Sommaren 2020 var inte likt något annat och här stod jag i grönskan med två brudar.
Bilar över disk med bästa service hos Uffe i Ljusdal.
Kalvstigen. Lördag. Juli. Vägen över berget i Hälsingland andas fäbodstig. Här har ömsom gråtits över spilld mjölk ömsom skrattats i förkläden prickiga av blåbärsplock. Här har pigor kommit till ro efter dagligt arbete och nattens dimmor vävt drömmar av lycka i halmade sängar.
Jag väcks ur albuskarnas viskande berättelser. En kvinna har blivit bestulen på sin moped. Hon sitter i gräset omgivna av sina väninnor. Så hemskt. Jag sugs dit. Hon heter Eva.
Eva är somrigt klädd med en halskedja av silver och har uppenbart svårt att hålla sig för skratt.
– Det var en DBS Saxonette fniss … den var jättefi-hiin … de snodde den hemma på gården ho, ho.
De bara tog den haja. Hi hi hi . Nu skrattar alla tre. Är det annat gräs här i Hälsingland??
– M-men det är ju bedrövligt, säger jag. Tog de din moppe hemma på din gård?
Hon exploderar av skratt.
– A-a, den stod lu – hii – lutad mot väggen!
– Men snälla. Kan du …. Vad heter du i efternamn?
– Eva. Eva Glad, säger hon och nu hoppar smycket i skrattsalvorna.
Jag måste gå. Fattar inget. Drar mig till bekantare omgivningar. En 1955 Ford med American racingfälgar. Sånt förstår jag. I kromet från blinkerslampan passerar samma blå klänning som vid mopederna nyss genom min kamerasökare. Jag fotar färdigt och tittar upp. Hon är borta. Ser V8 märket på skärmen. Blir nyfiken. Vill kolla under huven. Reser mig.
Då ser jag henne. Hon som gick bakom mig. Är det hennes Ford? Hon fotar, nej filmar . . .
. . . en burnout på vägen nedanför. Vilken tjej! Inga hemsnickrade Ernstmanicker i den mobilen. Låter henne filma. Går tillbaka till Eva.
– Men du Eva Glad, din moppe, Saxonetten, det är ju tragiskt, säger jag.
Silversmycket har lagt sig till ro.
– Ja, jo visst men vad gör man? Nu har jag en annan. Hon spricker upp i ett solskensleende och sätter sig på en 1958 Mustang.
Så skrattar Eva Glad igen. Det är helt enkelt omöjligt att fota den här tjejen arg, besviken ledsen över stölden. Jag gör ett sista försök. Se arg ut Eva!
– Okey, då men då måste jag ha farfars hjälm om det skall gå. säger hon.
Funkade inte alls. Eva Glads argaste min är ett leende. Sekunden efter exploderade hon av skratt.
Vilken brud! En äkta Delsbostinta.
Ford 55:an lockade allt jämt. Kvinnan i blått stod längre bort.
Hon busade med en kille och stod i come-an ställning. Det skrämde mig men jag ville veta mer om Forden. Jag gick fram och avbröt.
– Hej, sade jag prövande
– Hon svarade inte.
– Jo, ehh Forden . . .
– Vad är det med den, sade hon?
Vi gick mot 55:an. En 1958 Chev passerade på asfaltstigen nedanför. Jag stannade och lyfte kameran automatiskt. Detta var surrealistiskt. Nyss en burnande Challenger. I gräset gamla mopeder och nu en 58:a Bel Air på vägen när vi är på väg till en 1955 Ford, vad är det här för ställe?
Sänkte kameran. Hon var borta. Blåklänningen. Jag gick till Forden i alla fall. Hon satt i bilen.
– Ska du åka?
– Ja, kan du flytta dig litet, sade hon vänligt.
Jag sjönk ihop. Tjej nummer två jag inte förstår mig på denna dag.
Bilen rörde sig bakåt, stannade, hjulen kom ur hjulhuset åt vänster. Hon tittade framåt tog i växelväljaren för att byta till drive, hejdade sig och slog av motorn.
Hon gick runt bilen, tittade på stackaren med fogskum mellan öronen och sade mjukt:
-Hej, jag heter Maria Olsson. Bilen är som du redan sett en 1955 Ford Victoria.
Hon nästan log. Jag fick upp penna och papper. Ma-ri-a Ols-son, skrev jag.
Från den peppriga Delsbostintan med smilgropar till denna slanka, blonda sommardam.
– F-fin klänning, fumlade jag fram.
Hennes ögon smalnade.
Hon studerade mig. ”Det är mammas”, sade hon. ”Tyckte att den passade femtiotalsbilen”.
– Är klänningen original, säger jag och hör hur dumt det låter.
– Ja Krantz, den är original.
Det blir tyst. Önskade att någon burnade igen men det är bara stumma spår borta i kurvan. Maria Olsson från Eckelsbo äger konversationen. Hon berättar:
– Bilen har stått sedan 70-talet. Renoveringen avstannade innan lackering och på den tiden åkte man inte patinastuk. Bilen blev stående så här. Nu är original överväxeln fixad och motorn har fått en översyn, en 292 Y-block.
Krantzen vaknar till.
– Det skulle vara kul att se motorn Maria.
OJ! Det hade jag inte väntat mig. Här vet man vad man håller på med. Oklanderlig finish. Snygg puts och funktionellt med ny aluminiumkylare. Maria sitter i bilen igen. Startar.
– Jag tycker den har ett sånt behagligt motorljud Y-blockaren när den är lagom dämpad, säger ägaren och släpper parkeringsbromsen.
Ljudet blir kvar en bra stund.
