Jag är så less på Bess

Öppnar jag dörren så plingar det. Kör jag så plingar det. Har jag lite soppa så plingar det. Ge mej en bil som gör det jag säger och håller klaffen.

Jag är så less på Bess. Tonen ringer i skallen sedan sex månader tillbaka. Myran har köpt en Jeep Commander.  Jag har köpt en Dodge RAM. Jag ångrar mig varje dag. Varje dag alltså. Aldrig mer en bil med plingplong eller motorlampa i ansiktet.

Motorlampa var något fint förut. Den som kunde tända en sån var lyckligt lottad.  Idag är det en lysande finne på instrumentbrädan.  Från att bilen i hundra år har varit den gode vapendragaren har den blivit en efterhängsen gnällskalle.

Det räcker att jag öppnar dörren på Jeepen så börjar den bjäbba.
-Nyckeln sitter i.
Man får ett avskyvärt mottagande.  Bess bess bess bess två pling i sekunden.
-Det är ju för tusan artigt att nyckeln sitter i. Trevligt och välkomnande men den här grabben gnäller som en sur mage.

Dodge RAM:en likadant. Jag lägger i backen och då börjar den signalera!!!  Jajamän. Tuta! Den gör så om man backar med dörren öppen.  Första gången blev jag arg. Nu struntar jag det. Hela byn vet när Krantz backar till postlådan med ett ben utanför och dörren på vid gavel.

Jag har ett glapp i nummerskyltsbelysningen. På grusväg plingar det i varje gupp plus att trasigalampalampan tänds. Ska liksom verka smart från Dodge. Pling trasig lampa, pling ok, pling trasig lampa, pling ok pling …  Det ser himla intelligent ut efter en timme.   Det vore bättre att Dodge koncentrerade sig på att göra nummerskyltsbelysningar istället för att fjanta med en lampa för lampor.

Jeepens motorlampa tändes för en vecka sedan. Sonen orkade sitta och tokvrida på  tändningsnyckeln och fick fram  att den varnade för växellådan. Öppnade huven och … INGEN OLJESTICKA.  Röret fanns där men det var tomt.

Jeep levereras inte längre med automatlådesticka.  Den finns på verkstan. Snacka om överförmynderi. Den kostar en halv miljon men det går inte att kolla oljan.  Volvo kommer utan reservhjul.  Gräsklippartraktorn jag köpte tog en dag att göra redskap av.  Den går nämligen inte om man inte sitter på sätet och den klipper inte på backen och startar inte med kniven aktiverad. Tog en dag att göra folk av den.

Hur var det vi tänkte för att få en bra tillvaro?
Maskiner och robotar skall serva oss. Datorer skall vara underordnade människan.  Det finns finfina skräckfilmer om hur det blir annars.
-Gäller inte det fordon? 

Hur har det blivit så här?  Sitter det fordonshatare på designavdelningarna? Sitter det datanördar där? TV-spelsfolk? Uppenbarligen förmyndare med besservisser-bess i plinglådorna.

Inga romantiska cruisare jobbar där  som fnular på dolda myslampor med dimrar och porrbelysningar som byter sken enligt förprogramerade kalendrar fram till 2040.  Inga baksäten som blir vattensängar, instrumentbrädor som ändrar utseende till elgitarrer om man spelar Chuck Berry och Elvisparfym som utlöses när Hound Dog kommer i högtalarna. Inget sensuellt. Lockande. Som förr. Skivspottare och glasvas.  Belyst sminkspegel och kromad servetthållare.

Igår åkte Myran och jag en stilla sväng på stan på fredagskvällen. Det gick inte att prata i Jeepen. Bältesvarnaren skrek som en tokig.  Det bryr sig inte min Bonneville 66:a om.  Den tänder lyset när jag öppnar dörren. Nycklarna vickar på höfterna i tändningslåset innan jag sätter mig på sätet. Jag tittar in på stålet i instrumentbrädan. På den mörklila Broughamklädseln med ornament. På det slanka innertaket.
-Hej, ska vi mysa en stund, säger den. 

Nu har jag bestämt mig. Aldrig mer en bil med speldosa. Aldrig mer en bil med oljestickan i stan. Aldrig mer en bil med motorlampa i cupén.