En alligator har kraftigare bett än en krokodil, är snabbare och kan under ytan känna lukten av blod tre kilometer bort.
Den välbekanta tystnaden omslöt mina öron när jag dök i det oväntat varma vattnet. Ensam med min puls gled jag mot botten. Landskapet under mig var olikt allt annat. En djup skog av böljande lavar med vägar efter dess innebyggare.
– Var är den där käftfisken nu då, tänkte jag.
Såg mig omkring. Aha, vattnet grumlas fort. Lavarna ”dammade” och försämrade sikten eller var det något annat som rörde upp bottnen?
Det hade börjat som en vanlig dag med en blekfis i kallingarna framför toalettspegeln. Nu var jag här med luft i lungorna för 40 sekunder och inte hittade jag vad jag letade efter heller. Tre personer hade på samma ställe sett den där tandsillen i kanalen bakom huset i Florida. Han verkade bo där om de nu ”bor” som vanligt folk.
De har så konstiga grejer för sig alligatorerna. Hannarna äter upp sina ungar och när det gäller bordsskick är de bedrövliga. Ett större byte trycker de fast under en rot på botten att ruttna innan middan. Himmel vad det skall osa i långnäsorna eftersom de kan känna blod på tre kilometers avstånd.
Apropå det så blödde jag på magen. Det är inte lätt när man tänker som en 18-åring i en 60-årings kropp. Plåtbiten jag sökte var en sån grej. Jag hade gjort den själv. Stolt som en tonåring hade jag den på båten glidande fram under Floridaträskets bugande barrverk när den spratt över bord kort efter att jag passerat platsen där reptilerna brukade sola. Jag hade stannat båten på en tiokrona och sett hur min skapelse blänkte på botten.
Långsvansarna brukade inte gilla när det plaskade i vattnet men om jag hävde mig ner under båten i en smygare, hade jag tänkt jag 18 år gammal, skrapat buken och rivit upp skinnet i en brännande röd strimma 57 år gammal och blattnat mot botten med en 100-årings insikt. Plötsligt såg jag den komma emot mig!
Plåtbiten. Jag stack ner handen i konstiga skogen och omfamnade den välkända formen med fingrarna. Märkligt. Just då ville jag stå blek framför spegeln i morgon bitti. Fokus slog om 180 grader. Man är aldrig nöjd.
Alligatorer har en lustig grej i munnen. Underkäkens största tand går upp i ett motsvarande hål i överkäken. Ett hålslag. De har kraftigare bett än en krokodil. Nyfödda alligatorungar biter av ett finger som en blompinne. Luften tog slut. Tittade uppåt. Jag skulle inte orka dyka snett upp till båten och glida ombord som en 18-åring. Jag kom upp som en nertryckt badboll i ett skum av frustande och fäktande. Trettio simtag till båten. Ett, två, tre, tjugosju kvar.
De i min bekantskapskrets som berättat om pansarpaddornas solande hade bara sett kortingar på en meter. Grannen hade däremot berättat att han sett mamma mu. En svanssvepande köttätare som var längre än mej. Tolv, tretton, fjorton. Sexton simtag kvar.
Alligatorer ”driftar” i vattnet vilket gör att de är snabbare än krokodilerna. Om huggisen nu vädrat blod och var sexhundra meter bort. Hur lång tid hade jag då på mig 25,26,27. Tre simtag kvar. Klipper hon ett ben nu kan jag kanske nå båten ändå. Ett ben är okey för mej 29, 30. Vad hög båten är!
I morse stod jag framför toalettspegeln igen. Blekfet med håret på ända och ett fånigt leende.
-Det är intressant att inte befinna sig högst upp i näringskedjan
