Mina äldre bröder pratade ofta om 1956 Ford med ”V-åttan”. Vår generation åkte SAAB 92 och VW 1200 med acceleration som en potatis. Från sättpära till tallrik på en sommar. Att då andas om Forden var som att önska sig ett jaktplan.
Söderala är den mjuka dalen längs E4:an med betagande utsikt där landskapet öppnar sig. Härifrån är Mats Nilsson.
– Jag har alltid drömt om en V8:a, säger han.
Y-blockaren står lugnt och puffar intill trädvältan som vittnar om stormiga tider i kustlandskapet. Tvåtonslacken är vänlig och grillen en av bilvärldens mest harmoniska. Idag står skogen still och ett skirt regn ger höstens mustiga färger klarlack.
Mats axlar får en mörkare ton när dropparna sakta landar. Det är tyst. Vi tittar på bilen. Sådana här modeller känns som kompisar. Som vänner. De utstrålar trygghet där de gungar fram i landskapet på låga varv.
Mats dröm blev verklighet. Idag har han kört 160 mil totalt med bilen.
– Jag köpte den förra månaden. Den kom in till Sverige redan 2017 som en snabbt ihopskruvad bil. Därefter har golvet bytts men förutom det var bilen komplett och ganska fin.
Vi sätter oss i värmen och igen känns Forden som det bästa som hänt mänskligheten. Detta är 2020. Betänk hur det måste ha upplevts på en byväg hösten 1956 när mopederna började nå ut till hushål
len som en befriare för det vanliga folket som framtill dess betraktat cykeln som möjliggöraren av längre förflyttningar.
Klart det fanns bilar ända sedan 20-talet men det var långt ifrån för alla. I mitt barndomshem med torpare födda på 10-talet kom första bilen till gården 1959. Före det fanns cykeln och en enpetare.
V8:an var det ultimata kraftpaketet med tre gånger så många hästkrafter som hos vanliga bilar.
– Tanken har alltid funnits där och drömmen, säger Mats.
Där sitter den. Hitech anno 1956.
– Det är bara en åkbil, säger Mats Nilsson. Något för den där extra njutbara utflykten.
På helsoffan ligger läsning om bilar i allmänhet och om hans Ford i synnerhet.
– En kul grej är att jag köpte en startmotor på en marknad bara sådär om utifall.
En vecka senare gick startmotorn sönder. Den reparationen, när Mats bara kunde gå och hämta en ny på hyllan, var ren njutning.
Motorn är en 292 Y-blockare med sitt karakteristiska, lågt rullande muller.
Löven faller och Forden ställs in men när björkens musöron öppnas står den åter redo på gruset. Såsom den gjort i 65 år and counting.
Jag har också ett hjärta som spinner V8 likt för Ford 56. Den som kom i min väg var dock en Customline med sexa och trepet. Det var en grabb som friade i granngården som lämnade den i grannens ladugård med rasad koppling. Jag kunde spana genom den glesa dörren på den svarta lacken och nummerskylten klistrad med självhäftande bokstäver på huven. Så småningom ledsnade grannen på bilen och drog ut den till utkanten av en åker utanför byn. Men det hindrade -tyvärr – inte oss ungar. Den blev snarare mer tillgänglig för vandalisering och bäharen rann över efter 7-8 år då vi hällde bensin på den och tände på. Det var mest inredningen som tog stryk av detta men själva bilen vägrade envist att dö. Så småningom hämtade någon från grannkommunen bilen förmodligen som reservdelsbil. Men hur vi än behandlade den tycker jag fortfarande att fronten är en av bilvärldens vackraste…
För information till intresserade, så kommer Crown Victoriaregistret, (54-55-56), att ha en träff på Sörfjärdens camping i Gnarp, norra Hälsingland, 16-17-18 juli.