Alfred Krantz äventyr i USA.

Man får vad man ber om. Myran och jag föreslog sonen Alfred Krantz att ta ett slappt sabbatsår i USA 2006. Det slutade med krock utan försäkring och fängelse som påföljd. 


Sonen har hunnit bli 35 och är en stadgad psykolog  med bostadsrätt, flera jänkare, flera hobbies som musikskapande, träning och rockspelande så nu är det dags att ta upp det – USA-buset i unga år.

Studenten
32 MVG av 32 möjliga. 
-Jamen dra till USA sade vi. Ha kul. Dax att fröjda Alfred.
Alfred hade kommit in på psykologlinjen. Studentbetyget med 32 MVG, det vill säga MVG i samtliga existerande ämnen från slöjd till spanska till matte till …  jamen allt i alla år, gav honom biljetten.

Pappa kan väl blixtra till i ett enstaka ämna om han tycker det är kul men djupdyker ner i svarta hål om inte intresset finns där.  Alfred toppresterar i allt.
-Hur gör du det där,  frågade jag en gång?
– Vadå?
– Jamen bäst i allting. Hur gör du? Hur orkar du motivera dig?
– Äsch jag stänger av bara och kör. Matar bara in och häller ur mig på tentorna. Man får inte känna efter. Bara gasa och aldrig tänka att släppa.


Därtill Norrlandsjägare i ett specialförband i militärtjänsten. Han ville prova på lumpen,  anmälde sig, fick högsta betyg i mental uthållighet och blev spanare tränad att improvisera ensam bakom fiendens linjer.  En Rambo.  Privat, världens lugnaste, snällaste människa. 
Stick till Californen Affe!
– Du har ju ett drygt halvår innan start. Unna dig efter allt slit.  Stick till Californien och slappa, jobba svart och kinesa i kappsäck, sade föräldrarna i Gussjö.

– Jaha, sade han och drog till Venice Beach Californien där hormonstinna bodybuilders flexar sina femtioarmar i solen och damernas reservdelskonto överstiger månadslönen hos en stafettläkare.

Han började som au pair hos en galen trebarnsmamma i San Francisco som tvingade honom hålla sig på sitt rum efter 18:00.  Han fick inte ens smyga ut i köket och ta vatten.  Han skulle skjutsa barnen till skolan, hämta dom och ge dom mat.

Mamman var tokig på riktigt och de stackars barnen störda. Det var hennes way or the highway.  Alfred valde highway.  Han kollade Craigslist och köpte billigast möjliga bostad på hjul, en dängd GMC Suburban Sierra och styrde söderut på vinst och förlust. 

I solnedgången rullade han in i staden Los Angeles för första gången i livet. Han vek av på chans, lade i parken  och lade sig att slagga på en parkering. Dagen efter  vände han hamburgare på Vero Beach, torkade frityrolja och badade i Stilla Havet.  När natten kom låg han bak i sin  1983 rostfria, solbrända Suburban Sierra diesel.

Utbildad till spanare att ensam krypa kilometervis i djupsnö bakom fiendens linjer, bo under en gran i fem dagar utan att avge ett livstecken, ligga nergrävd utan eld, äta iskall mat och skapa  tillsluten toalett för att undkomma hundar behöver han inte mycket svängrum.För honom var GMC:n en lägenhet. En tvårummare. Efter några dagar hittade han en madrass någon slängt vid vägen. Toa och dusch hade han på beachen, inkomst kom från grillkiosken och Los Angeles utanför det tintade ”sovrumsfönstret”.


Skype fanns inte. Inte Facebook. Inte Messingersamtal.  Det kom ett mail ibland från en lånad dator med internet. En bild och litet text.
-Allt väl mamma och pappa men svajig ekonomi, kunde det stå.
-Gå i kyrkan sade vi.  Som Blues Brothers.

Han gick till Batistkyrkan en kväll och som alla vet välkomnas man innerligt i sådana sammanhang. Den unge, ensamme svensken bjöds direkt hem till fika på kvällen av ett äldre par. Dagen efter hade han nytt jobb.

Paret  hade en verkstad med  legotillverkning. Alfred fick brotscha drev och torka skärvätska istället för flippa burgare och torka frityrolja

Han fick  bo i sitt GMC-hus  på gården eller slagga i en säng i verkstan och han fick en egen dusch på baksidan bakom en lastpall.
Lönen från frityrgrytorna tredubblades.
-LYX.

Från galna morsan i San Francisco till Baptistparet i LA hade resan varit kort och stigandeNu hade han riktigt jobb, vänner, en hel kyrkas nätverk. Han gjorde sina timmar, sparade pengar och åkte kors och tvärs på fritiden.

Livet var frihet och musik och damer och trygghet och sol. Han gillade speciellt Santa Cruz och på väg dit en eftermiddag small det i LA.

Alfred såg aldrig Corollan där nere framför huven. I sin höga Suburban tacklade han Toyotan i en korsning, polisen kom, nej inte kom, de svärmade på amerikanskt vis.

Inga personskador med Corollan var inte körbar och Alfred hade ingen försäkring, visade det sig.
När han köpte bilen i San Francisco ordnade säljaren med den saken på något sätt. Bilen stod på Alfred och … men försäkringen hade löpt ut utan att förre ägaren meddelat.

Alfred hade ingen adress och naturligtvis är det hans fel. Han hade inte tänkt en tanke på att se om sin försäkring.

Chevan hade ett litet märke på kofångaren. Nu stod han omringad av poliser som delade ut böter, bogserade bort hans bil och satte fotboja på den.  Alfred hann ta på sig springskorna och joggade sju kilometer  hem.  Väl hemma skaffade han försäkring och fick skjuts till parkeringsplatsen för beslagtagna bilar.  Där fick han mer böter. Han löste ut bilen och rattade iväg.

Så här skrev Alfred själv:
Polisen gav mig en lapp med tre åtalspunkter. Kört mot rött, kört utan försäkring och kört utan körkort. En del av straffet för det sistnämnda är att få bilen bärgad. Jag tog börs och mobil, lämnade bilnycklarna till konstapel Vasquez och joggade hem till verkstaden på en halvtimme. (Lite tung benen dock eftersom jag redan joggat nästan två timmar den dagen.) Jag hade förstås mitt svenska körkort med mig men den enfaldiga uniformen hade inte riktigt koll på lagen. (Jag har kollat upp på DMV-webbsidan att man får köra på utländskt körkort i Kalifornien så länge kortet är giltigt i hemlandet förutsatt att man inte jobbar i Kalifornien eller är medborgare där. Så det så.

Fängelse – det låter intressant. 
Nu blev han inkallad till rättegång. Pappa skrev ett brev till domaren om alla 32 MVG:na att han var en military man med kristen tro  och jada, jada, jada,
Han blev fälld och fick böter.  Som i förbigående sade åklagaren att han kunde välja att betala böterna eller ta 16 dagars fängelse.

– Hmm, sade Alfred. 16 dagar fängelse i USA. Det har jag inte provat.  Låter intressant.

Åklagaren bara gapade:
– Du, du, du vill inte det Ääälfred Krääntz.  Det kommer i dina papper och du kan aldrig besöka Amerika igen.
– Jaha, jaså, jamen dåså. Då  väljer jag böter då.
Han hade inrättat sig i sin nya tillvaro och månaderna i USA blev ett minne för livet.
På hösten åkte han hem till fem års universitetsstudier.


Den rostfria GMC:n tog han med sig till Gussjö.

I Sverige väntade mamma och pappa på räkningen för Corollan.
– Aldrig att de släpper det, tänkte vi och räknade med en betalning på 30-40 tusen kronor.  Vi väntade och Alfred pluggade och det blev vår och vinter igen och . . . det kom aldrig någon räkning.
Det var några av strapatserna. Hur det var då  lillsyrran Ellen 16 år kom på besök,  sov under en bil i Las Vegas och polisen tog henne samt då han blev haffad av knarkspanare i Mexico får Alfred berätta själv en annan gång.


Läsa mer sånt här! Du har kommit till motortidningen på nätet  Worldkustom.com Kolla in resten av månadens artiklar.  Här hittar du arkivet med alla tidigare nummer Ha kul!

sticker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *