Vi köper enägarfynd i Florida.

Man vaknar en het januaridag och vet ingenting vad som skall hända och plötsligt ramlar en fantastisk 1969 Cutlass cab ut ur ett garage. Florida fun under the sun. 

Lackade Worldkustoms projectbil top chop Cadillac. 

Krantzen har bott på Floridas sydvästkust under vintrarna i tio år nu och missat 30 svenska vintermånader.

Står i shorts och t-shirt och glor ner i en Plyma Duster. Jag gillar sånt. Glo. Är på nån Moparmainiaträff med 340, 426 och 440 upp till öronen.  Det är Yaketi Yak i högtalarna och en dimma av chili dogs och sockrade smörpopcorn över asfalten.

Den store mannen mitt i funktionärstältet ser respektingivande ut och det är dom som är de trevligaste. Har man mod att se ut som ett raggarslagsmål brukar ett stort och varmt hjärta bulta under ytan.
– Å här sitter du, säger jag. När tänker du gå ut i högtalarna och göra reklam för min tidning egentligen.  
Det tar en sekund för honom att processa min brytning och läsa in att jag skojar.  Sedan spricker ansiktet upp i morfarmys.
– ”Härmed ålägger jag alla att läsa , få se nu W-worldkustom by  Löairs Krääntz, hojtar han och så får vi båda bocka av dagens skratt.
Kort efter att bilden är tagen ringer det i byxorna. Det är Gunnar. Ni vet husmäklar’n i ”min stad”. Han är ingen raggare. Gunnar golfar, skjuter pistol, åker båt, fiskar och spisar levande jazz. Han har dragit  40 mil nordöst, till Daytona över dagen och ska köpa gammeljänkare på annons. Coolt !

Han tittar på Pontiac -66 och Oldsmobile -69. Han är inte nöjd. Pontiacen har ingen färg på sig och Oldsen …nä, det känns inte bra.
– Jag fick nyss tips på en 1969 Oldsmobile Cutlass cab med en saluskylt i rutan på 36th Street hemma i The Cape, säger han. Har du möjlighet att svänga dit?

– Åk dit själv, säger jag.
– Men jag är i Daytona, berättar Gunnar.
– !!!??

Tio minuter senare sitter jag i Lincolnen i 140km/h på Tamiami Trail. Upprätt i sadeln manar jag på den gamle krigaren. 24 år gammal, 30.000 mil och aldrig besiktad. Bilprovning finns inte i Florida.  Det är inte bara den eviga sommaren som drar som ni förstår.

Girar höger in på 36 Street vilt skelande efter vit Cutlass cab. Bilen var visst fin och inte utannonserad på ”Blocket” som heter Craigs List här. Under radarn alltså vilket indikerar att det inte är någon van säljare utan nån som bara rullat ut bilen på garageuppfarten och satt en lapp i rutan.

En annan svensk i kompisgänget, Mikael Francke hade tipsat om bilen. Var är den, var är den. DÄR!

Parkerad åt fel håll så den lutar bakåt med huven öppen och fransig For Saleskylt i bakrutan står den uppträngd med en äcklig japanbruksis bakom sig på garageplattan. Varför inte köra bort asiaten, ställa amerikanar’n diagonalt på plattan och låta den ta plats i alla sin härlighet med en ny saluskylt från Dollar Store för 9 spänn? Hur svårt kan det va?

Varför inte låta den äga ytan framför huset? Morra litet. Regera.

Nä, den står uppträngd baklänges med läppen i vädret som vore den trasig.  Jag ringer på och en mycket trevlig man öppnar. Lågmäld. Artig.
– Ja, vi köpte den 69 och det har varit en trevlig liten bil. Vi . . .
– Men vänta nu, säger jag. Det är ju en 69:a. Köpte ni den ny?
– Ja, sade jag inte det?

Han hämtar en bunt papper. Vi bodde i New York då. 3.000 vill jag minnas att den kostade. Sen fick vi en skada på dashen (instrumentbrädans stoppning). Det var för tråkigt men vi lämnade in den och fick en ny monterad.

Jag tittar in i baksätet. Ingen spilld glass. Ingen doft av läckande cabcylindrar, inte ens matt baksida på framstolarna efter nercabbade veckor i solen och glömda uppfällningar när regnet kommit två på natten.
-Ja just, vi lät montera extra högtalare till radion. Inte så snyggt kanske och låter inte så bra heller med dagens mått mätt, urskuldar den vänlige sig.

Hur mycket har den gått då, frågar jag?
– Det blir ju många mil även om man inte kör så mycket. Vi har bara haft den till utflykter och sånt men på 50 år blir det ändå mil. Den har gått 115.000 miles. (18.000 mil). Han sätter i nyckeln och den startar omedelbart.

  

Kolla dämpmattan under huven läsare! Vacker som ett nyinköpt täcke på Jysk.  Dessa som alltid brukar hänga ned, fragmenteras och vara grönrödgula av sprutad glykol och rostvatten från heta nätter och trasiga vattenpumpar. Om de inte är helt borta med bara de flärpande plastupphängningarna kvar. Motorn går tyst och AC:n funkar – liksom allt annat på denna fantastiska enägarbil i orört originalskick med all dokumentering, osuttet baksäte och ..
-Grrr!!!

Här någonstans funderar jag allvarligt på att ljuga Gunnar full, säga att det var en riktig rishög och gömma den i mitt eget garage.

Jag är så omtumlad att jag inte får ordning på kameran men här har ni världens ovanligaste New Yorker i alla fall. Timid, artig, återhållsam och bilen har han levt med i 50 år. Den står och lufsar på 700 varv.
– På senare år har vi inte kört den. Den missar litet, ursäktar han sig.

Jag tackar för mig och ringer Gunnar.
– KÖÖP, säger jag och det gör Gunnar fast på sitt eget mäklarvis.

– Vi möttes av en slump några dagar senare när vi var ute och rullade i kvällningen. Det var då han berättade.
Krantzen har då aldrig hört något liknande. Ibland är det utmärkt att inte vara raggare, kriga om priset på asfalten och hala fram febriga cash i stridens hetta. Sval som en majdag ringde mäklar’n upp och efter det lämnade han ett bud med tidsbegränsning.
– Du gjorde vad, sade du !!!  Jag stirrar storögt på farbror Gunnar när jag besöker honom några dagar senare och Cutlassen skiner på garagegolvet i hans kanalhus vid vattnet. Inte en droppe vatten eller olja under noterar jag.

Han håller på att bläddra i några ”papper” han fick med. Jag bara stönar när jag ser den heliga graalen, Build Sheetet, jämte instruktionsbok, service plate och kvitton på det som åtgärdats genom åren.
– Jag skulle ha ljugit, morrar jag inne i huvudet.
Jag tar upp det där med budgivningen igen. Mäklar’n svarar:

– Vadå, jag lämnade ett bud som man alltid gör. Jag skickade ett mail med ett skriftligt bud som gällde till klockan tre påföljande dag. Därefter förfaller budet och gäller inte mer.
– Jaha, och vad hände?
– Han ringde klockan halv tre och antog budet. Vad är det med det då?
– Krantzen var utan ord. Gunnar bara skrattade.