I slutet behövde Packard något drastiskt och fick det verkligen .
Designer Dick Teague var tvungen att gräva djupt i sitt minne. Packard behövde något att visa publiken 1955. De stora pojkarna på GM hade pengar att presentera drömbilar i rader men Packard var vid vägs ände och led brist på medel.
Chefsdesigner Dick Teauge mindes Packardägare som kommit till honom och ville ha den gamla grillen från fornstora dagar när Packard var ”märket”. Han kontaktade Creative Industries i Detroit som efter en skiss från Packards designer Dick Collier skred till verket.
1955 Packard behölls original. Bara det främre klippet fick en 200 kilos förändring inklusive en massiv grill, stötfångare uppdelad i två med stora parkeringsljus och en spetsig huv.
Det gjordes på mindre än 90 dagar. De tog en helt original Packard Patrician, byggde om fronten, satte lister från Caribbean på den, adderade nya färgkombinationer och ”Special Request” namnskyltar och voila: De hade en Packard Teague. En drömbil och en showbil och publiken var överväldigad. Alla gillade den. Återförsäljarna, media och ännu viktigare ledningen gillade den. De älskade modellen och det betydde produktion.
Tyvärr vet vi vad som hände. När 1957 kom fanns det inga pengar kvar och Teague bara försvann både från ritningsbord och i verkliga livet. Den var som uppslukad från jordens yta och när folk började fråga efter den decennier senare hade ingen den ringaste aning.
Packards showbilar var till skillnad från många andra byggda för att köras. Chassiet var helt enkelt taget från produktionslinjen och flyttat till avdelningen för specialbyggen. . Därför var Teaguen, om den gick att hitta , en bil som bara behövde bensin för att äntra asfalten
Bilen gick inte att hitta men den hade lämnat spår. Dick Teauge mindes att han fått ett telefonsamtal. En man ville veta detaljer om grillen. Även långt senare fick Studebaker ett brev i samma ärende. Det var uppenbart att mannen hade något att göra med den kryptiska bilen. Brevet kom tyvärr bort hos Studebaker.
Spåren försvann och när bilen hittades hade den mycket riktigt körts och det med besked. Den var slut. Den hittades på en bakgård i Portland Oregon. Den var ett vrak. Detaljer saknades. Fronten hade lagats flera gånger. Bara hälften återstod. Många hade gått upp för backen för att köpa den och många hade bara gått ner igen. Men så kom 1974 Larry Dropps från Pasco Washington.
Han fick köpa den för ett lägre pris än fina utställningshallar bjudit på slutet. Ägaren gillade inte deras arroganta stil men Larry gillade han.
Bilen återställdes med de extra 200 kilona i fronten. Larry Dropps funderade på att förstärka fjädrar och stötdämpare men efter en sväng på stan med bilen ändrade han sig. Det nya systemet från Packard 1955 med torsionsstavar som spändes av elmotorer för att kompensera för fler passagerare eller tyngre bagage bara gjorde den justeringen automatiskt helt enkelt som en annan sak att kompensera för.
Skulle den hade sålt? Förmodligen. Pontiac och Lincoln gjorde stående grill i retrostil senare med gott resultat. Skulle den hade sålt tillräckligt för att rädda Packard?
-Det kan vi bara önska.
Richard Teague, (which you mis-spelled a couple of times) did not disappear. He went on to design most AMC cars until AMC was bought out by Chrysler, including the fantastic AMX/3. Perhaps before you write any more articles about cars, you should do a little more research.