Kz_frilagd_sepia

Krantz krönika: The Beach Cruiser

Idag skall det handla om cykel. Nej, inte motorcykel. Jag har sett på FB att raggare ibland gör vanliga saker, så även jag.

panama-jack
Att cykla är bra motion fast inte lika bra som att gå. Jag håller med fullständigt.

Jag har aldrig gått så mycket sedan jag skaffade cykel. Det började med att jag såg en bekväm blå Huffy  på Walmart för 900 spänn.

Modellnamnet, The Panama Jack Beach Cruiser,  lät som kokosolja och steelband i solen. Den hängde i en ställning inte olikt kobåsen på torpet hemma. Efter att ha förlöst den från kokrampan tog jag en sväng. Jag måste erkänna att det var väldigt länge sedan.

-Har man en gång lärt sig cykla ”sitter det”.
-Mjo, det må hända men det sitter på trekvart.
Himmel vad vingligt  i början. Folk stirrade. Vad är det tänkte jag? Har ni aldrig sett en sextiotaggare på hjul förr?  Fick upp farten och då stagade hojen upp sig. Körde förbi TV-avdelningen i god fart. Tog vänster vid mjölken och sedan var det en raka ända bort till brödet . Tyvärr backade en kundvagn ut vid flingorna. Jag tappade balansen och for in i fiskkylen.
-Execute me, sade jag och fick gå hela vägen tillbaka med cykeln mellan benen.

Halvvägs kom jag till kassorna. Ähh, jag skiter i det här tänkte jag.  Jag går inte och drar på den här ända bort till fritidsavdelningen. Jag köper den, svänger höger och trampar ut till bilen.  Ute gick det lättare. Folk i snabbköp har ingen koll.

bike

Hemma i garaget tunade jag den. Sadel upp, styre upp, lufttryck upp och vattenflaska ner i behållaren. Jag var iväg. Hälsporren som gör att jag bara kan linka till brevlådan var som bortblåst.  Stans cykelvägar är omskrivna och jag körde mot solen på glittrande ekrar. 1 2 3 4 – sju kilometer och så paus.
-Bananskalning, vatten, välmående. Det här var min nya grej. Jag var en cowboy på hjul, en biker utan skägg men med benmuskler, en Zorro med z i efternamnet.
– Ta-daa mot hemmet. Satte upp och sporrade iväg. Då lossnade trampan.

Den small inte av som en manligt bösskott eller åkte i en vid båge som en spänstig bumerang. Den föll av som en rutten gurka. Tyst och tragiskt vek den ner sig i en vissnande pose. Jag tittade ner. Den låg uthälld som en yoghurt med reflex på den svarta asfalten.  Fick gå hem. Sju kilometer med hälsporre och den där förbaskade cykeln släpande som en pessimistjolle efter.

For in med den på Walmart.
-Det här är inget att laga, sade de.
Fick pengarna tillbaka, gick hem och beställde en likadan på nätet som kom efter fyra dagar.
-Ja, vadå!  Jag hade utvecklat ett begär.
Den nya trimmades till igenkännlighet med den första och iväg.  Ekrarna glittrade, Zorro och allt det där ni vet.  Körde åt andra hållet nu. Efter fem kilometer sprack bakslangen.

punkaJamen jag bara stod på trottoaren och blinkade.  Igen!? På andra resan!  WTF? Hälsporren skrek, solen brände, bakhjulet skramlade när däcket kalvade och for som en hastigt monterad kondom. Träskorna var sköna att cykla i men nu var jag inne på min andra gåmil i dom där varje steg kändes som ett vådaskott i plösen. Jag har aldrig promenerat så mycket sedan jag skaffade cykel. Väl hemma köpte jag en ny slang och en cykel till. En gul tjejhoj.
-Ja vadå, jag var en missbrukare nu.

bikesMyran kom. Vi trampade iväg. Hon vinglade och for som en ABU-wobbler.  Hon cyklade tre gånger så långt som mej som lärt mig styra rakt.  När vi promenerar kliver hon ifrån mig på sina snabba steps men här … ha ha inte. Jag moosade fram som pappa älg på lugna tramptag medan hon for som en tax från stolpe till stolpe med styret på tvären.  Jag älskade det lilla knytet.

Håret fladdrade och hon skrattade och vinkade åt bilarna som oroligt stannade eller kastade sig i diket. Myran kan trafikreglerna för bil men när hon sätter sig på sadeln blandar hon dessa med gångpraxis, hissetikett och snöskoterlagar. Följden blev att ingen annan trafikant hade en aning om vad som var på gång. De satt nervösa stopp stilla vid rattarna och såg hur hon körde mot rött på vänster sida, genade i korsningarna och blandade filkörning  med lappkast och start i backe på fjället.

1 2 3 4 5 kilometer gick snabbt.
– Nu åker vi hem ”gärna på höger sida”, sade jag.
– Jaa, sade hon och blixtrade sin vita tandrad, jag hittar, tjoade hon och for iväg åt fel håll.
– Jag försökte hinna i kapp …. puh .. alltså nu hade hon fått ordning på balansen och jag fick anstränga mig för att komma upp jämsides.
– Vi bor åt andra hållet Myran.
– Jag vet, jag vet, jag tar en annan väg hem bara.  Blir roligare så log hon, körde upp på vänstra trottoaren, ökade farten, flög förbi bilarna på insidan och jag tror hon sjöng.
Jag vet inte, jag halkade efter fröken Fåglum som fått i trean fast cyklarna inte hade några växlar.

myran_bike1
Hon bara  la-la-la-längre och längre snett hemifrån mot rött.  Detta var såå fel.
Solen stod inte på rätt ställe. Vattnet var slut. Hon satte händerna tätare på styret, lutade sig framåt och trampade som en spinningfjortis på crack.  Jag väger 104 kilo. Endast en bråkdel består av muskler.  Jag måste äta, dricka och åka Bonneville i lika delar för att överleva.

Hon där framme, som nu avlägsnat sig till en prick på den öde asfaltsrakan, kan leva på 40 viktväktarpoäng en hel vinter. Jag började nog hallucinera för plötsligt svällde pricken och blev till en gul cykel mitt i ansiktet. Hela hon var tillbaka.
-Har du fått fel på’n, frågade hon?
Jag var osäker på vilken del hon menade.  Det är så mycket som fallerar nu för tiden.
-Vad menar du, sade jag.
-Cykeln sade hon.
– Nä.
– Varför cyklar du så sakta då?
– Jag minns inte , jag …  kan jag få litet av ditt vatten.

Jag sög in vätskan som ett barn.
– Hon tittade mot solen, åhh vad härligt, tack för att du köpte en cykel.
– Käften, tänkte jag men det sade jag inte utan hörde mig själv mjukt orda:
– Får jag fråga en liten grej. Vet du var du är?
-Ja, så klart Florida. Kom nu.

Hon for iväg igen, vinglade, hi-hi-skrattade, trampade och avståndet tänjdes ut. Jag var ensam igen.
Jag hatade människan. Måtte framgaffeln gå av och pissmyran fara in i broräcket, tänkte jag.
–  Vi hade varit ute i den brännande solen i tre timmar och vi var längst väst på ö-skiten, fadren var sleten och dessutom hade ett klickande ljud i baknavet övergått till ett högljutt knastrande.

En plastpåse med monteringsanvisningen hade haft en röd text om max 200 pound och jag hade tyckt att det låtit grymt mycket men nu klagade navet vid varje tramptag. Det lät ”200p är 100kg”, ”200p är 100kg”,  200p är . . .

myran_bike3
-Hej!
Jag ryckte till. Det eländiga leendet  var tillbaka igen.
Hon blåste upp en lock som ramlat ner i pannan.
-Du måste ju ha nått fel, sade hon?

-Jo, jag har ingen barnvakt åt min fru, mumlade jag.


Läsa mer sånt här! Du har kommit till motortidningen på nätet  Worldkustom.com Kolla in resten av månadens artiklar.  Här hittar du arkivet med alla tidigare nummer Ha kul!

sticker

5 thoughts on “Krantz krönika: The Beach Cruiser

  1. Hahaha. Den här krönikan va lika rolig som dem om skidspåret å polaris indy 650 som vägde ton. 👍👍👍😂😂😂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *