Gerda fick en Cadillac 1959

Tjejen åkte till Oregon där bilen stod, skruvade i ordning den och korsade USA. Hon har den kvar efter 37 år och Worldkustom var välkommen till det hemliga garaget. 

22 september 1981.
Det är fyra timmar in den molniga Nevadanattens kompakta mörker.  Gerda och hennes bror Lars är utmattade efter veckor på ständigt resande fot. Gerda är förkyld av  kalla baksätesnätter och heta dagar med meckning och orienterande i kartor och platser där bara hon kan språket.

I resan ingick även släktforskning och kryssande mellan delstater med många besök hos släktingar där den alerta svenskan fått bläddra igenom otaliga album och svara på frågor samt vara tolk. Energin är dränerad. Skeppningshamn och flygplats ligger 400 mil bort. Under de osynliga nattmolnen stävar Cadillacen österut. 

Båda är trötta, oduschade och slitna av de ständiga tidsomställningarna, sporadiska hamburgarna, punktering, batteribyte och laddningsproblem. Ovissheten om bilen skall gå hela vägen mal ständigt. På östkusten väntar flera släktingar på besök.

Vi skulle ha behövt sex veckor med allt som skall göras, känner Gerda. En kamp minut för minut mot klockan. En stor bil glider fram på vänstersidan. Hastigheten på highwayen är uppskruvad. Trafiken gles. Bilen kommer upp i något som liknar en tveksam omkörning.  Den bara ligger där. Nära.

Allt kunde ha tagit slut här!
Gerda tittar ut genom sidorutan. Vad gör han. Vad vill han? Då smäller det. Bilen kör in i Cadillacen. Rammar den och där kunde allt tagit slut och inget av det ni läser blivit skrivet.

1945

Kring andra världskrigets slut föddes en flicka i Gnarp. Hon fick namnet Gerda. Med närheten till Riks 13, livlig småindustri, skogen, havet och hantverket växte Gnarp till en blomstrande ort under fyrtio- femtio- och sextiotalet.

Här fanns till slut fem bensinstationer, Folkets Park, havsbad, butiker, skolor, bank, ishall, ja, allt du kan tänka dig av en ort som står på gränsen att bli en köping. Gerdas pappa hade bilverkstaden på bilden och Gerdas pappa föredrog amerikanare. Han hade bl.a. tre Buick 48:or.

Gerda växte upp med att sälja bensin, fixa oljebyten, laga punkteringar och göra rundsmörjningar.
-Inget konstigt med det, säger Gerda och serverar kaffe med nybakat bröd på norrländskt vis.
Vig och smärt rör hon sig snabbt och enkelt sina dryga 70 år till trots. Håret är mörkt och ögonen nyfikna som om inte en dag förflutit sedan det där USA-äventyret för snart 40 år sedan.

1964

På gården var det alltid något på gång och lillebror Lars parkerade en gång Chevan halvvägs upp mot  stammen på en björk. Han var fyra år. När pappan fick se det mumlade han bara och drog in bilen på smörjgraven för reparation. Han hade en fråga. Gick det bra med pojken? Gerda tog körkort 1964 och som 18-åring hade hon pappas  svarta Chev 56:a på långlån. Sedan kom en blå Chevrolet 56:a till gården.

Den var ännu snyggare och Gerda köpte så småningom den bilen av sin far. En ung tjej som körde omkring i en snyggt blå 1956 Chevrolet coupé väckte förstås uppseende i sextiotalets Sverige och Gerda fegade inte på gasen längs vägarna som i princip hade fri fart fram till 1967. Unga fröken lade den också mycket riktigt på taket.
Raggarbrud i Stockholm
– Gerda lagade upp bilen med gassvets och Portopower. Far och dotter hjälptes åt att byta tak men under reparationen upptäcktes en del rost i underredet. Den voltade Chevan lackerades i källaren och byttes senare bort.
Medan Cheven lagades åkte Gerda 1956 Oldsmobile.  1966-68 var Gerda raggarchaffis i andras bilar i Stockholm.

Krock i hundra knyck
Bilen på highwayen hade smugit upp vid sidan och försökt preja in dom. Den hade kört förbi snävt framför och saktat in. Ingen artig gest som om de bara ville prata utan ett aggressivt vinglade. Lars och Gerda hade artigt blinkat och kört om. Efter det hade bilen kommit i en andra omkörning, legat i bredd och hotfullt jazzat närmare och närmare i ett försöka att tvinga Cadillacen av vägen för att sedan svänga in framför och sakta in.

Lars och Gerda hade puls nu. De satt upp i natten med vidöppna pupiller. Allt eftersom farten minskade kunde de inte göra annat än blinka igen och köra om. De ökade farten och tittade inte in i den andra bilen. De ville inte trappa upp stämningen men mardrömmen hade bara börjat.

Den låg bakom igen nu. Nära. Så kom den en tredje gång och nu slog den in i sidan på Cadillac 59:an i hundra kilometer i timmen. Cadillacens  gula sealed beam-strålkastare kastades i sidled och dess gula sken spelade över vägren och de vita streck som markerade asfaltens slut.

Syskonen Lars och Gerda kämpade för livet. Skulle de hamna upp och ner kort innan gryningen som 55:an i Sista natten med gänget? Den tunga Cadillacen neg under påfrestningen och gasen släpptes intuitivt varvid bilen på utsidan skrapade förbi och vinglade in framför dem.

Cadillacen hade en centimeter asfalt kvar och det räckte för att återfå kontrollen. De hade överlevt men en våg av hetta sköljde över dem. De skulle inte klara en gång till. Den andra bilen låg fortfarande framför dem.  Vad ville de? Var föraren full, eller påtänd eller ursinnig?  Var detta ett rån? Hade de vapen där framme? Var detta slutet?


Krantz köper allt för sitt garage av Lars Edwardsson, Verktygsboden.

1973
På gården hemma i Gnarp hade USA alltid varit närvarande med bilarna, musiken men också en annan sak. De hade släkt over there och brevväxling pågick. Detta blev till ett intresse för den nu 27-åriga damen som reste över till USA för att träffa släktingar och för att bena ut historien.

1975
Två år senare åkte Gerda igen för att besöka nya släktingar och det är nu det händer. Plötsligt hör hon vid bordet:
-”Min kompis Stretch har en Cadillac 59 som bara står. Jag har fixat så du får den”.
Mannen som talade hade förstått den svenska kvinnans kunnighet och intresse för gamla bilar och gav Cadillac 59:an till henne.
Gerda slog bort det. Jänkare säger så mycket. Det lät för otroligt.

Efteråt kom ett brev till Gnarp.
-När kommer du och hämtar Cadillacen då, miss Gerda?
Det här var ju inte klokt.

1979 åkte Gerda igen och nu besökte hon gården för att se bilen hon skulle få.  Hon var beredd på att det var en skrothög.  Huset låg uppe på en kulle. När de kom över krönet stod en blå Cadillac Coupe 1959 till vänster. Den såg bara parkerad ut. Den kunde det väl inte vara?  Men det var det. Bilen hon fick var en en blå, fullt körbar, series 62, 2d ht  av 1959 års modell.

 


Släktingarna med Cadillacen bodde i Oregon, precis så långt bort man kan komma mot Stilla Havet. Till hamnen i Newark, söder om New York, skulle det vara 500-600 mils körning. Gerda pratade med sin yngre bror Lars. De var inte bara syskon. De hade alltid varit bästa vänner också. Det gällde alla syskon i familjen.

Ska vi dra!
-Ska vi dra Lars. Du och jag. Vi skruvar igång Cadillacen och kör över USA?!  Vi tar sex veckors ledigt, sade hon.
-Det går aldrig, svarade Lars. Sex veckors ledigt får jag inte.
-Men ååååhh!!
Gerda var otålig. Släktingarna, som nu blivit många, älskade den pigga, intelligenta, svenska kvinnans besök. Hon kunde språket flytande, hennes utforskningar var djupa och intressanta. Det fanns så mycket att prata med henne om.

Pistolkulor?
På motorvägen bromsade den stora bilen in för tredje gången. Lars och Gerda var stela, spända och försökte förgäves sortera intrycken. Smäller det nu och framrutan krossas av niomillimeters kulor?  Ska vi ta skydd? Ska vi tvärbromsa? Ska vi kasta oss ner på golvet?

Syskonen från Gnarp tittade in i evigheten och den var kolsvart. Cadillacen rullade som av sig själv. Tiden stannade. De var nere i 40 igen nu. Då kom två svarta moln ur avgaspiporna på bilen framför. Den satte sig på bakhjulen, sköt iväg och försvann.


-De var plötsligt ensamma, Cadillacen rullade på. Innertak, instrumentbräda och lukterna från svett och släktingarnas medskickade matsäck kom tillbaka. De tittade på varandra. Skulle bilen försvinna nu eller stå och vänta längre fram?  Ingen sade något. Nevadanatten var stum.

1981 och Lars får också en bil.Nu ska det hända! Den sjunde september 1981 sitter de på planet över Atlanten för att hämta Cadillac 59:an och nu har Lars också fått en bil!  En 1965:a Cadillac. De landar i Seattle samma dag men med nio timmars förskjutning. Efter ett mastigt 28-timmarsdygn vidtar dagar med besökande av släktingar. Det  innebar dygnslånga bussresor till olika närliggande delstater. Till slut klev de av i Roseburg, Oregon och kom så småningom hem till Stanton och Connie i Kellog Star. Hem till paret som skänkt bort Cadillacarna.

Dagen efter skjutsade Stanton  syskonen till Umpqua där bilarna stod. Lars fick en gäststuga att bo i och Gerda en hel husbil. Båda syskonen är goda mekaniker. Det var bara att börja felsöka, laga, byta och försöka förutse vad som inte skulle hålla för 600 mil.

Hettan var grym mot  norrlänningarna men snart började Cadillacen leva. Lås och elhissar mjukades upp, strålkastare och blinkers likaså och bromsarna sågs över. Det var då man märkte att båda framhjulslagren var slut. Lars borrade vidare i hettan dagen efter medan Gerda hämtade lager, registrerade bilen och tog försäkring.

Lämnar 65:an.
De insåg att de måste lämna 65:an. De skrotade ner den, tog så mycket delar de kunde och lämnade resten.
-Hemsk känsla att plocka ner en så fin bil men . . .  vi kunde bara inte hinna allt på fyra veckor, säger Gerda.

Avsked
Torsdagen den 17:e september 1981 måste de helt enkelt anse sig klara. De duschade, tog de sista delarna från 65:an, reservhjulet bland annat och vinkade adjö till Stanton. De åkte ner till den lilla staden, köpte verktyg att ha med på resan, körde fel direkt och hamnade ute på en liten väg så de fick vända till slut och åka hela vägen tillbaka.

Så småningom hittade de motorvägen. På 101:an  söderut härdade de ut i en timma. Värmen gick inte att stänga av och eftermiddagssolen var mördande. De tog en elkabel och knöt ett veck på slangen till värmepaketet. Bättre. 

I Kaliforniens Redwoodskogar kände vi oss som myror berättar Gerda. De tog in på ett motell, åt och somnade. Dagen efter tankade de och körde vidare hela dagen. När det mörknade hackade bilen och stannade. Slut på soppa.  Mätaren funkade inte. De hade en gallon i en dunk. Hällde i den men ledningarna var tomma och batteriet trött. Nu satt de på pottkanten alldeles i onödan.

Slut på bensin och ström
De väntade ett tag, rörde på  ledningarna vid batteriet bad till Gud och  . . .  bilen startade.  Man kommer inte långt på 3,8 liter men när de tittade över ett krön strax efteråt bredde en stor bensinstation ut sig.
-PUH.
Nu fick man också veta hur mycket tanken rymde och så småningom hur mycket bilen drog.
– 1,2 liter/mil klarade sig Cadillacen på och tanken rymde 72 liter, säger Gerda.


Det blev också tid till besök på bilskrotar.

Bilarna var helt rostfria. Vi ville ta hem allihopa, minns Gerda. 


Det var över 35 grader varmt där de vandrade fritt bland guldet.

Brett kryssande 
Man åkte inte raka spåret. Gerdas egen berättelse består av 16 välskrivna A4 tät maskinskrift och resan har hon markerat på en karta med tidszoner. Sidorna är fyllda med upplevelser och äventyr. Reservhjulet från 65:an kom väl till pass får vi veta.

Kaffet och kakan och mackorna smakade fantastiskt hemma hos Gerda på platsen hon vill behålla för sig själv. Cadillacen har fört ett hemligt liv i Sverige och de som bor i närheten skulle bara veta vad som stått i garaget i 37 år.

Garaget har bara en port och jag frågar hur hon fått in Cadillacen i hörnet med bara centimeter till godo fram och bak.
– Jag lade ut oljade masonitskivor under hjulen. Sedan tog jag ett spel och drog den i sidled. Gick lätt. 
Kättingarna ligger kvar.
-Det finns rullgrejer nu, säger jag. Man pumpar fast på hjulen och . . .
-Jag vet, säger Gerda. Jag har köpt fyra stycken. Ska köpa en MIG också. Cadillacen skall ut på vägarna.

Alltså jag älskar hjärnan på den här tjejen.



Bilen kom till Göteborg efter att Lars och Gerda lämnat den i Newarks hamn.
-Motorn drog bara 1,2 liter/mil upprepar Gerda. Den är borrad tillägger hon och vet precis vad hon pratar om. Hon har haft en 1971 Pontiac Grand Prix i många år som stått bredvid Cadillacen men nu är den såld och energin skall läggas på 59:an. Förra ägaren satte in extramätare på platsen för cruise controll och klocka på andra sidan. 
-Hur kändes det att få en Cadillac 59?
– Jamen man blev ju jätteglad och visste inte hur man skulle tacka men Stanton ville inte ha något.
-Jag storstädade hans husbil noggrant och frågade om jag kunde göra något mer. En låda öl, log han. 
Likströmmaren sitter där med sitt nya relä från från 1981. Det kom dit en kväll då bilen stannat totalt utan ström. Efter inköp av nytt batteri och laddningsrelä i San Bernadino var saken fixad. Bilen gick fantastiskt bra hela tiden egentligen.

Gerda var en populär gäst. Många, många svenskar ville ha besök av den skarpa tjejen som forskat fram släktskap, visste vad som fanns avbildat i deras ärvda fotoalbum och dessutom kunde språket. När hon skulle lämna bilen trodde svenskarna på hamnkontoret i Newark att hon var amerikanska. Hon hörde dem konversera på svenska efter ett tag och slog om till Hälsingemål.

Harra’s Museum i Reno, Nevada hans också med liksom Niagarafallen. Allt med Cadillacen. 
Några av den biltokiga tjejens bilder från resan.
Ännu en bil som Gerda och hennes bror fixat upp tillsammans. Gerda sydde nytt innertak och monterade. Efter hemkomst blev det familj och barn och bilskruvandet taggades ner men nu är det dags för Cadillacen, säger hon.

Märkena är kvar efter att bilarna slog ihop i Nevadanatten. Cadillacplåt från 59 är tjock och hård.  Kanske får märkena vara kvar. Patina är inne nu, sade hon.

Bilen har stått sedan den kom till Sverige 1981. Den kördes hit för egen maskin.
Kvällssolen sjunker utanför det lilla garaget.  Det känns märkvärdigt att få titta in i bil och garage med en så unik berättelse men tiden är slut och det är dags att ta farväl.
– Worldkustom tackar för förtroendet.


Läsa mer sånt här! Du har kommit till motortidningen på nätet  Worldkustom.com Kolla in resten av månadens artiklar.  Här hittar du arkivet med alla tidigare nummer Ha kul!

sticker

12 thoughts on “Gerda fick en Cadillac 1959

  1. En av Gerdas Chev -56:or köptes av en kompis till mej. Den var frontsmälld och stod bakom en lada i en by utanför Gnarp. Vi var dit och hämtade den med dollyvagn en dag i mitten av 70-talet. Vi tog fronten av en annan -56:a som kompisen hade som var betydligt sämre i skick. Jag tror bilen lever ännu, kompisen hade tre -56:or mer eller mindre samtidigt och det blev lite mix med id-handlingarna vill jag minnas…

  2. Lars-Åke, hur gör man för att dela denna artikel på ”Sundsvalls motorliv från förr”? Det skulle många gilla eftersom Gerda och hennes -56a Cheva tillbringade mycket tid på gatorna i Sundsvall och umgicks en hel del bland oss bilburna där på -70talet. Och även hört berättas en del om Cadillacen men inte så här detaljerat. Tack för ett intressant reportage!

    1. Högerklicka på länken till reportaget. Det kan man göra på flera sätt.
      1. Högerklicka på rubriken och välj kopiera länk
      2. Högerklicka på bilden och välj kopiera länk
      3. Högerklicka på ”läs mer” och välj kopiera länk
      4. Kopiera menyraden när du är inne i reportaget.

      Klistra sedan in i den grupp du vill ha reportaget.

      MVH
      Krantzen

  3. Lars – Åke ! Tack för en intressant krönika… Jag har legat i lumpen på samma lucka med Lars ”nollan” Efternamn vilket var en trevlig tid, om man behövde hjälp med sin bil så var ”nollan” alltid bussig. Min tid i lumpen gjordes på I21 i Sollefteå ( på 70-talet ).
    Brgds Thomas Hörnfeldt

  4. Därför är Lars-Åke Krantz Sveriges bästa skribent och journalist. Jag och min särbo slutade läsa Wheels och Bilsport Classic när han slutade.
    De andra bara rabblade upp samma saker hela tiden.

    Lars-Åke Krantz skriver så att man är med honom och allt avsett om det är mopeder eller bilar eller båtar eller musik blir levande och intressant.

    Vi har alla hans böcker och jag har träffat honnom en gång. Han var så vänlig, pratade med mig så lätt och enkelt trots att jag var helt skakig och knappt visste vad jag sade.

    Hobbyns största enligt mej.

  5. Viktigt att veta är att jag får väldigt mycket hjälp i allt.
    Den som ska ha credit i detta fallet är Gerda själv som delat med sig av sin fantastiska berättelse samt Jan Sillen Silén.

    Det var Sillen i Gnarp som kontaktade mig om detta och var den förmedlande länken till Gerda. Utan honom inget reportage.
    Stor eloge till Jan Silén.

    Krantzen är ingenting utan alla fantastiska vänner som hjälper honom med allting. Jag tänker på Krantz Challenge, rockbandet, skrivartips i Worldkustom, skinnjackan och nu senast Floridaresorna.

    1. Tack Krantzen, bara kul att man kan bidra med något läsvärt. Jag bodde ju granne med Gerda och Lars när jag var barn, det fans mycket bilar hemma hos dem. Lars och jag brukade sitta och leka förare i de bilarna, vi var olika karaktärer av gubbar i Gnarp beroende av vilken vi ”körde”.

Lämna ett svar till Thomas Hörnfeldt Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *