Ford 1956 mild custom

Den amerikanska nattens råa värme fastnade i skjortkragen när jag sneddade över den skumma parkeringen. Jag såg mig om, smög fram och öppnade dörren till den gamla Forden. Innerbelysningen tändes och jag stängde fort. Jag skulle få svårt att förklara detta om någon undrade.  AV LARS-ÅKE KRANTZ (TEXT & FOTO)

Ford 56 hade en enastående formgivning från fabriken. Den milda customlooken förstärkte den befintliga skönheten.

Det finns många sätt att inleda en fotografering. Detta var definitivt av det ovanligare slaget. En lila Ford från 1956 med conniekit och lackerade Fuzzy Dices står ut i vilket sammanhang som helst. Den här gled retsamt förbi och försvann mot downtown Hershey medan jag hade rött ljus.

Den låga siluetten med öppna rutor satte raggarnerven i dallring trots att det var mitt på blanka förmiddagen. Senare på eftermiddagen såg jag den igen och den här gången var den parkerad. Gick närmare för att konstatera att skicket var riktigt trevligt. Vilken bil! Bakljusen var från Mercury liksom det övre listverket vid dörren. Den hade en mättad lackering med hemliga toningar. Kromet var perfekt och inredningen okay. En sån där bil man skall lyssna på Buddy Holly i när solen sjunker.

Väntade en stund men ingen dök upp. Skrev en lapp med erbjudande om fotografering samt mitt telefonnummer och satte under torkaren. Mörkret faller snabbt på de här breddgraderna. Kvart över sex går ridån ner och avlöses av varma livliga kvällar med stojande ungdomar och högröstade diskussioner på trottoarerna. Sedan kommer natten, råare, tystare, hemligare än på mammas gata i Norrland och man är på sin vakt i det främmande.

Det är inte obekvämt men man tittar två gånger och försöker förstå kontexten. Jag satt på en bänk i en lummig park och bara insöp stämningen. Vid midnatt ringde telefonen.
-My name is Harry G. and I have your scrap here.

Scrap visste jag inte vad det betydde och vem var detta? Rösten raspade långsamt med eftertryck på konsonanterna och lät svag men intensiv på samma gång. Jag stammade till svar. Han hörde att jag var lost.

-The 1956 Ford … försökte han.

-Ohh, the Ford yeahh, thank’s for calling, I just …

-The thing is I’m down in Maryland. I headed back to …

Maryland, tänkte jag. Var ligger det? Var det en mil eller femton mil bort? Maryland var väl ingen stad? Det var väl ett … ett … liksom landskap?  Rösten smalnade av och så kom det:

-Jo, alltså vi lämnade bilen i Hershey men glömde kolla att alla rutor var stängda och nu skall det bli regn där uppe i natt.

Han ville att jag skulle åka till en adress och kolla bilen. Därför stod jag på den där parkeringen mitt i natten och fingrade på en främmande bil. En ruta var öppen, jag åtgärdade det och försvann därifrån. Dagen därpå träffades vi på samma plats och jag fick jag fota bilen.

Harry G. Sibert var en storväxt äldre man som gick illa. Bilen hade han köpt färdig för fem år sedan. Under huven satt en modern motor och växellåda.
-Canadian,  upprepade han flera gånger.

Made in Canada. Som alla vet tillverkade Ford Meteor och Monarch i Kanada, bilar som motsvarade Fairlane och Mercury i USA. Crown Victoria tillverkades också i Kanada. Hur det nu var med endast 62 tillverkade Canadavictorior får stå för Harry G. Sibert.

Varför har jag inte en sommarstuga? Om jag haft det hade jag sålt den och köpt denna istället. Kan kärleken till femtiotalet sägas tydligare?

Bilen var byggd i Kanada. Harry föll för bilens totalintryck. Den påminde honom om fornstora dar, när han var ung, stark och ostoppbar. Nu var han böjd. Byggnadsfirman hade tagit allt och ryggen var trasig. Han skulle göra en spinaloperation, en ryggfix som han sade, och det var dyrt. Så dyrt att han skulle bli tvungen att sälja Forden. Därför var han här i Hershey med den.

Krantz favorit – A-mek. 

Det satt en Ford 302 tillsammans med en C4 automatlåda i bilen. Den gamla Y-blockaren hade fått flytta på sig till förmån för modernare grejer. Styr- och bromsservo saknades.

-Jag gillar den verkligen, sade han, den cruisar bra och jag har tagit många pokaler med den, Best in show flera gånger och massor av andra- och tredje priser.
Annars åkte han mycket GTO 65, 66, 67 när det begav sig.
-Det skulle gå undan på den tiden, sade han.

Bilen startade snällt och gick tyst. Den var sänkt med klossar bak och droppade spindlar fram. Inredningen gick i samma ton och materialet i klädseln var robust, nästan grovt. Ovanligt. Jänkarna brukar mest tänka på imponatoreffekten men här satt en tålig klädsel. Praktiskt sval i solen och gjord för att slita på. Han körde inte själv Harry. Två yngre gubbs skötte den detaljen medan han själv satt på passagerarsidan med sin hund.

Vi stod i skuggan under taket till Hershey bilmuseums entré när en busslast turister omringade bilen och började smälla på med sina fotoblixtar.

Harry G. Sibert från Maryland fick än en gång stå i rampljuset med Forden, svara på frågor och låta damerna klappa hunden. Han rätade på ryggen, berättade om bilen, fick hjälp att öppna huven och jag unnade den gamle kämpen varje sekund.

Bakljus från Mercury, dubbla antenner, dubbla utblås, connie kit och vackra hjul med fender skirts. Notera också den hemliga färgtoningen inne i sidolisten. Klass.

-It´s a 1956 Ford Canadian Victoria, one of only 62 made, sade han med sin hesa röst och en ny drös blixtar avfyrades mot bilen.
Handslaget var tungt när vi tog farväl. Sekunderna i hetluften hade tagit på krafterna. Tack för din tid på jorden och för din tid med mig Harry.