Krantz krönika: Gränserna flyttas.

Saker och ting ändras. Gårdagens skrot blir dagens guld. 

Mopeden varvade ut på tvåan i 70. Jag hade drevat den så att trean var ren överväxel med ett 21 kugg cykeldrev bak. Det var kul att köra om en Amazon på höga varv och sedan lägga i trean. Att Puchen inte orkade minsta uppförsbacke på högsta växeln och flickorna fick kliva av i de brantaste backarna gjorde inget. Jag hade byns lägsta varvtal.

 

Vårsolen brände och smältvatten rann i dikena. Borta var vinterns tjocka rustningar på samhällets inneboende.

Damerna på trottoarerna hade knallröda och knallgröna kjolar och kappor i tunna material, lackskärp och sommar i blodet som serverade breda leenden.

Körde förbi skolan, kiosken och Kalle Svenssons leksaksaffär ut mot samhällets utkant. Där fanns en grusad plan i skogen med diverse bråte.

Bild:Westins Foto.

Stängde av Dakotan och lutade den mot en entledigad snöplog. Bara ett hus fanns där. Ingen syntes till.

Vred reflexmässigt av bensinkranen och började gå mot skogskanten. Här stod den. Plyman. Jag ville liksom titta till den även om jag inte visste vem som rådde om den. Den såg bara parkerad ut där den lämnats för oss mopedister att besöka.

Inuti låg en öppen damhandväska och fem tomma flaskor Risingsbo mellanöl. Skattekvittot satt kvar på sidan nere vid golvet fram och bakrutan var trasig. Det sades att bakaxeln också var trasig.
– Bilen är hopplöst förlorad, tänkte jag och sörjde, femton år gammal.

Om jag varit vuxen då 1972  hade jag inte reagerat.
– Urrk en gammal gubbil med rattväxel och dåligt oljetryck när det finns Camaro och Mustang  med mirralack.
– Uppenbarligen hade jag inte varit ensam i bedömningen  för ingen rörde bilen.
Så skulle det se ut.

Året efter var jag där igen. En transistor spelade på det för tidigt utplockade trädgårdsmöbelbordet medan kvinnan i huset piskade sängdynor mot solväggen.

Förklädets band var knutna till en rosett på ryggen. Det uppsatta håret hade delvis släppt och en svart slinga svajade på ryggen i takt med mattpiskens slag.

Huven låg denna gång upp och ner bredvid. Fläkten, några skruvar och stag samt luftrenaren låg slängda i huven. Förgasaren var gravrostig och elkablar var avklippta i motorrummet.

-Usch, det har regnat ner i förgasaren och motorn är säkert stum, resonerade jag med mig själv.
– Nu är den absolut hopplöst förlorad, tänkte jag och sörjde, sexton år gammal.

Hade jag varit vuxen då 1973 hade jag förkastat bilen direkt.
-Men hallå fatta vad rost det börjat komma på bakskärmarna och den är ju en för tidig femtiotalare. Nästan inga vingar och kolla, fyra dörrar. Inte lönt satsa på en stege. Om det varit en Belvedere 57:a så kanske.
– Jag var inte ensam i utlåtandet tydligen för ingen rörde den gamla Plyman. Den bara stod.

Året efter, 1974, var jag där igen. Jag erkände motvilligt för mig själv att det inte var enbart för bilen. Jag hade inte kunnat glömma kvinnan med det svarta håret. Detta var ju löjligt. En tant på 25 år som hade körkort och hus och hem och allt.

– Sluta nu, hade jag intalat mig själv men när jag vred av bensinkranen tittade jag länge mot huset. Fanns hon där inne? Skulle hon ha något ärende ut?

Gården var ovårdad. En masonitskiva hade blåst in mot trappen. Det var uppenbart. Huset var tomt, utflyttat. Detta var den varmaste gången. Luften var ljum och lekfull men ändå var allt kargt. Gick mot bilen som nu fått sällskap av en folkvagn på högkant.

Vintern -74 hade gjort sitt. Sidorutan var kraschad och baksätet blött. Taket hade tre bucklor. Välvningen var bruten där någon trampat eller hoppat. Flera lister på sidan var bortslitna och jag kunde inte hitta huven.

Framsätet var torrt och fint. Satte mig bakom ratten. Tog fram en Merry och drack den tillsammans med en coco medan jag tittade mot huset.
– Nu är Plyman ”gone forever” liksom kvinnan vid huset, sörjde jag.

 

 

 

Idag 2019 hade jag spårat ägaren och slängt upp den på bärgaren direkt.  Himmel – en femtiotalsplymouth med buckligt tak och rak sexa men med hel inredning. Stått i skogen i 40 år men nästan komplett. Vilket coolt fynd! Häng i en 318 och åk!

Som svensksåld har den säkert en intressant historia. Kvinnan med svarta håret borde vara på banan än. Troligen inte ens 70. Hon vet säkert. Jag var inte ensam i utlåtandet tydligen för bilen är borta nu.
– Gränserna flyttas.