Krantz blev bortförd. Hav, kust, nedlagda industriområden, hundratusentals spikraka tallstammar, alla lika. Det var som att ha en huva över huvudet. Vart blev jag förd? Var är jag? Vad finns där? Vem skall jag träffa?
Krantzen handlar allt till garaget hos Verktygsboden.
Först åkte jag till Gnarp. Därifrån blev jag beledsagad till ungefär Söderhamn. Där tog en ny man vid och sedan . . . vet inte. Det var mulet. Ljuset började försvinna. Ingen sade något. Vi blev tillsagda att följa en Cheva stepside. Nedlagda industriområden, hundratusentals spikraka tallstammar, alla lika, pinnmo och sand. Ingen sol, inga väderstreck.
En avtagsväg. Bort från asfalt. Ett fält öppnade sig, några stora hus, ett stort garage. Stepsiden stannade. Höstkylan kröp igenom kläderna rå och spetsig.
– Öhh, vänta här.
Jag har medverkat vid fina föreställningar där jag fått en klisterlapp på bröstet med Mr. Lars Krantz. Jag har mottagits av nervösa, amerikanska informationschefer i blanka skor. Jag har suttit vid honnörsbord och haft utvalda bordsdamer, dinerat med höga GM-representanter vid dukningar fina så torparpojken från Norrland fått nypa sig i armen men nu:
– Öhh, vänta här?!
Detta var pendelns andra sida. Ingen information, inga namn, ingen agenda, ingen aning. Krantzen var förd hit av en enda anledning. Worldkustom.
Kolla deras eminenta hemsida med transportuträkning för din frakt. Enastående service!
Tystnaden revs isär och den galvade porten skrek upp. Gick in. Kallar här, råare. Dunklare. Två män kommer in utifrån. En i kortbyxor! Vi går mot sju grader Celsius. Vaderna är tjocka som telefonstolpar, grova skor, stålhätta. Tar upp kameran, ställer den på iso 1200 och prisar min ljuskänsliga glugg.
De går inte omkring. De åker runt som bröderna Sedin. Cirklar i garaget. En laddare kommer fram, en Excalibur flyttas. En av männen öppnar en huv.
Den andre ligger plötsligt under en hotrod med bromsolja och slang.
– Han luftar, tänker jag. Vad skall jag skriva? Vad är grejen?
Mitt leende mellan skinnjackans ståkragar syns inte i dunklet. Jag bara älskar detta. En gammal man inte på hal is utan på is så tunn att den knakar av pulsslagen. Jag är nersläppt som ett ufo. Vad blir detta? Går jag fel brister det och jag kommer aldrig upp.
Sveriges snabbaste service.
Det smäller till i garaget och två avgasrör börjar pumpa rök, ruppar till ettrigt och ramlar ner på jämna varv från kall motor. Vad tusan det där är ingen vakuumläckande tvåportare! Rundar Camaroskärmen och den upprättstående huven.
Sången är som Tommy Körbergs i Uppsala Domkyrka. Perfekt! Headers och hetsad dator. LS 3:an levererar 480 bromsade hästkrafter. Garageplåten dallrar.
PANG igen från andra hörnet av garaget. Högre ändå. Hetare. Vassare. Rusar dit, rundar Firebirdskärmen och den upprättstående huven.
Lilla Krantz. Du må ha suttit på fina stolen i USA men det här . . . det här är på riktigt! Garaget kvider av dubbelpipiga bilar som värmer upp. Här 2,5 tum med X-pipe och X-files i datorn presterande över 500 hästkrafter.
Monterat på Worldkustoms 1959 Cadillac top chop projectbil.
TUSEN HÄSTAR STÅR OCH SKAVER I GARAGET.
Detta är himmelrikets lustgård och nu backar Eldfågeln. Jag kutar runt bakåt. Isen är inte lövtunn längre. Den är metertjock och inget kan gå fel.
– Krantzen har äntligen fattat. Bring it on!
– Kan du flytta dig!
Jag står i vägen för Camaron som också backar. Pojkarna har cirklat färdigt i garaget. Nu går de direkt på mål.
Flera har samlats nu. Ryktet har spridit sig. Bröderna Hanneman har slitit sig från firman en timme och rastar sina uppdaterade muskelcabbar.
– Stå still en sekund lillebror Mats Hanneman och storebror John Hanneman.
-Töntigt stå här, säger de båda arbetshästarna med företag, anställda, husbyggnationer, husrenoveringar, bilbyggen, båtar, familjer, maskiner, åtaganden och arbetsscheman utan slut.
Alltid där när du behöver.
Det började med 67:a Camaron. Allt i bromsar och chassie uppdaterades eller byttes ut. Nu är det annan framvagn och skivbromsar och . . .
– Jamen nu går den ju att köra, säger John.
Han nöjer sig inte med gistna uppstigningar på trottoarkanter och vägbulor. Han vill sladda runt, ta kurvor och forcera rondeller med hjulspinn och kontroll.
-Camaron blev ju bra så vi köpte en bil till i delar och så beställde jag vad jag ville ha och tog det ett steg till, säger lillebror Mats.
Allt är nytt på bilarna men de aktar sig för utställningsputs.
– Nä, detta är leksaker. Rekreation. Glass till barnen och gasen i botten.
Skålade säten och manuell på kardantunneln säger det mesta.
68:a Firebirden har automat och luftfjädring men ännu mer hästar. Både glid och show och prestanda. Mats ville ha allt.
Motorn är varm och plötsligt hoppar han in i bilen, knastrar iväg på gruset, kommer ut på asfalten och booom, den spinner hejdlöst så långt vi hör honom mellan stammarna.
Bilar tryggt och säkert med full service över disk inklusive ekonomiplan. Ring Uffe. Han är bra.
Han håller på i fem minuter och vi följer varje kickdown med öron som paraboler. Så tystnar det och vi blir oroliga ett par sekunder innan han rullar försiktigt in på gruset igen.
– Halt idag, säger han och vi gläds med de hårdjobbande bröderna och deras fantastiska hobbybilar.De parkerar bland de andra leksakerna och det finns mer på andra ställen.
Choppad Amazon combi och den här El Caminon är till salu by the way.
– När man åkt i riktiga, uppdaterade chassien med moderna bromsar vill man inte stiga in i sextiotalet igen säger John.
– Jag hade tänkt ha den här som bruksis men nä . .
– Inget fel på bilen men inget för mig.
John hinner också ge bort en bil innan vi åker. Telefonen ringer. Vardagen rullar på.
Mats slänger en blick på rodden innan dörrarna stängs. 29:a Ford på originalpapper, Crate 350-motor, Volvo fram och Opel bak, bromsarna skall luftas innan en sista besiktning.
– Det fixar vi, säger han.
