Objekt i skogen blev Evas finbil.

Sundsvalls coolaste Eva tittar mig rakt i ögonen. Som skydd har jag en gammal systemkamera på ett kilo att gömma mig bakom. Jag trycker av och vet att det här kommer inte hända igen. Att träffa en Eva som har en choppad 1949 Mercury.


Alltså allt är rätt på den läppstiftsröda Mercuryn från 1949. Frenchade strålkastare, flytande grill och rensad stötfångare. Med sänkt fjädring och egenhändigt valsad plåt mellan stötfångare och kaross får bilen det där magiska flytet i linjerna.
Eva har koll, gott kaffe och känsla för det vackra, det sinnliga. Jag förlorar mig i tid och rum. The Skyliners börjar spela i skallen, bensinen kostar 1,38 och Trocaderon lyser mättat orange av Tartrazin uti bensinstationens kyl.
-Hoppa in vi åker en sväng, säger hon.
– Nä, jag är gift … eller näj jag menar jag kan ta gift på att jag, att jag är en Cadillacman, stammar jag.
–  ???!
Det lät så dumt så hon slog igen dörren och gick in. Eva Staaf ödslar inte tid på en förvirrad gubbe.
Ut kommer husbonden Inge Staaf.  Han har en utskrift i handen.

Den här stod i skogen utanför Strömsund, säger Inge.  Typ som ett objekt.  Inge, som är en rutinerad hotrodbyggare, hade med sig en kompis på upptäcktsfärd i Jämtland. Året var 2010.

Inge såg direkt att den hade tredelad bakruta. Inte alla hade det och … jamen även om Inge inte är någon originalfreak  kände han ändå att det var ett ovanlig option som inte lirade med vad han hade i tankarna, nämligen sågning. 
De knatade tio varv runt bilen och klämde och kände. Inge tvekade. Till slut sade kompisen:
-Vem ska köpa den nu då, du eller jag?
Jamen, Inge var ju här för att han var intresserad.  Vadan denna plötsliga beslutsångest? Åldern kanske.  Startsträckan är längre och insikten högre baksidan 50. Nåväl.
– Hotroddern från Sundsvall klämde till och nu var det ingen återvändo i fem år.

Japp, så är det ju i verkligheten bortom Overhauli’n och allt vad leksaksprogrammen heter på TV.  Ett bilbygge tar en halvt decennium av ditt liv om det skall ha den här nivån. Inredningen har sonhustrun Ulrika Günter sytt upp. Tuck and rollinredningen i rött och vitt ser perfekt ut.  Ulrika Günter. Ett namn att lägga på minnet för kommande behov.

Lyktsargarna är från 1957 Ford, fjädrarna fram är kapade 1,5 varv. Bak är axeln klossad. Elsystemet är ombyggt till 12V och karossen är shavead. Taket är choppat 1 3/4 tum fram och 2 3/4 tum bak.  Inge fotade bilen och skrev ut på liggande A4. Sedan klippte och klistrade han tills han blev nöjd innan han ringde Staffan Bouvin som kom och hjälpte till att hasa ner taket.  Inga handtag. Slår du igen dörrarna och har alla rutor uppvevade är det kört. En ruta måste alltid vara nervevad då du lämnar bilen.  Kompromisslöst.
– Krantzen älskar’t. 
Appeltons sökare från Stefan Hagmans speedshop i Viksjö Västernorrland. Backspegeln är av okänt ursprung.

Samma med navkapslarna. Okänt ursprung köpta av Benny Friberg i Nolby. 
Fem år och 4.500 timmar tog det. Murklan blev klar 2015. Här sitter riktigt gamla grejer som den gode roddern hade på hyllorna. Edelbrock triminsug och toppar bl.a.  Generatorn ser gammal ut men är en växelströmmare för ändlösa cruisingar på lågvarv.

Dubbla pipor och bluedots. Den låga, hala Mercuryn har det där gamla, underbart mjuka, rullande avgasljudet som bara en sidventilare kan avge.  Bakljusen är utbytta men den tredelade bakrutan hänger med.

– Delad ruta och vit ratt .  -Hallå Eva. Kom ner för trapporna. Kan vi ta en sväng ändå?