Lifta med 1949 Cadillac Fleetwood.

Jag är 1,83 och väger 100 kilo.  Den här grabben bryter av mig på mitten när han vill kände jag där jag satt i baksätet.  Hank Williams dog i ett likadant baksäte by the way. 

En kall natt 1953 klev Hank Williams in i baksätet på sin 1952 Cadillac för att aldrig mer kliva ur. Han blev 29 år.

Det är sånt min hjärna ständigt umgås med. Bilar, musik, öden, tider.

Skogen reste sig milsvid på båda sidor om rännan i vilkens botten jag stod ensam i snedslitna boots med död mobil. Det mäktiga landskapet regerade. Härskade.  Blir du biten av en varg eller överfallen av en björn här hör ingen dina skrik.  Ditt kadaver städas undan av grävling och vråk.  Din historia upphör osynligt och ditt personnummer blir ett cold case.

Hur jag hamnat här en julidag i 2019?
– Never mind.
Jag hörde en bil i backen.

Hank Williams ligger insomnad i baksätet känner jag fast det var i en 52:a. Detta är en 49:a. Handen på ratten är stor som en lingrävarskopa
Jag liftar.

Bilen stävar närmare.

Jag kliver åt sidan. Han stannar inte! Jag kommer få gå en mil.

Jo, nu tystnar däckens knaster mot underlaget, V8:ans dova tuggande på 600 varv stiger  till 700. Han där framme har lagt i parken men han kliver inte ur. 
– Jo jag, hej, det här . . . börjar jag.
– Kliv in bak, jag har skruvat isär framdörr’n säger en mörk röst.
– På golvet ligger kabel att binda med, tejp att tejpa med, rör att slå i huvudet med och på sätet en presenning att dölja med.

Jag är 1,83 lång och väger 100 kilo men den här pojken bryter av mig på mitten när han vill.  Nacken är en stock. Vägen slingrar.
– Hank Williams dog i ett sånt här baksäte hör jag mig själv pipa och förbannar min vilsna hjärna.

Han svarar inte. Lådan växlar. Klockan är halv ett eller halv två. Lika bra att vänja sig. Evigheten väntar runt hörnet.

Då stannar han. Vi är tydligen ”framme”.   Betongtyngder, kättingar och krokar plus avgaspipor i brösthöjd.
Vad blir det nu?
– Det här är inte bollhavet på IKEA, läsare.

Han öppnar bagaget . Mera järnrör och presenning. Då kommer en gubbe till.

Kalle Jonsson och Gunnar Jönsson i Holm – dialog:
-Tjena på’re Gunnar.
-Hej Kalle, vad kan jag göra för dej då?
– An går ojämt.
– Jah, öppna huven då.

Cadillacmotorn ser ut att trivas med nytt soppafilter och sportluftfilter och allt men det gör den inte. Den missar ibland lilla 331:an som var ny för året 1949.

De ber mig hämta en slang ur bagaget. Tittar upp.  Noterar. Fleetwooden från 49 är märkligt orörd och välbevarad. Klädseln var ju fin och ingen rost. En solid bil.
–  Det här är en fin Fleetwood.

Tillbaka igen. Kalle och Gunnar står och pratar om blästring med makaroner.
-De skruvade makaronerna är bäst, säger de.
Efter mortling i skvaltkvarn är pastan bättre än snäckskal, nötskal, grovsalt, bakpulver, fågelfrö, löständer och jag vet inte allt de skjutit mot plåt genom blästerpistolen.
-Fast jasminris är nästan bäst de å, säger de.

-Vad är en skvaltkvarn, frågar jag varvid båda stannar upp och glor på mig typ . . . går det omkring levande folk som inte vet vad en skvaltkvarn är?!
En byggnad över vattendrag där två horisontella stenhjul krossar och mal säd … och skruvmakaroner.

Mitt i hobbyn

De pratar vidare.
-Det är bra med handrabb på dessa (handbroms), säger Gunnar Jönsson.
– Jae, det är ju händigt att ha för det finns ingen Park. Utan rabben får man ha en sugga och ställa mot hjule, säger Kalle.

Jag tror Kalle Jonsson. Han kan alldeles säkert ha en betongsugga till hands att ställa mot hjulet. Gunnar Jönsson fortsätter:
– Ä’an registrerad?
– Jo. Texasbil. Har satt dit en sexvolts växelströmmar’ på’n.  140 Ampere.

– Men det finns väl inte, invänder jag.  Sex volt var väl likström och sånt.

– Det är möjligt att dessa inte finns men det hänger en här i remmen i alla fall, säger Kalle.
– Vill du komma och känna på den Krantzen, säger Gunnar mjukt också skrattar de båda åt den obegåvade pennfäktaren från kusten.

De försjunker i motorrummet och jag flackar med blicken över åldrade mojänger på torpedväggen men jag vågar inte fråga något mer nu.

Vakuumdriven torkarmotor till höger. Spolarburk med underlig vakuumklocka jag inte har en aning om och så då … men himmel vad ääär det?
En startmotor med vidhängande oljefilter?  Är det där en tidigt AC kompressor? Omöjligt. Är det centralsmörjning eller nivåreglering?
Jag väljer att vara tyst. Inget mera ”kom och känn”.

Sedan blev det fika på front porchen.
– Du skriv’ väl inte nå’ tok nu Krantzen, mullrar Kalle

Han tittar forskande på mig.
– Jaag? Hur kan du tro det, säger jag.