En kompis och jag var till Haparanda och vände, en liten tripp på 150 mil tur å retur. Och vad skulle vi nu till Haparanda och göra? Av: Jan Silèn
Lars-Åke Krantz kommentar:
Ännu en fantastisk krönika av Jan Silén och jag känner igen mig i allt. Speciellt hur man försökte göra det bästa med små medel och ibland även hjälpa polisen medan de var tröttsamt korkade, lata och bara jobbade i sin eget lilla syskrin, detta utan att höja blicken och se hela bilden.
De ville bara se om sitt hus, sin befordringsgång, sina paragrafer och sitt arbetspass.
-Man var liten, ensam, utan pengar och ett ständigt byte för lagen, trots att man ville göra rätt.
Allt så fullständigt onödigt under de decennier man tog form, arbetade och slet och försökte på alla vis. I Florida får man dra 7-13 ton på kroken med vanligt B körkort och besiktning finns inte.
-Så enkelt allt hade varit om inte lilla, lilla Sverige trott sig äga all, all kunskap.
Och nu Jan Siléns fantastiska berättelse som jag tror de flesta av Worldkustoms läsare känner igen sig i.
Det är vita Forden framför släpvagnen allt handlar om.
Detta var vintern 1984. Det hela började med att jag hade annonserat ut en Ford Granada 1974 i Hudiksvallstidningen och det kom att bli en långdragen historia. 
En man ringde och var intresserad men det var fel modell på min Ford. Han skulle ha den med det sluttande bakpartiet så det blev ingen affär.
Han ville ha en coupé. Inga fler köpare hörde av sig så bilen blev kvar. En fredagskväll två veckor senare hade Fia och jag varit på fest och fått skjuts hem på kvällen så vi fick hämta Forden på lördag.
När vi kommer hem med bilen på eftermiddagen så sitter det två män i en blå SAAB 99 och väntar på oss Det var han som tidigare hade ringt om bilen.
Köparen hade inga pengar med sig
Han är nu intresserad och vill köpa bilen, provkörde och var nöjd så det skulle bli affär. Det var bara det att han inte hade några pengar med sig och ville lämna sin SAAB som säkerhet och komma och betala på måndag. Dessutom hade de oturligt nog blivit ett fel på SAAB`n så den gick inte att köra.
Hade jag nu inte varit så ”bakis” så hade jag naturligtvis inte gått med på det men jag ville få detta överstökat fort och gå in och lägga mig. Jag hade ont i huvudet.
Dom såg pålitliga och ärliga ut, men……….
Dessutom så fick jag behålla ägarbyteslappen där han hade skrivit både personnummer, adress och telefonnummer. Dom såg pålitliga ut, välklädda med skinnjackor, vitskjorta och finskor så det kändes tryggt och han skulle ju hämta sin bil på måndagsförmiddag och betala mig. Men det kom ingen och hämtade bilen.
Det kom ingen på måndag
Jag jobbade eftermiddagsskift den veckan så jag ringde numret han skrivit på ägarbyteslappen på måndagsförmiddag. Numret gick till Uppsala och en inte allt för trevlig typ svarade och jag förklarade att jag vill ha mina pengar. Han svarade att han kommer nog i morgon.
-Ja, det får vi hoppas sa jag surt.
Det kom ingen på tisdag
På tisdag kom det heller ingen med några pengar så jag ringer igen och påpekar bestämt att jag ska ha mina pengar jag får besked om att han kommer nog på onsdag.
OCH DET KOM INGEN PÅ ONSDAG HELLER!!!!!!!
Men det kom ingen på onsdag heller så jag ringer Uppsala igen och nu är jag kaxig och säger att det är säkrast för honom att han kommer och betalar,annars kan det gå illa. Han i andra änden av tråden verkade inte bli så ”JÄTTE” rädd och svarade drygt: -Jaja.
På matrasten på jobbet sitter jag i matsalen och läser Hudiksvallstidning och där står det om en som hade haft en SAAB 99 utannonserad och några hade varit dit och provkört och stuckit med bilen. Det står registreringsnummer på SAAB´n i tidningen. Hmm, kan det vara? Jo, det var det!
Jo, naturligtvis var det så
Ringer hem och frågar Fia vad det är för regnummer på SAAB’n och det visar sig att det är den bilen. Ringer polisen och säger att jag har den stulna bilen hemma hos mig, talar även om vad tjuven skrivit för namn på ägarbyteslappen och det visar sig att han var välkänd hos polisen. Dom hade nämligen rymt från fängelset i Hudiksvall på lördagen så nu fick polisen hjälp av mig med riktningen på deras flyktväg.
Jag får nu stöldanmäla min bil och polisen undrar om jag gör nått anspråk på SAAB’n men det gör jag inte och dom hämtar den redan samma kväll. Det går flera månader. Jag är utan bil och pengar. Inte får jag ut på försäkringen heller dom vill vänta och se om min bil dyker upp någonstans.
Bråttom plötsligt
Så en dag så blir jag uppringd av polisen från Haparanda. Dom hade gjort ett tillslag mot ett tungt kriminellt gäng där uppe och hittat min bil och vill att jag hämtar den så fort jag kan. Dom hade visst ont om P-platser.
Och ingen hjälp får man
Hör med mitt försäkringsbolag om dom kan ordna med transporten hem men i deras regler så räknas inte min bil som stulen när jag lämnat ut mina bilnycklar till tjuvarna. Det räknades bara som ”olovligt brukande” så ingen hjälp fick jag där. Hör med några transportföretag men frakten kostar nästan lika mycket som bilen är värd.
Bråttom igen. Inga P-platser.
Nu vet jag inte hur jag ska göra och enligt polisen i Haparanda var inte bilen körbar så jag kunde ju inte köra den hem. Nu var vi framme vid påsk och polisen hade hört av sig igen och ville bli av med bilen.
150 mil går ju fort att köra
Jag hyr en biltrailer på BP i Gnarp. Det var ju bara 75 mil enkel väg. Vi tar en kompis Mercedes 220D, 1972 med sommardäck och ger oss av vid halv nio en fredagskväll.
Snöstorm
Vid halv fem på lördagsmorgon är vi framme på polisstationen i Haparanda. Det är snöstorm såklart. Vi kvitterar ut bilen. Efter lite övertalning med startgas så startar Forden och inte hade dom så trångt på parkeringen inte.
En polisman tittar på när vi kör upp bilen på trailern och på pekar att vi ska surra fast bilen ordentligt. Allt tog ca en timme. Det var min tur att köra nu och när vi kom till en nedförsbacke så börjar det att wobbla. Det sägs ju att man ska gasa och dra ut ekipaget när det wobblar.
Full gas ha ha.
Men det händer ju inte så mycket när man trampar full gas med en 72:as Mercedes 220 D. Nu är E4an riktigt smal och sommardäck gjorde inte saken bättre så jag chansar och tvärnitar när släpet är mitt för bilen och det gick bra.
Polisen kommer
Vi stannar och äter och lastar om och kompisen kör nu och jag sätter mig och sover. Efter ett tag väcker han mig och säger att vi mötte en polisbil som vände och kör ikapp oss. Det här var strax söder om Luleå.
Vi hade en polisradio i bilen och vi hör att polisen kollar numret på släpvagnen och den tillhör BP i Gnarp. När dom kollar bilen på släpet så är den ju anmäld stulen. Vi hör att dom säger att detta måste kollas upp.
Jag hade körkort med alla bokstäver (A BE CE DE) och kompisen som körde hade bara B-kort. Vi diskuterar hur vi ska göra för att polisen inte ska se vem som kört. Vi kom fram till att vi måste byta chaufför.
Jag klättrar över i baksätet och står där och styr medans kompisen hoppar över till passagerarsidan. Han gasar och styr från passagerarstolen medans jag hoppar ner i förarsätet, allt medans polisen ligger efter oss.
Vem hade räknats som chaufför?
Precis när jag tar på mig bältet så kör snuten om och sticker ut STOPP spaden. Tänk om dom kört om när jag stod i baksätet och kompisen satt på passagerarsidan och förarstolen var tom. Vem räknas då som chaufför?
Vi blev nu stoppade och fick förklara varför vi hade en stulen bil på släpet. Jag visade papper på att det var min bil och papper från polisen i Haparanda att jag hämtat bilen där så allt var i sin ordning . . . trodde jag.
Naturligtvis. Polisen nöjer sig inte med det nu börjar dom kolla på vikter på bilarna och släp och kom fram till att det var överlast på både släpet och dragkroken på Mercedesen.
Ja, men jag har ju lastbilskort och får köra tungt släp, hävdar jag men nu blir jag upplyst om att det inte har någon betydelse vilket körkort jag har när det är överlast.
Dagsböter
Jag fick nu dagsböter för överlast på både släp och dragkrok. Dom undrade vart vi skulle och vi hade väl ungefär 45-50 mil hem så vi fick fortsätta vår resa om vi lovade att köra max 30 km/h resten av vägen hem och det ”lovade” vi.
Vi höll löftet i någon kilometer men sedan gick det fortare och fortare. Dom tyckte att vi även skulle ha kollat upp hur mycket last det fick vara på släp och dragkrok innan vi åkte på en sådan här långresa.
När vi lastade, då gick det bra minsann!
Att inte polisen i Haparanda sa nått när vi lastade på där men dom var väl glada att bli av med bilen. Då gick det bra! Jag skulle gissa på att Haparandapolisen ringde några kollegor söderut om att två grabbar med överlast på bil och släp är på väg söder ut på E4:a så ni kan stoppa dem.
Det blev dyrt för mig
Nu hade vi kört 150 mil på 19 timmar. Vid halv fyra på lördagen var vi hemma i Gnarp igen och resan för mig kostade mer i bränsle och böter än vad Forden var värd. Sedan blev det rättegång mot männen och jag var en målsägare mellan Hudiksvall och Haparanda av drygt tio.
Männen blev dömda att betala skadestånd till oss målsägare och i domen så stod det hur mycket varje målsägare yrkade på i skadestånd. Deras resa från Hudiksvall till Haparanda gick på runt 25000 kr i stölder, tjuvtankningar, mm, rätt mycket pengar på den tiden.
Jag fick inget skadestånd
Fick jag nått skadestånd?
– Nä, dom betalade ju inte så jag kontaktar kronofogden om indrivning men fick veta att om dom inte hade några tillgångar så fick jag betala kronofogdens kostnader så det blev inget skadestånd utbetalat till mig.
Namnet på biltjuven kommer jag aldrig att glömma.
Nu, 35 år senare, kan man ju skratta åt allt detta men då 1984 var det inte jätteroligt.
