boken

Svenssonkrönika

Läs gratis här! Fortfarande frågar ni efter de Krantzkrönikor som publicerades i lokaltidningarna förr. De som handlade om vardagen i största allmänhet. Svenssongrejer. 
– Finns det ingenstans man kan läsa dessa?  
-Well, här kommer dom igen! 

svenssonkrönikaWorldkustom lägger ut en ny, gammal … gulp  varje månad här under.

Vill du inte vänta kan du beställa böckerna med krönikorna. Superlätt! Beställ med ett mail till email Du får ett swish- eller bankgironummer med återvändande mail och böckerna kommer i brevlådan. En kul present att ge bort men inte till Härnösandare.  ( Alla har dom)

Krantz Bookshop

boken   Bok2big   boken3
Den blå var den första och finns nu i en andra upplaga. Den bruna (tvåan) är slutsåld. Den gula (trean) finns i förstaupplaga.  150:- styck inklusive frakt.

krantzBok[1]Plat_krom_rost

Krantz Krönikor är blandade motorkrönikor från motortidningarna. Plåt Krom och Rost är bilder på skrotbilar i skog och mark tagna av fotografen Kent Åberg. Här finns kåserier av Krantzen.  150:- styck inklusive frakt.

Dvd

Det här är en DVD av Lars-Åke Krantz .
Den handlar om den fantastiske uppfinnaren och osannolike mekanikern Thord Gränz från Gnarp.
-När jag skall mysa kokar  jag kaffe och sätter på DVD:n säger flera som sett den tio gånger.

En varm och mänsklig beskrivning av en  extraordinär man som byggde sin egen V8-motorcykel. 1 timme och 15 minuter.

Filmen är prisbelönt.  Se trailer här. 
Pris 150:- inklusive frakt.

Klumpa ihop:  Tar du tre eller flera produkter betalar du 100 kronor styck inklusive frakt.

Reklamation
Jag beställde ju dina böcker för nån vecka sen…gubben min fyllde 50 o nåt skulle man hitta på…. Jodå böckerna kom i ett fint paket, inte helt olikt ett väldoftande paket med rökt skinka ifrån slaktarn….
Min kära sambo vart glad över böckerna, och eftersom han har varit hemma denna vecka så passade han på att läsa dom i sängen…ja inget fel i det, det händer ofta att han gottar sig i läsning när jag sover..
Men det är nu…..det är nu vi kommer till problemet……KARLFAN SKRATTAR SÅ HELA SÄNGEN SKAKAR!!!! Finns inte en chans att jag ska kunna somna!!! Jodå jag har påpekat problemet lite fint o snäll som han är så asgarvar han inte så högt längre……..men…..har du hört nån som ska kväva ett garv?…
Nä just det. Sängen guppar o han låter som han ska dööö!! Nåja, nu är första boken läst….gubben har rest till Kiruna en vecka så nu ska jag soooooova!!! :0)
Tack för helt fantastiska böcker L-Å.
Louise

ornament

svenssonkrönikapå begäran

Helt bortbjuden

 

Januari 2003.
Vi blev bortbjudna bort. Normalt blir man bortbjuden hem men nehej. Värdparet åkte bort de också. Det visade sig vara ett omen. Kvällen skulle bli mycket ovanlig. Myran hade fått muntlig vägbeskrivning till bjudplatsen och började veva upp den likt ett mantra medan jag skrapade rutorna i 18 graders kyla. Jag anade oråd. Det var litet väl många ord som  ”bakom”,  ”skogsparti”, ”berg”, ”hygge” och sånt. Inte precis Nybrogatan 15 om man säger.

Myrans mumlande lät mera som en expedition än en adress. 20 minuter senare borde vi ha varit framme. Det var vi inte. Vi var vid skjutbanan i Viksjö. Det var inte vad vi hade i sikte och långt ifrån på kornet. Mobiltelefonen var utslagen och inte en enda prickskytt fanns där att fråga. Myran mantrade. Jag körde. Plötsligt stod en igenisad Volvo framför oss. Inuti satt en karl stor som en bajamaja. Bara axlarna syntes genom fönstret. Huvudet hade han vikit på sne´ under taket. Det var vår värd.

Han log glatt och rasslade iväg med sin hjulförsedda snödriva. Vi följde efter på vägar dit ingen bor, troligen i riktning mot Norge. En flämtande marschall, utsatt för vår skull, ledde oss in i ett skogsparti. Vi stannade och klev ur medan jätten tog av sig Volvon.

Kylan slog emot oss som en rasp. Skogen stod knak tyst. Orörd snö och stjärnklar natt. Vi tittade på varandra. Inte en kväll i Alfapet-soffan precis. Facklor brann på rad. I en snödriva låg en järnspis och rök. På spisen trängdes pannor.

-Hej, sade kvinnan, vad kul att ni kunde komma.

Hennes ”L” i ”kul” var tjockt som pitepalt. Hon skrattade och kramade oss och vi kände oss hemma, ute, borta. Hon rörde i pannorna vilka höljde sitt innehåll i rök från den bolmande spisen.  Mannen rev isär tystnaden med en plåtskräll. Han hade öppnat porten till ett hus. Vi kikade in. En slaktad kropp hängde från taket. Köttkrokar, rälsar, rostfritt stål och blod. Minstingen tog tag runt mitt ben. Jag frös.

-Borde ha tagit med mig varmgaraget, tänkte jag.
-Det här går inte, jag får ingen värme i spisen. Vi får göra upp en eld på stället, hördes det från ”köket”.

Kvinnan rörde sig vant bland slevarna men nu var hennes tålamod slut. En öppen eld flammade upp på hennes begäran lika lätt som man slår på lyset hemma.
-Sådär, sade mannen, vill ni se dammen nu?

Värdinnan hällde upp en seg gegga med klumpar på en plåt och slängde in vid kanten av elden. Det puttrade och rök i ena hörnet av långpannan medan frosten ännu avtecknade sig i det andra.
-Undrar om det där skall föreställa 175 grader näst längst ner i varmluftsugnen, tänkte jag och gick mot dammen. Jag orkade inte se mer matlagning av den där sorten.

Vid dammen var mörkret totalt. Vår värd hade en pannlampa. Man såg absolut ingenting om man inte tittade dit han tittade. Lealöst följde vi hans huvudrörelser.  Dammens utbredning, fördämningen och luckan.
-Ett fel här och Midlanda flygplats spolas bort, sade han kort.

Vi tittade dumt ner i ljuskäglan som flackade över dammluckans mekanik. Tankarna var svåra att få fason på. Det var så mycket nu. Konstig väg, konstig plats, kylan, döda djurkroppar, matlagning i snödrivan och nu detta med att vi stod på proppen till syndafloden.

Jag sjönk ner vid elden och värmen. Vid mina fötter bubblade köttet.  Jag tittade på kocken. Eldsflammorna kastade sitt ljus över hennes ansikte där hon jobbade framåtböjd över elden. Hon flyttade blicken mellan tre kärl och snabbwokade grönsaker i ett fjärde. Hennes svarta hår inramade skådespelet.

-Nu är det snart klart, är du hungrig, frågade hon?
-Ugh, svarde jag förvirrad.

Vi följde fackelstigen till en åttkantig jaktstuga. Här flödade värmen. Möbelemanget bestod huvudsakligen av en eldstad mitt på golvet. Bokstavligen ett avsågat 200 liters oljefat. I kraftiga spännband från taket hängde andra halvan av oljefatet och ledde ut röken. Längs väggarna britsar. Det luktade gran, stearinljus, ved och mat. Ovanför britsarna fanns låga fönster med utsikt 360 grader.

Vi åt den mest fantastiska mat med vildmarken tre decimeter utanför fönstret i alla riktningar. Detta i en tid när folk är stolta över en hörntomt. Mannen visade skjutluckan från vilken djur kunde nedläggas från sängbritsen. Han berättade om naturens stora skillnader här jämfört med vid kusten. Om växtzoner och fjällfauna. Här fanns ren men framför allt ludnare älgar, rödare rävar, bitigare björnar och vildare vargar.

-Detta var oerhört gott, vad är det för något, avbröt jag?
-Vildsvin, svarade kvinnan från dunklet på andra sidan eldstaden.

Just då kändes det väldigt konstigt att jag hade en sjukförsäkring. Det kändes väldigt främmande att jag suttit framför en datamaskin för några timmar sedan. Det kändes overkligt att vi morgonen efter skulle klippa ut rabattkuponger från OBS som vanligt. Jag lade mig ner och tittade i taket.  Matlagning i snön, vildsvin i magen och proppen till syndafloden utanför fönstret. En annan värld 20 minuter hemifrån.
-Tack Karin och Thomas.

 

ornament

 

10 maj 2001

Glasskön.

Glassen ligger vidöppen och vrålar ut sina smaker i kulglass-ståndet. Biträdet skopar och inkasserar. Kön blir längre och längre. Jag kommer in på plats 27 bakom en lång kvinna i röd kappa men benet före en mustaschprydd herre med morakniv på bröstet.  Man har gott om tid att tänka på plats 27. Tyvärr utnyttjar inte alla det. Nummer ett till exempel. En gubbe med galopperande nackhår står och  sölar längst fram. Han har köat i elva minuter och nu får han inte ur sig nåt vettigt som får skopan att ta riktning. Vilken amatör. Jag är redan klar med mitt val.

-Glass skall smaka som den gjorde 1968 när man smög över till Edlunds Livs utanför skolstängslet innan slöjden. Nermalda dajmsmulor, blåbär, nötter, mandel och kolasörja? Glass i spiral, tub, båt och i plast-skattkista? Va e´sånt för nånting?
-Nää, glass skall smaka vanilj som på Edlunds, punkt.

Nu gick ettan med nackhåret.
För vidsyntare köare än undertecknad föreslår jag repetition, memorering och uttal utan luftpåsläpp så kallad subtonal artikulering. Övning helt enkelt. Elva minuters tyst upprepning innan ridån går upp vid glasståndet och det går som en dans i skarpt läge. För att underlätta inlärningen kan melodi och lämplig takt skapas. En trekulors våffla i rapkänsla blir pe-pe-pe-pekanöt me-me-melon och banaaan på top-pen.  Vå-vå-vå-våffelstrut me-me-melonen gjuten i bot-ten. Vad blir de?  Uhh! Vad blir de-bah, de-bah de bah.  Den sista grejen går i baktakt och kan bli lite klurig. Får anses som överkurs. Nu gick tolvan.

Smak är förresten ingen självklar grej längre. Numera äter vi bara saker som smakar som det vi vill ha. Det smakar som leverpastej fast egentligen är det någon nyckelhålsgegga som har mer gemensamt med emballagets molekylstruktur än grislever. Det smakar som Coca Cola fast egentligen är det Pepsi-light och ligger mer åt vattnet du har i strykjärnet. Det smakar som grädde fast man undrar om mejeriet ompaketerar någon skum välling varför inte skumvälling som levereras nattetid i kamouflerade tankbilar med påklistrade juver. Det smakar som smör fast egentligen är det mikroskopiska plastkulor sammanhållna av en ljusgul emulgator förvillande likt smör.  Nu gick femman.

Ändå går det väl an för oss som inte är historielösa men för vår avkomma blir det en åkomma. Min 16 –årige son kom hem efter ett besök hos en kompis. Han hade stiftat bekantskap med smör.  Förstummad hade han hört hur man blandat olja i smör för att få det mera hanterbart på mackan. Det är en grundlig påg min son.  Han är en sån där en som tycker det är viktigt att förstå hur en nyckelpiga känner sig inför en groda. Han kan ägna en kväll åt att disputera i ämnet, varför två älgar som möts på en skogsbilväg skulle föredra högertrafik. Han för gärna upp tankar i stil med: ponera vad som händer nationellt om spolarvätskan skulle ta slut i Påskveckan, spolarvätskans årliga inverkan på asfalten eller spolarvätskans historiska förskjutning med avseende på nya material i spolarvätskemotorerna. Nu hade han fått upp vittring på smöret, dess ursprung och dess följdprodukter.  Förmodligen ödelade han måltiden med djupgående penetrering av smör som animalisk egenprodukt. Han kom hem med vilt uppspärrade ögon och öron som paraboler.

-Pappa, jag trodde smör var ett övergripande namn för grundlagret på mackan typ Lätta, Lätt och Lagom, Flora, Tre Ess och Bordsmargarin!
-Men Smör finns ju?!!

Påståendet stötta han ut med illa dold känslorusning. Grabben var irriterad, indignerad, upprymd och vilsen på samma gång. Jag öppnade munnen för att säga något och han hejdade sig omedelbart, öppnade ögon och mun ännu värre och bröt in parabolerna på full lyssning. Jag kände att det jag sade nu skulle för alltid etsa sig in i hans medvetande för all framtid. Då gick tvåan.

Glassbiträdet stirrade på mig med höjd skopa. Jag hade inte övat alls. Hennes ordlösa fråga skakade mig.
-Va-va-vanilj sade jag och störtsvettades
-Och.., kontrade hon omedelbart.

Jag drog med handen i nacken. Det var som om jag inte fick luft. Mitt nackhår , tänkte jag och tittade över axeln. På plats 27 stod en kvinna och med syrlig blick. Bakom mig skrapade det till som när man drar en Morakniv ur slidan. Framför mig 20 kartonger glass. Min lilla strut hade en kula och saknade en. Jag måste säga nånting NU innan jag dör av hjärtslag eller morakniv. Jag såg dimmigt och famlade efter ord, en smak, vad som helst.
-Har ni gädda, sade jag.

ornament
September 2008

Gamla hunden svårt lära.

Elände. Jag kan inte sköta min egen hygien längre. Detta är början till slutet. När katten slutar vässa klorna och slicka pälsen vet vi vartåt det lutar.  Samma här. Jag är en skabbräv. En fibromälg.  Nyss fyllda 48 och förbrukad.

Jag som tyckte jag har anpassat mig till livet efter bästföredatum. När jag var trettio och jobbade på anstalten såg jag oförstående på fyrtioplusarna bland kollegorna som spelade på lotto och tippade.

-Vad spelar ni för era imbeciller, fäktade jag?

-Det är väl ingen mening att vinna efter 40!

Ni är ändå för trötta för att kunna göra något. Då ryckte de till i skeletten ska jag säga. Skrammel sade det i proteser och prostator när de avlossade sina glödande visdomsord till snorungen som inte lärt sig veta hut.

Idag är jag 48. Har slutat köpa trisslotter och tjackat nästrimmer istället. Hårmängden är konstant men den har flyttat från hjässan och in i öronen och näsan. Jag tycker jag har anpassat mig. Men elände. Detta hade jag inte räknat med. Var till tandläkaren härom dan. En ny en. Min gamla hade fördrag, den nya hade föredrag. Jag fick inte skala elkabel med jecklerna längre.  Inte bita upp kapsyler med tand nummer 3 och inte … allting.  Hon visade mig en bild. Minsann. Gaddarna hade gått ner sig som brytarspetsarna på en Kapitän med dålig kondensator.

Jag tog henne på orden. Nu har jag både nästrimmer och skaltång. Elände ändå. Jag brukade bita av naglarna. Jag är ingen nagelbitare men när de skulle ansas gjorde jag det med tänderna. Den manövern ingick i tandläkarens ”inte allting”.

-Men hur gör folk !!?

Här har man levt ett halvt sekel utan att någon sagt något. Vi får veta hur vi skall äta på TV. Hur vi skall motionera. Hur vi skall inreda våra fritidshus och vilka periodiskt återkommande skydd damerna skall köpa men ingen säger något om hur man får av naglarna!!

Jag går omkring med slagsida. På vänster hand välsågad som en snickarglädje i Dalarna. På höger hand fibromälg. Skabbräv.

-Alltså, hur klipper ni naglarna på höger hand!!?

Varför finns det inga program om det?

Jag har försökt med allt. Saxen är bara att glömma. Jag spelar ju gitarr. Behöver ett par tre fingrar kvar till det emellanåt. Nagelfilen har avverkningsförmåga som en glasspinne. Nagelklipparen spratt upp i ansiktet och höll på att göra mig enögd. Varför är nagelklippare kromade förresten? Slätt krom och nervössvettig vänsterhand ger utfall som en barkspade. Kunde lika gärna försöka skjuta bort naglarna med luftpistol.

Ändå gör alla det. Ansar. Detta måste vara vår tids mest dolda hemläxa i en tid när veckotidningarna varvar kakrecept med hur man skall knipa för att få bästa sexet. Jag har försökt släpa handen i cementgolvet, Sticka ut den i mitträcket, klämma den i kantbockmaskinen, diska i hett vatten och sedan böja av utskjutet samt köra dem i smärgeln. Inget är bra. Det är Julkortstider. Skicka ett kort och berätta hur ni gör med högerhanden, vänsterhänta hur ni gör med vänsterhanden.

-Jag fattar då inte.

 

 

Föräldramötet.

2009-03-09

Föräldramöten är för föräldrarna. Skolan är för barnen. Barnen gör sin grej i en för dem anpassad miljö, klassrummet.
Var gör då föräldrarna sin grej?  I en för dem anpassad miljö väl? Vuxenmiljö, på Statt kanske?  Först en bit mat, sedan kaffe och sedan konferensrummet?  Eller kanske håller föräldramötet till på Finlandsfärjan? Först shopping i taxfree, sedan smörgåsbord följt av småprat till levande musik och sedan en vickning med samtal omkring skolan?
-Nä, vi gör det i klassrummet. Treans klassrum! För små stolar, buckliga akvareller, trubbiga pennor och kateder.

Kateder
Känn på det ordet. När stötte du på det senast? Kateder. Ganska avlägset när man i livet är närmare kateter. Jag kände mig avlägsen. Jag hittade inte mej själv. Det är svårt att hitta sig själv tre decimeter över golvet med knäna skavande i bänklådan, skinnpajen släpande i  golvet och plånboken rinnande ur bakfickan.

Ringt in
Jag kom en minut i, slafsade in bilen på parkeringen och halvsprang i mörkret. Alla ingångar såg som vanligt likadana ut och villrådighetens välbekanta det-var-väl-här-sist-fast-det-var-ju-i-fjol-känsla slog klorna i axlarna. Dessutom hade det ”ringt in”. Jag ryckte upp dörren och stirrade vilt till höger och vänster. Där stod en balanserad mamma och tuggade på ett äpple.
-H-hej, flåsade jag ursäkta att jag är s…
-Det finns frukt i hörnet, sade hon lojt.

Frukt! Jag äter inte frukt men fötterna gick med mig till hörnet. Det satt folk överallt fast jag vågade inte titta upp. Jag tog en rund frukt och en mugg gul juice. Helst hade jag velat ha Pucko men den verkade vara slut. Med något i händerna vågade jag titta upp och heja på de andra.

Som buskis
Naturligtvis skulle man ha brustit ut i skratt. Vridit sig avig och låtit tårarna spruta i garvattacker. Vuxna människor inknövlade i skolbänkar. En kämpade med att försöka få bänklocket att gå fritt från magen. En annan hade vridit ut sig i sidled på ett sätt som inte såg anatomiskt möjligt ut. Hade det varit buskis hade man skrattat ihjäl sig.
– Ingen skrattade. Intresserat satt de och tittade på alfabetets bokstäver längs väggarna. Man skulle tydligen sitta i sitt barns bänk. Jag skavde av och an i rummet tills jag insåg faktum.

Ungen sitter LÄNGST FRAM.
Jag svettades redan floder och nu skulle jag sitta längst fram. Jag är ingen sån. Jag är en längstbaking. Fröken kom in precis när jag hade lyft bänklocket som jag ställt juice på. Hon log mot mig och sade sitt namn till klassen. Jag ville anteckna men fingrarna var kladdiga och junior hade brutit av alla stift utom ett uringult. Jag ville slicka av fingrarna men de var också uringula.
-Det här är inte bra, kände jag.

Benka satt bakom. Han är frän. Han säger roliga saker så hela klassen skrattar. Märkte ni att jag sa ”klassen”.  Så kändes det. Samtalet rörde sig om föräldragruppernas olika ansvar under förra året.

pecka

Pecka

En grupp hade haft fotbollskväll med grillning i slösande sol.Fick toppbetyg av de samlade. En grupp hade haft Luciafika. Väldigt stämningsfullt och lyckat. Vår grupp hade haft pulkaåkning i ösregn. Totalt misslyckat. Benka berättade målande om hur man fick gå utför med pulkan som paraply. Tjejerna skrattade, fröken skrattade och till och med min bästis Pecka skrattade.
-Jag ska slå-an på rasten, kände jag.

6×100=800
I slutet blev det insamling. Hundra kronor per termin i tre år. Det blir 800 sade en tjej.
-??????
Naturligtvis skulle vi ha vridit oss i skrattplågor. Benka skulle ha sagt något kul, hela klassen vrålat och Pecka blinkat åt mig och fnissat. Men ingen sade något. Jag försökte räkna i bänken.

Hundra kronor per termin – i tre år – det blev i Ullånger skola 1967, 600 kronor. Jag ville kontrollräkna på fingrarna med ringfingret och långfingret hade kladdat ihop så ja kom av mig hela tiden. Jag öppnade munnen för första gången denna kväll.
-Ursäkta, men hur kan det bli 800?

Det blev alldeles tyst. Alla tittade på mig. Pecka glodde med öppen mun och nu kom Benka med det där kuliga som bara han kan också skrattade precis hela klassen igen. En tjej med kolsvart hår lutade sig fram och försökte hjälpa dingbollen med matten.
-Allt var som 1967.

ornament

2003  maj.

Får i ulvakläder.

Det känns inte bra alltså. Visset. Håglöst. De här två veckorna sedan förra krönikan har varit mentalt strömlösa. Kåken står där men det lyser inte i fönstren. Kroppen finns där men verkstan är lealös, strängarna slaka, stegen korta och planerna små.

-Du ser så ämmlig ut, vill du ha hjälp din päronpåse?
Bankkassörskan såg det. Nu sade hon inte precis de där orden. De har ju gått charmkurs.
-Vill du att jag ska fixa det där åt dig, lät omskrivningen.

Jag kunde inte bestämma mig. Det slutade med att jag tog bort ett konto…fast jag kommit för att öppna ett. Det kändes ingenting när jag gick ut. Lealöst. Sedan åkte jag till Leffes lack. Det brukar göra susen. Jag vill egentligen lacka bilar. Tänk att kunna köpa en bucklig, rostig bil, köra in den i verksta´n och sedan backa ut en kärra som ser ny ut. Den fräna lukten av spackel och lösningsmedel slog emot mig, liksom radiomusiken ur dammiga högtalare och fikabordet med veckans samlade brödpåsar. Vi pratade omlackering av min bil. Normalt skulle jag ha glimmrat som på julafton och Leffe varit tomten men jag  kände ingenting.

-Ska du kanske ta och skriva upp vad vi bestämt för datum när du skall komma hit med bilen, avslutade Leffe.
Han hade också gått charmkursen. På vägen ut blev jag erbjuden att åka och titta på en Cadillac cabriolet i ett garage.
-Nej tack, sade jag.
Nu börjar ni ana omfattningen. Proppen har inte gått. Hela ställverket är borta.

Det var inte länge sedan jag stod och vrålade på Nybron. Ni som läst böckerna vet att jag brukar inkassera utskällningar med jämna mellanrum. Socialkemiska processer som går att betygsätta enligt parametrarna, styrka, uthållighet och ordflöde. En bra utskällning kan man leva på i veckor. När orden formas i ögonblickets gjutformar och sprutar ut som het lava kring öronen då sjunger det i organismen. Då pumpar livet. Nybron var enkelriktad. Vintern knarrade under skorna. Svetsarbeten pågick. Män arbetade under uppslagna presenningar. Trafiken löpte enkelriktad i ena körfältet medan det andra var tomt före och efter svetsplatsen. En perfekt parkeringsplats. När jag kom tillbaka till bilen stod en orange man och vevade. Han var längre än mig, bredare, tyngre. Han utsöndrade mer energi än svetsaggregaten bakom ryggen.

-Hur kan du vara så piiip dum din piiip idiot att du lämnar bilen här. Så piiip  piiip piiip handlande har jag piiip mej inte sett så ta mej piiip.

Han såg skräckinjagande ut. Skägget stack ut litet på måfå sedan två veckor. Kaffegula tänder malde bakom torrfnasiga munkanter. Läpparna hade en smal svart snusrand i gränsen där den vindpinade ytterläppen övergick till fuktig innerläpp. Han glodde snett uppifrån från vänster på mig och drog in luft som skulle han explodera. Jag beslutade mig för att höja trycket litet, tog ett steg framåt och skrek:

-Du uppför dig sämre än min sexåring. Gormar och skriker. Är det inte dags att lämna skolgårdsmentaliteten och växa upp nu. Du behöver ingen charmkurs. Du behöver uppfostran.
I det här läget skulle han ha kunnat klappa till mig men det gjorde han inte. Han vrålade istället så det kändes i mitt ansikte.

-Men piiip, piiip, vad heter du? Jag skall anmäla dig. En sån piiiip dåre som parkerar sin bil inom avspärrat område borde ha en piiip stor smäll. Är du trög. Detta är en arbetsplats. Dessutom har du parkerat på en bro, din piiip dumskalle.

Den orangea reflexvästen yrde runt mig. Han hade fortfarande en uppåtgående kurva. Jag undslapp ännu en kommentar.
-Parkerat på en bro…ska du säga… du har ju tältat på bron.
Nu gick han igenom taket. Han började hota.
-Om du inte försvinner nu så ska du piip mej få se på skolgårdsmentalitet.

Hans ansikte hade passerat reflexvästens ton och jag var imponerad. Han hade inte upprepat sig mycket. Svordomarna var många men hans resonemang hängde ihop och kraften var stigande ursinnig utan att bli handgriplig. Definitivt en 8:a på en 10-gradig skala. En trevlig kille egentligen…utom när man parkerar på hans bro.

Jag åkte iväg nyväckt, rensad, stimulerad, taggad. Så manligt masserad som man kan få känna sig i det moderna samhället 2002. Men det var då. Nu hängde bicepspåsen rynkig på min själsliga överarm.
-Hur länge skall du ha mammabyxorna?

Myrans fråga mottogs oförstående. Jag tittade ner.  För någon vecka sedan låg ett par svarta byxor slängda i garagets soptunna. Hela och rena flyttade jag dem till min samling slarvbyxor att ha på tomten. Har stått och gått i dem i 14 dar.
-Är det mammabyxor!?

Paltorna hade några konstiga hål för snörning fram. Där skulle bebisen alltså få plats.
-Himmel, jag har stått till midjan i östrogen i två veckor!!

Byxorna ligger åter i soptunnan. Jag tvingar mig att spisa Elvis på hög volym, rapa högt, kissa med ouppfälld sittring och väntar otåligt på återinträdet i den maskulina myllan.

 

ornament

Höst 2006.

Full pull.

Full pull, det är fint det. Det är när traktorn i traktortävlingar lyckas dra sitt tunga släp den föreskrivna sträckan utan att krokna. Apropå motortävlingar:

Sundsvall Raceway hade rullat ut sin heta asfalt mellan bergen. Den måtte ha blänkt som en inbjudande röd matta för alla gasglada inom 100 mils radie. Topptrimmade bilar och motorcyklar jämte 5000 personer från hela Sverige kryllade på det som skulle ha kunnat vara en stilla hjortronmyr där man hört vingslagen från varje hovrande trollslända. I stället dånade det från försvinnande fordon så vi fick skrika åt varandra genom färgglada öronproppar som stod som båtfendrar ur öronen på oss. Frysbagen kändes tung i min hand. Här fick det bli. Filt, termos, inslagna mackor, bakstupa sidoläge och massor av tid.

Knepigt. På andra sidan av skyddsräcket räknades hundradels sekunder. Hos oss, på denna sidan, delades tiden in i för- eller eftermiddag. Med på filten satt Tobias och min son Gottfrid. Tobias är en sån där äcklig typ som vill sno min nittonåriga dotter hela tiden. Dessbättre har han en Cheva Impala. Vi behöver inte leta efter samtalsämne vid frukostflingorna om ni förstår. Sonen är elva och fullständigt tokig i allt som förkortar livet på motorer såsom turbo, kompressor, metanol, lustgas och nitrometan. Nu går det ganska bra att vifta bort elvaåringens muskelsnack men vad värre är att mågämnet .. ja, jag vet inte vad det är med honom. Han har nya motordelar på golvet hemma i lägenheten. Trimgrejer och tändstift. När jag förstrött petat bland hans förpackningar med foten har jag skymtat en jättestor förgasare och han mumlar om en sportbil.

Micke Westrin, från Sundsvall drog iväg från noll till trehundra på åtta sekunder med sin Pontiac och gurkan halkade av osten på min fralla. Mina följeslagare flög upp från filten, stod på tå och spanande med långa halsar. Sedan satte de sig i kaviaren under det att de skrek i munnen på varandra. Så där höll det på. Jag måste erkänna att jag blev påverkad. Jag är inte någon racer. Jag gillar tunga glidarbilar istället, Roy Orbison sammetslena röst och en halva räksallad i skenet från instrumentbelysningen men timmar av bränt gummi, tusenhästarsmotorer och raka rör grävde in sig under huden på mig.

På vägen hem lyssnade jag till min sons trimningsrecept. Min Suburban diesel förutspåddes bli roligare om man satte i en helikoptermotor och adderade däck från en skördetröska. Trimskallen Tobias sade inte så mycket men jag såg att han log åt elvaåringen som nu övergått till att låta som Westrins Pontiac. Jag svängde in på garageuppfarten och stannade. Framför mig låg 40 meter grusad uppförsbacke till garaget. Grabben tystnade och stack fram huvudet mellan sätena.

-Vad var detta, vad var på gång, varför står vi här nere, varför kör vi inte upp till huset?

Förvirrad av Sundsvall Raceway räknade min hörselproppade hjärna tyst för sig själv. ”Suburban har gått 39 890 mil. Den har en trött dieselmotor på högst 130 kvarvarande hästar. Den väger 2300 kilo. Även om jag gasade fullt skulle de grova däcken inte orka spinna loss. Skulle den lille imponeras måste det till innovativa, totalförbjudna grepp”.

Jag varvade upp dieseln, ögonen stod rakt ut på elvaåringen. Motorn vrålade. Jag grinade elakt och slog i växeln med våld till automatlådan. Nu skulle garageporten komma rusande mot oss. Nu skulle alla få se hur gubben flög fram. Nu skulle vi begravas i ryggstöden och slungas framåt. Ljudet när motorn sammanlänkades med bakhjulen är litet svårt att beskriva men lät ungefär som  ”börskrasch” och bilen stod still. Familjen kom ut.

-Vad var det som small?

Jag lade i växeln igen. Börskrasch, börskrasch lät det från bakaxeln. Det slutade med att vi fick dra bilen hela vägen upp till huset.
– En så kallad full pull.

 

 

 ornament

2004-07-10

Fjollträsk.

En dag i november kom erbjudandet från vördig huvudsta´n. Motortidningen Wheels jag frilansat för i tio år hade en framskjuten (eller utdragen om ni så vill) stol åt mig. Chefredaktörstolen stod på tionde våningen i en redaktion på Kungsholmen. Allt ställdes på huvudet här hemma. Pappa skall åt Stockholm. Jag blev smickrad. Gick det verkligen inte att få rätt kaliber där nere? Måste de hämta krut från Gussjö?

-Lägg redaktionen i gamla Tobaksmonopolet och ge mig en layoutare på plats blev mitt omedelbara svar i telefon.

Som svar kom en tågbiljett. Jag åkte ner med moteld. Fem alternativa Härnösandslokaler för redaktionellt arbete. Jag visade på hyresfördelar, lönekostnadsfördelar, geografiska fördelar och det faktum att inget lämpar sig så väl för arbete över Internet som redaktionellt arbete. Jag bjöd på VulkUllas sladdkakor och berättade anekdoter på mål så det dröp av norrländsk mysighet i det mäktiga konferensrummet.

De åt upp fikat som svultna ulvar och sög i sig mysigheten likt undernärda folklivsforskare. Sedan lutade de sig tillbaka och sade … aldrig. Jag for hem.
-Vi flyttar ner, sade min femtonåriga dotter, klappade mig på axeln och plirade i kors.
Jag tog det som ett skämt. Vad värre var, Myran började prata om långpendling.
– Vi ställer upp, sade hon, klappade mig på axeln och plirade i kors.
Ett väldigt plirande.

Jag åkte ner igen. I fickan hade jag en hyresnyckel till en lägenhet i Jakobsberg. Nu var det allvar. Här skulle förhandlas. X2000 dunkade på utan att dunka. Tåg dunkar inte numera. I Stavreviken började jag känna mig illa till mods. Skulle detta bli mitt liv. Tågtönterier. Kunde lika gärna köpa sandaler också. Framme i Stockholm blev det än värre. Tunnelbana. Fullständigt anonymt. Avkönat. De sista karlarna gick ur tunnlarna för länge sedan med spett över axeln efter att ha hackat hål i berget. Nu satt här istället androgyner med öronmusslor och läste gratistidningen Metro om lesbiska bröllop.
”-Fridhemsplan.” lät det oorganiskt i högtalarna.

Jag kom ut i duggregnet, fällde upp skinnjackans krage och gick genom folkströmmen. Ingen hejade. Man hejar inte i Stockholm. Man ser varandra som hinder på trottoaren. Man väjer undan. Först blicken och sedan kroppen.
”-Heja väja ” började en sång i min tramsiga skalle. Den ändrades efter ett tag till ”heja Väja” och plötsligt längtade jag till massafabriken där hemma. Jag trodde inte man kunde längta till en massafabrik.

Förhandlingen blev kort utan sladdkakor. Tillbringade istället två timmar på Centralen. Visste ni att det sitter vuxna svenska karlar och äter med pinnar på Centralen! Visste ni att kaffekön är en historia på femton minuter. Orsak. Folk skall ha kaffe med vispgrädde, kaffe med kanel, centrifugerat kaffe i dricksglas med barncacao, latent kaffe s.k. kaffe latte och närapå kaffe med gädda.

När det var min tur tittade en benget med oljig frisyr på mig och undrade vad jag önskade. Bakom ryggen hade han en maskin inte olik mejeriet i Skog. Växlar, kranar, pipar och rör kors och tvärs. Det såg ut som en bangård på högkant. Och där stod allvarliga män och funderade på dagens larv till kaffet!?

-Kaffe bara, sade jag – det är väl kaffekön det här?
Han pekade på en bryggkanna.
-Ta själv, snörpte han.

Där tog jag beslutet. Nog med Fjollträsk. När jag kom hem tog jag på mig skoteroverallen och gick upp mot skogen. Nattens spröda flingor låg som socker på granarna. När jag passerade rörde sig träden och hällde försiktigt ner en tekopp kallsnö som tog vind och glittrade i solen. Det var tyst. Jag var i min Frid-hems-plan.

 

ornament

 

Filmen

2003-08-29

Park Hotell. Blir långsamt vaken. Nattens tysta bakgata har övergått till morgonvärvet att härbärgera gångare och bilar i Lycksele stads tjänst. Augustis sol skuggas av ett vajande träd utanför och tillåts endast delvis spela sitt bleka sken över bordet med hotellnycklar och en halvt urdrucken Pucko. Toalettdörren står öppen och ljuset i duschen är på. En vit handduk ligger slängd på golvet. Det blev sent i går.

Tittar på klockan. Halv nio. På den tomma sängen intill ligger kameror, kladdiga reporterblock och en mobil på laddning. Veckan har ägnats åt en turnerande i motortidningen Wheels tjänst. Nedslag görs runt om i landet där den amerikanska bilhobbyn porträtteras under så kallade cruisingkvällar. På dagarna fotograferas nyvaxade bilar. Under eftermiddagarna besöks mekargaragen. Kvällarna tillbringas mitt i gatan med bilar sniglande förbi på båda sidor. När solen går ner hoppar man från bil till bil och tar pulsen på raggare i baksäten och under huvar. Mot natten besöker man de lokala rock-and-roll nästena, kutar omkring på små scener bland cymbaler och bytta pedalbatterier för att på småtimmarna hamna i en klubblokal med vrålande jukebox och överförfriskade femtisar.

Sneglar på systemkameran och sätter mig upp med ett ryck. Mina sömniga ögon kämpar med fokuseringen. Jag rycker åt mig den och blänger in i bakstycket, tittar på displayen och avläser spänt dess kondition. Var, var ,var? Så ser jag den gröna Fujiranden där inne. Jodå, det verkar ok. En onödig påfrestning, en omotiverad sinnesrusning, ett överflödigt skrämskott. Ändå måste jag genomgå det – varje gång. Digitalkameran är tryggare. Där kan man se varje exponering direkt. Men den gamla ….. full panik och frågan om dess frånvaro av innehåll inborrad i nacken. Varför?

Allt började på Västernorrlands Allehanda. Hade jobbat något år som frilans. Plötsligt rycks dörren upp till mitt lilla rum där jag sitter och skriver. Nyhetschefen pratar i 180.
-Dra ner till Spiran och ta en kul bild på turistchefen Börje Nordgaard, underhållaren Lars T. Johansson och musikern Björn Hedström tillsammans.

Jag kastar mig i bilen. Att fånga dessa spretande, engagerade herrar på samma bild kan vara en logistisk återvändsgränd men nu.. precis nu, var de i samma rum, samtidigt. Grejen var att de ingick i en strategi att stoppa turisternas flöde längs e-fyran. Turisterna skulle lockas att stanna i stan medelst allehanda trevligheter  istället för att passera.

-En turistfälla, tänker jag och bilden jag vill ha i tidningen, klarnar på vägen. Börje, Björn och Lars T. är på strålande humör. När den lille spaltkomikern från tidningen dyker upp fullständigt bombarderar de honom med de senaste vitsarna och skämten. Det blir hög-hastighets-humor från teaterscener och musikerkretsar. Börje eldar på de två enterteinrarna som ökar tempot för att plötsligt göra halt och titta storögt …väntande på en slagfärdig kontring. Jag stammar ur mig ett sandlådeskämt och så skrattar de åt ingenting där humorn lever sitt eget liv och jag blir alldeles svettig.

-Hur vill du ha oss nu då?
Gubbarna tittar på klockan. Jag förstår. Här gäller två minuter…max. Min idé är att de skall kliva ut i gatan och stoppa bilar medan jag fotar dem. De blir tysta en sekund, tittar på varandra, men så bullrar skratten igen och de tre stampar ut i trafiken med myndiga stopparmar. Jag fotar som besatt i femtio sekunder och skriker sedan, tusen tack. Ögonblicket är förbi. Magin förevigad.  De kastar sig i sina bilar och sprids för vinden som dyngan på Fälldins åker. Nöjd återvänder jag till VA för att framkalla. Tuppkammen står rätt upp där jag lägger kameran på ljusbordet och öppnar.

Ingen film !!! …. ….
Därför detta förföljande stirrande i bakstycket på min kamera. Bak fina teatrar,  längs slamrande industribanor och tysta vatten. I myndiga soaréers sällskap, på förskolans bollplan eller i ensliga hotellrum. Varhelst mina uppdrag leder mig – alltid.

 ornament

En dag på Dannero.

2002-05-08
Mamma var inte förtjust. Rättrogna Pingstvänner jublar inte automatiskt över totospel i arvsmassan. Vi är en liten arvsmassa. Fyra syskon. Om en spelar på trav är det 25 procent vingel i DNA:t. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag kunde ha uttryckt mig mera nyanserat.

-Jag skall spela på Dannero mamma, hade jag sagt i telefon och fick till svar:
-Hugga. . .

(För icke-ådalingar kan nämnas att ordet inte har något med yxa att göra och ej heller uttalas som verbet. En ytlig härledning ger vid handen att uttrycket, i detta fall, lever i en verbal såväl som innehållsmässig symbios av orden huga och huvva, där uttalet dessutom är fonetiskt samklingande med det senare.)

Nu blev sammanhanget helt obegripligt för TÅ:s övriga läsare. Jag föreslår att ni viker tidningen längs de streckade raderna och läser om hela biddevitten.

-Men mamma, jag skall spela GITARR på Dannero, gnällde jag mina 44 år till trots.
Skadan var redan gjord. Det första intrycket gällde. Såg framför mig hur hon efter avslutat samtal slog i Apostlagärningarna för att se om det stod något om en avfällig lärjunge som spelade på kameler och vad som hände med honom.

Kom fram till Dannero. Körde fel direkt i entrén och kom in på stallbacken. Där travade folk omkring och gnäggade åt varandra i morgondiset. Några hästar syntes inte till. Vi skulle spela vid Oasen. Dessvärre visste ingen funktionär vad det var för något. Anade oråd. Det är många som ringer och bokar så här års.

Hade jag blandat ihop allting. Skulle jag spela häst i gitarrorkestern Oasen någonstans kanske. Blev hänvisad till informationsstugan. Där blev vi välkomnade och jag kom ur mitt ökenläge. Oasen var dock utesluten för vårt framträdande. Där var det allt för blåsigt och kallt. Nu skulle vi till restaurangen med våra gremeljer.

Restaurangchefen var mätt på underhållning. Han stekte potatis och ville helst fortsätta med det. Då kom det en gubbe förbi som hade sett scenen där vi skulle stå. Han var glad och fryntlig, höll upp dörrar och bar högtalare. Krantz &Krantz jr. spelade på sina gitarrer mellan loppen medan Myran Krantz fördjupade sig i travprogrammet.

horse Den fryntlige kom förbi igen och förklarade påpassligt kryptiska termer som 0-0-2, 2140m och voltstart.

Nu skulle vi spela på mera än gitarrer. Troll Dan hette hästen som utsågs att göra oss ekonomiskt oberoende.

Vi spelade plats vilket man gör om man tror att hästen man tror på inte alls är något bra?! Trav är knepigt.

Men att det skulle gå troll i Troll Dan den dan hade vi inte förutsett. Han slirade av i första kurvan och fick återgå till havrepåsen i hästsläpet.

Vi fingrade ut en blödande blues i restaurangen efteråt vilket inte var så svårt. Den fryntlige kom förbi.
-Spela tolvan i nästa så vinner ni tillbaka pengarna, sade han och gick.

Myran gick direkt till spelluckan. Själv gick jag på toaletten. Min frus nyvaknade hazardbegär hade gjort mig nödig.  Ingen trodde på tolvan i pissrännan, platsen där alla män tvingas till insikt om sitt tillkortakommande.

Ute i restaurangen stod alla upp och skrek. Tolvan vann och vi fick tillbaka hamburgerpengarna. The winner takes it all, skulle vi ha spelat om jag bara kunnat.
När vi packade ihop kom den där hjälpsamme gubben igen. Han bar grejer och lotsade oss ut. Han tycktes alltid vara på rätt plats.
-Vem är du egentligen, frågade jag sittande i bilen.

-Jag är VD här. Hoppas ni haft trevligt, sade han och log.

ornament

Julgröten.

2001-01-17

Sådär, då är man tillbaka i selen igen efter helgerna. Julgranen är utkastad och belysningen ligger undanstuvad som en oavslutad knyppling på vinden. Med en lätt rysning släppte jag ner den i julgranslådan i år. Den såg ovanligt anarkistisk ut.
-Får nog börja reda ut den efter sommarsemestern  om den skall bli monteringsfärdig till 1:a advent.

Det där med utkastad julgran var förresten inte riktigt sant. Uttrycket lever kvar från sextiotalet. Efter att mamma trollat tillbaka glittervadd´n och pommler´n  i askar drypande av tradition öppnades fönstret. Processen som sedan upprepades har stor likhet med arbetssättet hos dagens skördare. Ni vet de där skogstraktorerna som skalar en fura på 3 sekunder.

Pappa tog sin kranarm och vred julträdet till vågrät ställning. Tanken var att det barrande eländet inte skulle bäras genom hela huset utan hamna i friska luften med ett stilla lyft. En förhoppning som återuppstod varje år. Nu är det så att fönster inte har som sin primära uppgift att utgöra reträttväg för torkade helträd. Det trånga hålet skalade även detta år effektivt av granen alla dess löst sittande delar såsom i huvudsak barr vilka samtliga hamnade inne i huset, medan det prydligt rensade massavedsskelettet hamnade i snön på utsidan. Resten av eftermiddagen ägnades åt att skopa upp barr och lasta i säckar. Det där har försvunnit hos oss men jag säger ändå ”kasta ut” granen. ”Konservera granen” torde var ett med sanningen mer överensstämmande uttryck när plasttentaklerna fälls ihop, snöras och förses med tygöverdrag innan de hamnar på vinden.

Odramatiskt
En odramatisk procedur liksom julfirandet i övrigt detta år.  Jag gjorde illa mig på risgrynsgröten. Det var allt. Att göra illa sig på mat är ju annars mycket vanligt. Hur många har inte gjort sig illa på en banan? Benbrott och muskelskador blir inte sälla följden när man kommer i kontakt med den födan eller dess hölje. Och spagetti. Som små spjut färdiga till anfall paketeras de till försäljning. I kokt form kan vem som helst snärja in sig i kolhydraterna. Innanlår är sällan farliga däremot fiskben gör ont. Koben och kofångare gör också ont även om de inte rangordnas under avdelningen mat. 25 gram saffran är dödligt och kungar i historieböckerna dör till höger och vänster av soppor och syltor.

Mask
Min risgrynsgröt slog upp ett jack i pannan så blodet sprutade. Funderar på någon slags grötgrimma till nästa år. Ett enkelt ansiktsskydd i stil med hockeymålvakters. En mask av något slag. Tomtemask är ju nära tillhands. Eller slaktmask mot tjurrusande grötar. Min gröt var en lurig en. Godmodigt pruttade den på spisen och skickade lekfulla stänk längs kittelväggen. Jag log emot den och den visade sin kanel. Jag kliade den med träsleven en sista gång och lyfte av den från plattan. Vit och oskuldsfull lade den sig till ro på botten.

Inte hemma.
Vi skulle inte äta hemma. Jag tog med den ut till den väntande bilen under stoj och glam. Gröten såg lugn ut och jag ägnade den ingen större uppmärksamhet när jag lyfte den till bröstet och började gå mot bilen. I själva verket ruvade den ondskefullt på sin chans. Jag trallade i finskorna med ögonen på bilen ovetande om att maten likt en kobra spände sig till anfall blotta decimetern från mitt oskyddade ansikte.

Bildörren öppnades av dess välkomnande passagerare och cupélampan tändes milt mot mig. I pannan ökade aktiviteten.Två meter kvar till bilen. Den ljumma sörjan rann som vit var mellan stålväggarna utsöndrande sin degenererade intelligens. Jag lyfte handen till hälsning. Samtidigt slog gröten till. Jag tappade fotfästet och mina ben liksom flög en sväng. Med fötterna utgörande kroppens högsta punkt kom landningen att till största delen handhas av huvudet och då närmast det område som benämns fejset.

Touchdown
Precis innan touchdown passade julsmeten på att kila in sig emellan planeten och den annalkande uppochnervända kroppen. Med exakt precision placerade gröten sin cylindriska behållare vid beräknad nedslagsplats för ögonens infästning. Jag blödde som en annan julmat –  gris. Kanelens bruna inslag i pannan fick snabbt konkurrens där det klarröda droppade ner i det bedrägligt vita. Det bedrägligt vita tillfördes omedelbart en ny konsonant. Risgrynsgröt blev Riskgrynsgröt.

————————————————————————————————————–

Farsdag

2001_11-07

Min 14-åriga flicka såg på mig med sina blåaste ögon.
-Vad vill du ha till Farsdag lilla pappa, sade hon.
-En elgitarr svarade jag och visade henne min tummade Fenderkatalog sidan 60 där en vit Telecaster Texas Special fanns avbildad för 14 995:-

-Det har jag inte råd med fattar du väl, sade hon och såg besviken och ledsen ut på samma gång.
Typisk dimridå. Jag har räknat ut att om hon hade sparat sin månadspeng de senaste tio åren hade hon haft 12 000 nu PLUS de schaber hon inkasserat vid födelsedagar och jular. Som målsman råkar jag också veta att hon har ett bankkonto som överstiger nämnda summa. Dessutom brukar mormor sticka åt henne. Det har jag sett med egna ögon. Flickan gick men lämnade kvar frågan för pappa att grunna på.

Jag kunde ju göra som min egen mor. Önska mig snälla barn. Fast det har jag ju redan och man kan ju inte önska sig nåt man redan har (utom elgitarrer då förstås). Jag kunde ju önska mig en upplevelse. Att hon lät bli mina träskor skulle till exempel vara en upplevelse.

Jag kunde önska mig en teckning. En namnteckning på att hon inte kan stoppa in mig på hemmet före 90 vore inte dumt. Eller kanske hon skulle få måla av sin hemliga kille så jag får åtminstone en akvarell att blänga på.
– Undrar om hon har några försänkningar i Antjärn Hockey?

Hemlig dröm
Totalt ointresserad av idrott har jag en hemlig dröm. Att få bli hockeymålvakt. Hockeymålvakt är ju ingen idrott liksom. Det är posering. Jobbet går ut på att stå still och bli hjälte. Detta medan övriga laget har 180 i puls och hänger med tungorna i båset totalt utslitna efter omänskliga kraftuttag.

När de precis torkat snoret är det dags igen. Under tiden står målvakten i sin stiliga mundering och skövar bort snö i en halvcirkel framför buren. Blir det för jobbigt har han en egen kasse med dricka. Jag vill vara hockeymålvakt på Farsdag!

När målisen får det hett om öronen förväntas han ”täcka” buren. Det innebär att han skall stå i vägen för pucken. Ni lade märke till ordet? ”Stå”. Man skall stå still. Målvakter som är aktiva kommenteras ofta nedgörande med att de ”simmar”.

-Nä, stå still bara och man blir hjälte när pucken träffar en i magen. Till sin hjälp har man benskydd som är stora som Lotsstugan. Klubbhandsken är en byggskiva och plocken tar upp en halv kvadratmeter när den hänger obrukad som en död gädda. Uppspärrad kan man ta in Viasat med den.

Till mina meriter hör min kroppsstorlek. 94 kilo, det mesta koncentrerat kring magsäcken d.v.s. mitt i målet vilket är perfekt. Det är ändå ingen som skjuter i krysset i division 1.

Vidare har jag två referenser som kan intyga att jag inte är skotträdd. Kent och Inge gick i klass sex när jag gick i femman i Ullångers skola 1969. Kent och Inge kunde skjuta slagskott som gick igenom SUIF:s mögliga sarg och ut på parkeringen.

När jag vinglade in på isen med vrister som en flamingo brukade de skrinna fram och stoppsladda så jag fick snö i gylfen. Sedan ställde de mig mot sargen för att kolla om jag var skotträdd.

Om man hoppade undan för slagskotten var man skotträdd – inte bra. Stod man kvar efter 26 skott varav åtta tagit på smalbenen fick man godkänt och kunde linka hem på blåmärkena.

Testerna togs stickprovsmässigt under hela säsongen. Vidare är jag ganska odopad. Man behöver inte toppa sin prestationsförmåga för den fysiska belastning det innebär att hämta tidningen. Vistas dock på hög höjd emellanåt då jag passerar Sela 311 meter över havet på väg till mamma.

Jag vill bli målvakt för en dag för vilket nummer har jag då på ryggen?!
-Jo, 1. Bara en sån sak. Jag och Honken Holmqvist. Nummer 1 på isen.

ornament

Sjukt barn.

2000-05-21

Den fyraårige sonen är sjuk. Han ligger och andas som en fågel med kladdigt hår och rödspräcklig hy. Pappa vankar av och an och kör in i febertermometrar i lämpliga hål för att avläsa läget, värmer nyponsoppa och bläddrar efter nummer till vårdcentralen. Vård av sjukt barn är inget kul.

Man går och förebrår sig att man inte blev doktor när man ändå satt i klassrummet och tuggade blyertspennor på sjuttiotalet. Då hade ju doktor Pappa kunnat fixa till junior på en förmiddag. Ett par slängar med stetoskopet, två bukpalperingar och en påse Nezeril så hade han varit på banan igen. Nu har det gått fyra da´r med febern pendlande kring 40-strecket och det enda farsan kan göra är skriva en förvirrad krönika.

På dessa fyra dagar har jag märkt en annan grej.
– Den lille beter sig precis som mig när han är sjuk när jag är frisk.

Alltså allt som är normalt för en vuxen lägger han sig till med när febern närmar sig 40. Han somnar framför TV:n, han glömmer bort vad han ska säga, han sitter och hänger i en fåtölj utan att få någonting gjort och han sover för länge på mornarna. Inte nog med det. Istället för att rita, hoppa och klättra, bläddrar han förstrött i en tidning gäspar med röda ögon och tittar ut genom fönstret.

Han pratar krämpor och sitter och drömmer på toa. Som mej! Fattas nu bara att han börjar besikta bilen så är sjukdomsbilden komplett. Den lille är inte förkyld. Han lider av påskyndat medelåldersframfall. Jag har utarbetat en formel för det där.  4år+40 graders feber=44 år.

Omvänt kan man säga att det friska och normala, att leka, hoppa, rita och skapa, tillhör vårt oförstörda ursprung. Vårt friska arv. Allt det där andra, som markerar vuxenlivet, är symtom på en åkomma. Vi insjuknar under skolåldern och återfår aldrig hälsan.

Vi hemfaller åt beteenden liknande fyraåringar med 40 graders feber för resten av livet. Hemma med sjukt barn har jag plötsligt fått sjukdomsinsikt. Det är ingen fara med den lille. Han tillfrisknar snart. I morgon eller övermorgon hoppar och dansar han igen. Det är allvarligare med mej. Jag är dessutom kroniker.

Avslutar med några febernedsättande rader till mej själv och andra som just börjat känna sig krassliga. Börja åk på strumporna inomhus. Läs en Kalle Anka.  Sök upp närmaste lekpark. Gunga. Ta med russin till jobbet och spela Tipp med kollegorna.

Lägg dig i diket och lurpassa på postbilen. Låtsas att det är en ost som kommer och att du är Stålmusen. Hoppa fram och skrik Cheddar! när brevbäraren stannar vid din postlåda.

För dig som inte har lantbrevbäring – Spela Vår bästa tid är nu, på brevlådeinkastet, sjung med i refrängen och dela ut popcorn. Sluta läs bokstäverna i tidningen (undantaget denna läkarspalt). Titta på bilderna istället och rita glasögon på kommunalrådet.

Hitta på ord som inte finns och svara med dom när det ringer. Prova att säga: svögga,  kobubba, eller moleträck i luren.  Kräv att få gå med i TEAM 49.

Den lille sover fortfarande sin flämtande sömn. Nästa vecka är han 4 igen. Jag är 42.

ornament

Backa Worldkustom

Här kan du rulla på och läsa tidigare publicerade Svenssonkrönikor i Worldkustom 

Småskaligt

Från 2001-09-12

I dagarna summeras turistsäsongen runt om i våra bygder. Hur många kom? Hur länge stannade de? Vad gjorde de och var gjorde de det? Hur stor procent strömmade förbi och framförallt, hur fångar vi de gäckande förbiåkarna nästa år?  Svaret på den sista frågan är busenkel. Jag ämnar nu, denna dag, fritt och för intet klämma ur mig lösningen så att städer och byar omgående kan vidta erforderliga åtgärder inför nästa säsong.

-Mina damläsare och herrläsare, (trumvirvel) svaret på hur vi får stopp på turisterna år 2002 är….moped. Så var det sagt. Då är det bara att köra igång med förberedelserna.
– För er som är litet tröga och inte ser det självklara kan jag utveckla saken.

Alltså. Höga Kusten, Härnösand, Sollefteå, Roted m.fl. orter är småskaliga.
-Står man med cykeln i Härnösand och har bakhjule’  vid Hellstrands Tobaksaffär så är framhjulet vid Åhléns!

Det är dagsens sanning. Stan är liten. Detsamma gäller för Kramfors, Sollefteå, Bötsle osv. Inga stora orter med boulevarder där man kör i 110 mellan stadsdelarna. Inga magnettåg eller underjordiska skyttlar som sammanlänkar förorter som Åsäng och Oringegrubba. Småskaligt.

1972 fyllde jag 15 år. Med smattror i trampcykelns framhjul hade man under år förberett sig för den enorma vällusten att få grensla ett motorfordon. Alla mina klasskamrater fyllde moped 1 januari 1972…utom jag.

Så kändes det i alla fall där de en efter en kom med sina glänsande maskiner. Själv fyller jag i äckliga november. Efter att ha skrikit och vrålat i sex månader föll mor till föga och jag tilläts köra moped jag också men bara i Nordingrå.  Vilken dröm att som 14,7-åring få svänga upp till Lappudden, ner till Mjällom, höger till Rävsön och vänster till Storsand. Nordingrå är ett Eldorado i mopedfart. Småskaligt.

Nu när vårt område inte längre är en nationell angelägenhet utan angår hela planeten måste vi satsa på något som ger besökarna en möjlighet att hinna se och ta till sig. Det ordnas inte bakom UV-fönstren i en S80.
-Nej, när högdjuren från riksdag och EU-parlament kommer står vi beredda i Antjärn. Vi vinkar in dem på motorbanan och så får de kvittera ut en Puch Florida en Novolette eller en Thomos. Efter tre varv i velodromen släpper vi ut dem på E-fyran. En del heter ju som mopedister redan.  Lena Hjälm-Wallén t.ex. Låter inte det som Lena med hjälm på väg till Vallen?  Tillsammans med kompisen Birgitta (pe)Dahl?
-Upp med dom världsarvet bara.

Kan ni se dem komma brunbrända och väderbitna över Sandöbron ner mot Lunde i kvällningen? 22 ylande mopeder på fullt spett. Tusentals människor sitter i mobila läktare på båda sidor om vägen och Arne Strömmer vrålar ut sin upphetsning i mikrofonen.

-…och i ledningen har vi Göran Persson. Se så han vinglar på sitt oefterhärmliga sätt mellan höger och vänster. Se så byxbenen fladdrar. Han använder hela vägen.

I klungan bakom en röd-grön-blå röra men var är Lennart? Jag ser honom inte. Person ångar på. Det ryker i klungan. En förare tycks ha änglavakt. På vänsterkanten seglar en röd Sachs upp. Gudrun vill vara med i täten och längst där bak skymtar…Miljöpartiet. Tre språkrör som samåker på en enpetare…

Vilken fest. Trumpeter och dramatik. Folkets jubel och ballonger till barnen.
Och det är bara början. Kändisars mopedräder i trakterna görs odödliga genom skyltar vid vägen, för efterkommande turistanstormning  att glädjas åt där de knattrar fram i 30.

Tänk att få läsa i Vårdkasbacken ”Här glömde Lennart Swan bensinkran”. Eller ”Här tog det stopp för Göran Kropp”.  Eller vid OK i Kramfors: ”Här tanka Mona Sahlin fort – och betalte med kreditkort”.

I Tjälskotta bort mot Nora: Här gick sadeln väck av en gästande betonghäck. Små skyltar som ger mopedsemestern en ny dimension. Man behövde ju inte bara ha rikskändisar på skyltarna.

I tvärsvängen in mot Smitingen kunde man tänka sig: Här körde Lars T. – rätt ner i dike. Kanske i motan upp mot Svinåsen: Här begärde biskop Tyrberg lift – då han fått en loppa på sitt stift. Man kan tänka sig hur många skyltar som helst. Här for Zundappen i sken – för Björn Rosengren. Då lade sig Holmér på tuten – det är jag som är snuten.

-Nä, vi får sluta med det där för nu.
Till sommar’n kan du månne själv hyra en moppe och läsa vidare längs länets vägar.

Höga Kusten säger hej – det finns alltid en pakethållare för dej.

ornament

Gussjö 2006-10-02

Brepenseln.
Städade logen. Hittade ett 1,5 meter långt järnrör med en trasmatta längsefter. En uppfinning från -87. Använd en gång. Därefter belagd med körförbud av min äkta trefjärdedel. Liten är hon Myran men när det kommer till meningsskiljaktigheter gällande trädgård och därmed jämförbar verksamhet har jag bara en kvarts röst.

Året var 1987. Solen brände. Den stod högt på himlen fast klockan var sex på kvällen. På altanen var det som vanligt vindstilla.
-Och hett.
Vi låg på var sin filt med en kudde bekvämt tillpuffad under nacken. Ett sånt där filmiskt läge. Läge lugnt. Läge perfekt men Myran var inte nöjd.
-Nu torkar altanen ut, sade hon.
-Jag kan känna hur den blir spröd och fnösar ihop. Känn på den, torrsprickor, överallt.

Altantrallet var nytt sedan tre år. Jag hade köpt det billigaste, tunnaste utskott jag kunnat hitta. Huset var nybyggt och ekonomin stadig så till vida att den låg konstant och därmed var de positiva sakerna avklarade om den saken.

En annan grej var att jag renoverade en Cadillac i garaget och då har man inte råd med altaner.  Nu hade Myran fått sitt impregnerade trall. Nu kunde det väl vara lugnt i 30 år.
-Nähej, nu skulle den oljas.
Vad var då den svindyra impregneringen bra för och fatta vilken tid det tar från bilskruvandet att byta olja på 30 kvadratmeter altan varje år. Och träoljan !! Den kostade mer än hydrauloljan till automatväxellådan. Så kunde vi inte ha det.

En dag när Myran var på jobbet skred jag till verket. Man hade väl varit med och spolat isen i SUIF på sextiotalet. Mattor indränkta i vatten som drogs över isen gjorde susen i periodpausen.
Ett järnrör försågs med två av mormors trasmattor. Jag hade planerat det noga och köpt hem 25 liter smorning. Inte trams som träolja där man tar betalt för etiketten. Nej, vad var det som hette olja och som kostade 3 kronor litern 1987?
-Jo, dieselolja.

Det mest förbisedda av träbehandlingar. Mitt framför näsan på oss men bara Krantz var tillräckligt skarp för att se ljuset.
-Glugg, glugg, glugg, mattorna dränktes in med diesel. Det gick finfint att dra på flödigt med det billiga smörjmedlet. Mattorna släpade av sig själva över altanen. Det tog en minut att olja 30 kvadrat.
-Det kallar jag brepensel.

Jag hade dränkt in hela uteplatsen i 15 liter diesel. Fett, fort och närapå fritt. Så ska en slipsten dras.
Den kvällen låg vi inte på altanen. Den luktade traktor och såg ut som en nyspolad skridskobana. Jag minns att Myran pratade länge med mig vid sänggåendet. Jag kommer inte ihåg allt i detalj men hennes resonemang gick ut på att den dummaste mörten i sjön hade en hjärna som stod sig väl i jämförelse med min.

Efter några veckor var bräderna vita och pudriga. Träådringen hade rest upp ur virket och kvistarna hade ramlat ur kvisthålen. Det var som om den var tuperad. Som om den rest ragg.

Så har vi haft sedan -87. Inte en badhanduk har blåst av den vad jag kan minnas. Filtarna har häftat som på kardborrband. Man har fått sprätta loss dem med en filtsprätt.
–  I år 2006 har vi byggt en ny altan. Tjockaste, dyraste, tryckade virket. Len som en bilratt och Myran sköter underhållet.
-Undrar om SUIF behöver en spolmatta?
ornament


Läsa mer sånt här! Du har kommit till motortidningen på nätet  Worldkustom.com Kolla in resten av månadens artiklar.  Här hittar du arkivet med alla tidigare nummer Ha kul!

sticker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *