Jag mår fortfarande illa. Fyra timmar efter åkturen med Leif Berglin från Gnarp är balansen utslagen och matlusten noll. Trimmare har kommit en bit sedan rivarna med Weberförsedda Amazoner gjordes på sextiotalet. Idag sätter kroppen gränsen.
Krantz favorit
Krantzen har åkt i massor av heta bilar på båda sidor om Atlanten. Lustgas, kompressor, jetmotorbilar, banbilar, backrace, tusenkilos hotrods med 2000 hästar, öppna Shelby Cobror svajande i 200 knyck och flygfältsrepor som slutat en decimeter från stängslet.
Nära flera gånger.
En gång kom vi ur en dubbeldonut åt fel håll, höll på att volta nerför en brant och jag började tänka på rader av galenskaper som slutat lyckligt och på sannolikhetslära.
– Allt väl men jag tackar nej numera och kan därmed summera brottarbilarna. Chargern från Gnarp slog allt. Det är några år sedan nu med Leif. Här kommer den grejen.
Han ser harmlös ut Leif där han står och tankar på macken i kortbyxor och sandaler. Ser ut som en fiskhandlare som fått fel på cykelkärran och lånat pojkens amerikanare för att uträtta ärenden på byn. Men jag försäkrar. Du vill inte lifta med honom. Han slår ut ditt balanssinne innan du hunnit säga Procharger kompressorkit.
Uppväxt i stora maskiner, alltid med flera jobb, egen firma och egen entreprenad har han rusat på högvarv sedan tonåren.
-Jag började jobba dan efter examen i nian, säger han där han står i sitt stora garage med nyinköpt traktorgrävare. Grävaren är mest på kul. Leif Berglin tillverkar och reser Gnarpstugan fast det är också mest på kul för han ligger borta hela veckorna och är ansvarig för stora byggjobb i Stockholmsområdet.
-Ähh jag jobbar undan så jag är hemma på torsdag och kan smälla upp någon stuga och gräva nån grop, säger han snabbt.
Allt går snabbt med Leif, som när han köpte Chargern. Han skulle ha en bil ”med tändstift mitt i”.
-Hittade en Challenger men den var risig så då blev det en 1969 Charger istället. En 383-bil R/T med 440.
Men Leif ville ha tändstiftet mitt i topplocket så han köpte en ny 528 Hemi på burk och stoppade i och nu hade han 610 hästar.
-Jag vart besviken, säger han på Gnarpsdialekt.
-Min 426 Hemi som jag hade för tio år sedan gick ju värre.
Nu blev det i rask följd (vad annars) Race Demon 1.000 cfm förgasare och rullkam.
-Bättre men inte bra, säger Leif om den saken.
Han har hoppat upp i traktorn och gjort en hjärtskärande manöver med planeringsskopan ett par centimeter över Chargern. Ett nervöst finger där och framskärmen hade varit historia. För att få snurr på den trötta (allt är relativt) 528:an adderade han en kompressor.
-Jag ville kunna besikta så ett lågt Procharger kompressorkit beställdes. Tyvärr fanns inga sådana för 528 Hemi (jaså inte, vad konstigt) så jag fick ta ett Chevakit och bygga om, muttrar Leif.
Förgasaren slängde han i mopedlådan och ringde Tommy Ljunggrens Motorteknik i Matfors. Han skulle ha insprutning på hela rasket som en elektrisk grisbatong i skrevet på 528.an. Nu var det väl själva rackar’n om den inte skulle sprätta till. Leif Berglin tackar Ljunggrens för hjälp och justering.
Nya 8,0:1 kolvar monterades, ny kam igen med längre duration och som lyfte 700 monterades. Rörmokeriet kring kompressorn byggdes. Samtidigt adderades intercooler med dubbla fläktar och motorrummet masserades för att få plats med allt. Bakaxeln en Ford niotummare med Mark Williamsaxlar, skivbromsar och spole.
Sprutet blev Autronic SM 4 med Fords största spridare. I bagaget handlar allt om bränsle och ström. Dubbla högeffektspumpar drar kräm men håller det livsviktiga bränsletrycket uppe. Tid. Tid. Tid.
-Vadå, jag har gott om tid, säger Leif. Jag tar vara på varje minut. Jag har jobbat i ett svep sedan nian tills nu med undantag för en semestervecka 1984. Då var jag här i garaget.
Han hoppar in i bilen som står inne i garaget. Leif trycker på knappar i taket. Fläktar och pumpar går igång. Sedan startar han bilen! My God. Det är som att slänga en granat i papperskorgen under arbetsbänken. Luften exploderar. Jag stoppar fingrarna i öronen. Chargern smattrar ut och seismografen i Uppsala börjar skriva. Han signalerar åt mig att klättra in.
-Den här gången vart det ganska bra, skriker han.
Han står en stund på tomgången och jag tänker på att Leif berättat att den drar 12 liter i milen. Om han inte åker snart får vi soppatorsk. Till slut kör han ut på vägen. Bilen är besiktad och godkänd men resten är bortom lagen. Han gör en svettig däckvärmare, rullar sedan försiktigt iväg upp till 30km/h och trycker till.
Det är som att slänga en granat till fast denna gång i askkoppen. Jag blir döv direkt på höger öra, huven reser sig, blodet trycks ner i magen, andningen blir ett febrigt flämtande, då trycker han ner gasen ännu mer. Backdäcken förlorar omedelbart fästet, bilen kanar mot diket, motorvrålet sopar bort allt. Det går inte att fokusera. Man är en viljelös köttbulle i en acceleration människokroppen bara klarar ett fåtal sekunder i taget.
Leif släpper gasen och rullar in på macken. Dags att tanka. Han är helt oberörd. Blinkersen tickar. Han slår av motorn och klättrar ur. Allt är tyst. Så står han där i sina kortbyxor och fåniga sandaler och ser alldeles vanlig ut.
Sköna ställningar
Åttasekundersbil för gatan. Chargern är besiktad och godkänd. E.T. Street däck som är 32 tum höga och 16,5 tum breda var max vad besiktningen tålde så Leif har två uppsättningar. Besiktningsdäcken ligger hemma. Dessa är på 32 x 17,5 Däcktryck bak 6 hekto. Växellådan är utbytt mot en GM-låda. 1750 kilo Charger med greppande TH400 och full gas blev åtta sekunder på stripen. Det värsta Krantz åkt i under alla år.
-Jag kör på E85. Det här är en riktig miljöbil, säger han och skrattar.
Jag skrattar inte. Jag tittar trött åt sidan. Mjukglass 15 kronor står det men jag är väldigt mätt just nu.
