Krönika Reportageresan

onsdag den 3 juni 2015

När jag var aktuell som chefredaktör för Wheels efter Sture Torngren åkte jag ett par svängar till Fridhemsplan för diskussioner. Det var på den tiden förlaget levde i förvirringen att Krantzen gick att flytta till Tjockhult.

Inför andra sammanträdet hade jag fixat stora, fina, billiga lokaler i Härnösand vilket ingick i min kontringsplan att lägga redaktionen där.  Bilar är en glesbygdsgrej. Varför skulle Wheelsredaktionen ligga så avsides som i vår kluddigaste ort?   

Jag frågade Anna Bromberg, som företrädde Lindström förlag, hur man tänkt sig att sladda in på Fridhemsplan med Wheels DeSoton fullastad med kameror eller hur grabbarna Grus som ville hälsa på Wheels skulle rymmas med sina Chryslers, Checkers och Camaros utanför redaktionen? 

– Vi har inga sådana parkeringsmöjligheter här, några spontanbesök har vi inte planerat och vi tänkte inte ha några Wheelsbilar, sade hon.

Jag gapade.  
– Hur skall vi då ta oss till verklighetens centrum d.v.s. till entusiasterna i Långviksmon och Sibbarp, frågade jag? 
-Taxi eller hyrbil, blev svaret. 
Jag gapade igen.

Såg mig själv komma till hot rod byggare Bob i en hyrd Skoda Octavia.  Krantzen, som alltid strävat att åka jänkare året om skulle skava i hyrd återvinningsplast för den då ledande motortidningen. 

Talet om en rymlig redaktionsbyggnad i Härnösand med lastbrygga och allt man kan önska sig samt plats för småprat  i  trädgårdsmöbeln med yviga besöksdonuts på asfalten några startkabellängder från Sveriges geografiska mittpunkt, Flata Klocken, möttes med tystnad.  
-Vi avslutade med försäkran om vidare förhandlingar men i realiteten hade proppen till chefredaktörskapet dragits ur, från båda håll. Det var sent november 2003.  

Min första reportageresa för Worldkustom startade nyss,  tolv år senare  onsdagen 13 maj 2015. Den gräddgula projektbilen Lincoln Mark V från 1977 döpt till Cuba Lincoln stod fulltankad på gården. Första anhalt Järvsö.

 

 Det är konstigt med bilars ålder. En Ford 55:a var en oerhörd gammbil när jag var 18 år 1975.  Den hade då 20 år på nacken.
2015 åkte jag  i en Mark V från 1977 och hade dåligt samvete för att jag skulle dyka upp hos entusiasterna i en sån ny bil. I realiteten dubbelt så gammal som en 55:a  1975.

Jag hade känslan av att fega. Vad kan hända med en så ny bil som en 77:a Lincoln? Det kändes bra i alla fall att jag slängt ur reserven inför 150-milaresan. Folk som åker med reservhjul är pappersvändare på Försäkringskassan.

Järvsö gick bra. Sol och nyckelstart och inga missljud. Nästa Lobonäs ett Mecka med bilar, sedan hobbycity Holmsveden och sedan hotell någonstans men Lincolnen var så cosy så jag rullade vidare i kvällningen och njöt av allting.  I Hofors kom regnet och i Långshyttan föll avgasröret ner.

Träskor, Krantzjacka, regn, svart asfalt och ålning längs en bil vars fjädrar var kapade 2,5 varv. Hittade en grässlänt.  Fick in armen under baljan men sedan var det stopp. Ingen ficklampa. Fingrade efter den isärglidna rörskarven. Pillade ihop i blindo med mina tre längsta fingrar, tittade upp i den svarta himlen, kände regnet i ansiktet och skrattade högt. NU lever man!

Letade startnycklarna i gräset en stund. Hittade dom, Iväg.

Efter tolv meter föll avgasröret i backen. Det främre röret släpade klingande.

Höjde stereon och drog till Hedemora.  

OK-macken i Hedemora var stängd men ställde bakhjulen på vägbulan vid pumparna och skred till verket seriöst med ringnyckel 13 på avgasklamret.  Mekning i blindo. Tittade upp i taket.

Vet ni hur många dalar det är på OK:s takplåt mellan ytterkant och första lysröret i Hedemora? Tio. Torkade mig på en trasa ur sopkorgen och vinkade åt övervakningskameran 23:20.

Drog norrut, sov på Scandic i Borlänge.

Torsdag. Torkade gruset av jackan i hotellrummet och gick in i frukostbuffen, blev igenkänd.
-Jaha Krantzen här?
Söderut igen. Galet regn. Sträckan mellan Säter och Hedemora var en 17 kilometer lång automattvätt. Reportaget hos Zacke blev mest  kaffe och morotskaka vid köksbordet. 

Apropå automattvätt. I Enköping skulle jag köra in i en när sidorutan föll ner i dörren. Den där lilla elektriska som är option ni vet.

Nu kunde det bli fönsterlöst hem till Norrland. Det hade smällt till i dörren som om den var pulveriserad eller åtminstone  halverad när jag körde elhissen i ett  försök att få upp den.

 Backade ut, fick tvätten till godo och rev isär dörren på parkeringen.

 Bort med skruvar, plippar, klädsel, handtag, kablar, kontakter, papper, plast och högtalare för att sedan se den trekantiga rutan i framstupa sidoläge nere i dörren men nehej, den var alldeles hel.

Amerikanskt stål, jag menar glas, vilka stabila grejer !! 

Pillade tillbaka rutan och skulle provköra med dörren isärskruvad. Batteriet dött.  Fikasugen? Alltid! Nu måste vi fira segern med den hela rutan. Batteriet tar vi sedan. 

 Kexchoklad och Coca Cola på biltaket. Vilken dag. Enköping, sol, haveri, Lincoln, svarta händer och inte en Skoda reportagebil med magnetskylt så långt ögat nådde.

Ett risigt batteri som egentligen skulle slängas hade blivit stående i skuffen. Det kunde väl aldrig …?  Jag hade startkablar. Valde ändå att göra mig omaket att lyfta i det. Detta  för att ge det en sista maximal chans utan startkablarnas förluster. 

–Cuba Lincolnen hoppade igång på ett halvvarv, laddade fullt och jag hade all ström i världen. Don’t worry, be happy. 

Micklade ihop dörren. Två plåtclips blev över, som alltid.  Körde upp rutorna. Tätt. Är precis klar när en gubbe rullar in i en 69:a Cadillac till tankning.

En namnlös kompis. Han vet det inte men han är min kompis i alla fall.

Tvättade bil och händer. Seger.

 – Nästan.

 

Kudden i baksätet kom väl till pass när det sprutade in som mest från tvätten.  Det läckte inte i lilla optionrutan men väl längs hela överkanten. 40 år gammal bil var det ja. 

Innan jag kom hem hade motorfästet halkat på sne och avgasröret lagt sig mot tanken. Den skorrade som en väghyvel sista milen.

Precis som det ska vara när det är på riktigt.
– In the real world kustom.