Längs Hudsonflodens stränder breder bördigt land ut sig med kor, ladugårdar, staket och traktorer men vänta nu! Där kommer en 34:a längs hagen! AV LARS-ÅKE KRANTZ (TEXT & FOTO)
Följer man Hudsonflodens västra sida upp från New York, kör igenom Marlboro och fortsätter ett stycke kommer man till Milton. Där bor den pensionerade UPS-föraren John Winnie. UPS-bilarna är de där bruna, dörrlösa skåpbilarna som kör ut paket och som företrädesvis rattas av förare i kortbyxor.
-Jag har suttit i en sån där burk större delen av mitt liv, säger John med handen på växelspaken i sin upprättstående pickuphytt. Han passar perfekt i sätet och för ett ögonblick tänker jag att Forden nog är ett måste för en sån som John.
Den välkända fronten tronar för ovanlighetens skull högt mellan framhjulen och Forden mera klättrar än sniffar fram i grönskan. John Winnie sitter bakom ratten.
Ledd av en spegelblank huv blickar man ut över böljande skärmar och landskap medan Broncochassiet jobbar tyst och smidigt där under. Brittsommaren, som heter Indian summer på amerikanska, trycker upp kvicksilvret till 35 grader i solen och kossorna längre bort står i skuggan under en samling red oakträd. John hoppar ur och lägger handen på trucken.
-En kompis höll på med den här och skulle renovera men ledsnade så jag tog över den. Den var då en helt original 1934 Ford pickup, rostig och eländig.
-Jag gillade inte originalfronten, som ser helt annorlunda ut, utan bestämde mig för att försöka få personbilens utseende från vindrutan och framåt. En front från en roadster spårades upp.
Johan kände dessutom en kille som hade en 1969 Ford Bronco stående. Han drog hem den och började mäta. Med det fyrhjulsdrivna chassiet rensat från den moderna karossen såg han att det behövde förlängas 40 cm för att matcha hjulbasen på pickupen.
-Det gick lätt, säger John som i övrigt lämnade chassiet helt orört förutom svetsning av nya karossfästen byte av slitagedelar och målning. Året var 1988.
Hytten hittade sin naturliga plats och flaket likaså men sedan tog det stopp. Ingenting passade framför vindrutan. John fick åka till en bodyshop för att få hjälp med att docka ihop fronten. Torpedväggen på pickupen saknar den sväng i nedkant som skall möta huven. Dessutom är den mycket bredare. En ekonomiplåt med 34:a roadsterns radie fick modifieras och svetsas in på varje sida. Nästa problem var huven. Den fick sågas upp och en kil lades in för att bredda den i bakkant. Sedan skulle motorn få plats där under också. Det är ju liksom det som är meningen med en motorhuv. Skärmarna pusslades slutligen dit.
-Det gick efter mycket pyssel men det är riktigt trångt vid grenrören, säger John.
-Här fick vi bygga upp svängen med ekonomibitar från personbilskarossen för att passa mot huven. Motorn är Broncons 289:a med väss enligt frugans recept. Nu när det började bli bil av bygget hade det hunnit bli år 2000 och frugan kopplade in sig. Hon tyckte att John skulle sätta upp motorn efter samma recept som han gjort i hennes 1966:a Mustang ifall hon ville låna pickupen. 289:an gicks igenom och fick roligare kam, andra kolvar, ny förgasare samt headers och frugan blev nöjd.
-Inget märkvärdigt, bara så motorn vaknade till litet, ler John.
Bakskärmarna beställdes nya 2 tum breddade. Flaket från 1934 var bra och bädden beställdes som ett färdigt kit. Färgen heter Electric Red.
2001 gick bilen att köra och John hade nu gjort alla modifieringar och efterjusteringar. Nu var det bara färgen som saknades. John ville ha en röd pickup med svarta skärmar och skulle till att beställa lastbilsfärg.
-Vad tråkigt, sade dottern och hustrun.
-Jaha, nähä, suckade John och lade ner telefonluren.
Några dagar senare satt han på jobbet i sin UPS-bil på väg till billackeraren med paket. Utanför lackeringsverkstaden stod den dagen en bil och gnistrade som en rubin i solen.
-Beställ hem sån där färg till min pickup, sade John i hastigheten innan han hoppade in i sin bruna skåpbil och försvann.
Många vackra detaljer och lösningar fanns att upptäcka på Johns pickup. Efter ett tag ringde billackeraren. Han hade frågat bilägaren om färgen, tagit reda på data och nu svettades han.
-Vet du vad den där färgen kostar, frågade han men John bet ihop.
Han hade bestämt sig. Färgen är inte en metallic utan har ett ”pearliknande micropulver i sig” enligt John. Den heter Electric Red.
När bilen rullades ut i solen efter lackering visste han att han valt rätt. Flakbädden valde John att beställa färdig. Behandlat trä i marin finish, lister och skruvar kom i ett kit. Bakskärmarna hade också köpts nya innan och han hade valt skärmar som var 2 tum breddade för att matcha Broncons spårvidd.
Nya mätare i klassisk stil, tiltbar rattstång och växelspakar från fördelningslåda och 3-växlad låda dominerar intrycken i hytten. Värme och fläkt hittade också in i cupen något byggaren inte ångrar.
-Även om jag bara kör fina dagar och detta inte är något att ”go mudd’n” med så ger värmepaketet en ombonad luft alla dagar, säger han.
Vi åker en sväng längs hagen och han drar i ettan på den treväxlade lådan och låter 289:an morra på motorbromsen i motlutet. Bilen gungar styvt och bygget känns tight utan skrammel med den avsmalnande huven gnistrande röd utanför den raka vindrutan som ställts på glänt i hettan.
John ler och följer vant med i karossens rörelser.
I Sverige kostar ett körkort 10.000 och läraren som eleven skall övningsköra med (=föräldern) måste vara certifierad. I USA är styrlappen överstökad på en halvtimme till en bråkdel av priset.
I Sverige är bilens identitet lika med ramens och ger djupa fallgropar för garagebyggare. I USA ger karossen identiteten = krångelfritt.
– Undrar om svenska byråkrater och beslutsfattare någonsin reflekterat över att deras mödosamt uttänkta paragrafer funkar finfint tvärs om.
Riding high. John Winnie från Milton N.Y. hade byggt sig en 1934 Ford pickup 4wd lagom till pensionen.
-Handen på ratten alla dar, säger han och blinkar.
