Skygg Volvo 164:a

Denna Volvo 164E från 1973 ser asfalt vart tionde år och Worldkustom fångade den i flykten precis när den bytte uppställning. Fast vi skulle inte få fota den.  by Krantz

-Men eru fullständigt  blinn Krantz ?
Bilägaren Johan Larsson tryckte ner kameran för mig.
-Du ser väl att den är smutsig.
-Ja, men jag har ingen film i kameran Johan.  (och det var ju alldeles sant).

Klicka på bilderna så blir de större för mera smuts.

Hmpf. Han ruskade på huvudet,  lyfte på passagerardörrens låsknapp  med två fingar och lät mig åka med. Bilen rullar bara vart tionde år och jag ville inte vänta till 2025.  Passa på Worldkustomläsare.  Sveriges skyggaste 164E var ute på gatan i 32 minuter.

Johan Larsson var 19år i februari 1993.
Född i Täby hade han börjat  målarplugget efter en del nattliga styrningar i Åkersberga och Waxholm,  så kallad övningskörning på egen hand med remote instruktör.

Om inte bilarna var skrot från början så hade de blivit det under övningarna (typ Opeln)  men nu hade Johan lappen och med en målarlön i sikte så småningom  skulle det bli bil långt där framme.

Med tom plånbok tillbringade han dagarna i plugget. En dag kom han in i skolans grannbyggnad i ett skolärende.  Han skrotade runt, öppnade en dörr och … där stod en skinande Volvo 164E med skinnklädsel, tonade rutor, sexa, manuell, metalliclack och sollucka!

Det här var något annat det än en 75 hästars  Amazon som många 18-åringar siktade på den här tiden.

Denna ultralyx-best hade en treliters sexa med direktinsprutning som gav 160 hästar.

 

Mer än dubbelt så mycket som var brukligt vid den här tiden och med en sexas vrid och insprutningens gassvar dessutom.

 

Bilen var 20 år men såg ut som ny.

Nittonåringen  gick runt bilen och varje emblem, list och lackreflex gick rakt in genom ögonen och fastnade i minnesbanken.

Det fanns inga mobiler att fota med remember. Johan lagrade bilderna i huvudet.

Johan, totalblack skolelev,  kontaktade ägaren som visade sig vara en höjdare boende i Djursholm. Gubben hade jobbat åt Frigoscandia i Tyskland. Han hade beställt värsta, värsta Volvon och tagit med den hem när utlandstiden var över.

12.000 mil hade han kört där varje mil fanns uppskriven och alla servicar var redovisade men nu hade den stått i många år och i Sverige var det bensinransonering med klistermärken man fick ut.

När dessa var slut fick man inte tanka mer.  Sexan var inte optimal i det läget och bilen var till salu för 12.000 kronor.

Det blev alldeles stumt i skallen på Johan.  Drömbilen hade han hittat tre år för tidigt. Han hade ingen lön, inget jobb,  inga besparingar. Bilen kostade som tre Amazoner och … jamen vilken omöjlig grej men han ringde till storebror i alla fall och berättade om fyndet i fel tid.

Johan fick låna pengarna!!
Galet men sant. Kort efteråt  öppnades portarna och Johan kunde köra ut en ljudlöst spinnade metallicblå Bigblockvolvo i solen.
-Det kändes i hela kroppen, minns Johan. En overklig känsla. Jag tog körkortet i maj 1993 och hade en Volvo 164E.  Nu kunde jag köra alla de gamla vägarna jag  nattkört på tidigare i fullt solsken med körkortet i fickan och, som man tyckte då, grymt mycket kraft i motorn.

Johan bodde i bilen. Körde dag och natt. Njöt. På den tionde dagen satte han den i en stolpe.

Fronten vek sig, huven slog upp och stod på halvstång.  Det var över.

 

Försommar, 19år, inget jobb, kraschad bil och 12.000 back på kontot men nu gjorde Johan något vuxet i allt elände. Han sålde inte bilen för en spottstyver. Han tog smällen och sparade den i ett garage.

Fyra år senare, 1997 vred  han om nyckeln och backade ut sin nylackade Volvo. Andra bilar hade kommit till och Volvon blev en kelgris han tog ut vid fint väder. Den rullade under somrarna i tio år fram till 2006 då ett kamaxellager började knacka.

Under tiden hade Johan flyttat flera gånger och motorn flyttades i delar och vevaxeln  låg i en frottéhandduk och bilen släpades runt.

I Härnösand stod den i flera år medan Johan och blomman renoverade ett motell, köpte båt, Cadillac, amerikansk Fordpickis, Pontiac, Mercury, gammelhusvagn, ny Chevpickis, HD-motorcykel men så en dag blev det Volvons tur och kamaxeln kom på plats.

Året var 2015 när startmotorn åter väcktes och den helrenoverade  B30-motorn lufsade igång snyggt och pålitligt.

Idag är en ny flytt på gång och bilen skall byta garage efter tio år.

Jag fotar med kameran utan film och Larsson muttrar.  Bilen är allt annat än ren men vis av tidigare så dröjer det tio år innan batteriskorna får nya poler att krama.

-I allt tok med bilen så har jag i alla fall varit begåvad nog att spara den, säger Johan.
– Plötsligt är den en familjemedlem och faktiskt min första, riktiga bil som jag köpte för 23 år sedan.

Originalradion sitter där och baksätet är oslitet. 

 

Idag är det otänkbart att sälja den.  Här klev han in som nittonåring, i Volvos värsting.

Den har inte AC, inte farthållare och inte overdrive. Annars har den mycket kul inklusive, förstärkta så kallade husvagnsfjädrar, tysk handbok och  bensintank som passar i sidobaljan i bagaget.  Vägmätaren står på 17.489 mil.

In på långvården för bilar i Härnösand. Nästa permis 2025.

——————————

Du har hamnat i Worldkustom.com. Den stora motortidningen på nätet med 60.000 läsare per månad.
Gillade du det här kan du läsa nedanstående reportage eller gå till ”förstasidan” och välja ur månadens nummer eller kolla i arkivet eller söka på ditt favoritord.  Allt gratis. Tidningen uppdateras var annan dag.

Volvo 162 cab