömmar hos unga blivande uppfinnare, sade man från GM.
Den kringresande megacirkusen var en total succé under rader av år.

Mikrovågsugnen visades upp 30 år (TRETTIO ÅR!!) innan den blev gemene mans kökstillbehör. TV:n demonstrerades tio år innan den gick att köpa.När de glittrande Futurlinerbussarna rullade in och parkerade med egna kraftverk, ljushissar och rymdtält gick amerikanen man ur huse till ”landningsplatsen”. GM:s overkliga teknikshow var ett besök från framtiden på riktigt.

Denna extremt påkostade satsning upphörde när en av de framtidsvisioner som förevisats blev verklighet. Med TV:n behövde man inte resa sig ur soffan för att se in i framtiden längre.

The Parade of Progress, som showen hette upphörde. De tolv unika bussarna såldes och förde en slumrande tillvaro tills klockan slog år 2.000 och man plötsligt insåg vilket extremt historiskt värde dessa Futureliners besatt. Alla tolv var olika och hade olika specialiteter. Varje Futureliner var inte bara ett unikt fordon. Den bar på ett arv från förr av omätligt historiskt värde.

Jag svingade mig upp i den fullkomligt häpnadsväckande kapseln och tog plats bakom ratten. Krantzjackan knakade mot förarsitsens gröna läder och jag prövande  lade handen på växelspaken. Chevasexan startade snällt när jag vred om nyckeln och overklighetsborren trängde in i nacken.

Inne i Hersheys bilmuseum är det trångt. Portarna bakom mig är öppna och jag skall nu backa ut det historiska monumentet med otänkbar prislapp genom det trånga hålet.

– Ingen, ingen får komma i närheten av detta och här sitter torparpojken från Ullånger som backade av logbryggan med trehjulingen 1962 och föll ner i brännässlorna.

Jag kollar i backspeglarna efter portens karmar och det vita ljuset där ute sticker i ögonen. Ute på planen står folk och ser rymdskeppet, som tagit en hel intresseorganisation över tio år att restaurera, reversera ut i den gnistrande oktobersolen. Den isblå himlen finns överallt ovanför mig i glaskupolen och jag ser mig omkring som en pilot medveten om att detta, detta kommer aldrig mer att hända.Jag låter Futurelinern rulla några meter till bakåt, kör fram litet, stannar och drar i handbromsen. Det känns inte som att parkera bakom museet. Det känns som att landa på månen – tror jag.

– Jag minns inte.
Jag minns absolut ingenting av ovanstående. Det jag berättat gällande rattandet är helt borta ur mitt minne. Jag fick det berättat för mig.
-Nähä, sade jag förvånat när en som var närvarande på den där planen i Pennsylvania i maj 2010 påtalade detta för mig igår, tisdagen den 24 juli 2018.-Du skojar, sade jag sedan. Har jag kört en Futureliner?!
-Men är du dum på riktigt. MINNS du inte det ditt pucko??!
-Näe gosse.

-Men Krantz för höge Farao!! Han vred sig i plågor. Din idiot. Du har kört en av tolv fullständigt unika skapelser på jorden och glömt det….!
Eller tolv. Inte alla finns kvar och bara en är återställd till ursprunget. Nummer tio – SOM DU KÖRT, svettades han.
-Ska jag kunna tro det, sade jag lågt.Huvudet på berättaren höll på att explodera.
-Hör nu här. Jag har vittnen, morrade han.
– Holley, du vet den superskärpta kvinnan med långa, bruna håret som varit chef för designteamet som tog fram Hummern och som verkat som domare på SEMA show, HON var där och såg dig köra.
– Jaså hon, sade jag fånigt. Var hon där å’.  Det var rackar’n.

Hjärnan har vid det här laget kokat torr i pannan på åskådaren med minnet. Det ryker av frustration om hela karl’n.
-Ta’t lugnt Chris, säger jag. Jag tror dej.

På kvällen kommer tankarna. Jaså, jag har kört en sån där.
Jag ler på sängkanten och kan samtidigt inte låta bli att fundera.
-Undrar om jag gjort något annat kul?