boken

Svenssonkrönika

Läs gratis här! Fortfarande frågar ni efter de Krantzkrönikor som publicerades i lokaltidningarna förr. De som handlade om vardagen i största allmänhet. Svenssongrejer. 
– Finns det ingenstans man kan läsa dessa?  
-Well, här kommer dom igen! 

svenssonkrönikaWorldkustom lägger ut en ny, gammal … gulp  varje månad här under.

Vill du inte vänta kan du beställa böckerna med krönikorna. Superlätt! Beställ med ett mail till email Du får ett swish- eller bankgironummer med återvändande mail och böckerna kommer i brevlådan. En kul present att ge bort men inte till Härnösandare.  ( Alla har dom)

Krantz Bookshop

boken   Bok2big   boken3
Den blå var den första och finns nu i en andra upplaga. Den bruna (tvåan) är slutsåld. Den gula (trean) finns i förstaupplaga.  150:- styck inklusive frakt.

krantzBok[1]Plat_krom_rost

Krantz Krönikor är blandade motorkrönikor från motortidningarna. Plåt Krom och Rost är bilder på skrotbilar i skog och mark tagna av fotografen Kent Åberg. Här finns kåserier av Krantzen.  150:- styck inklusive frakt.

Dvd

Det här är en DVD av Lars-Åke Krantz .
Den handlar om den fantastiske uppfinnaren och osannolike mekanikern Thord Gränz från Gnarp.
-När jag skall mysa kokar  jag kaffe och sätter på DVD:n säger flera som sett den tio gånger.

En varm och mänsklig beskrivning av en  extraordinär man som byggde sin egen V8-motorcykel. 1 timme och 15 minuter.

Filmen är prisbelönt.  Se trailer här. 
Pris 150:- inklusive frakt.

Klumpa ihop:  Tar du tre eller flera produkter betalar du 100 kronor styck inklusive frakt.

Reklamation
Jag beställde ju dina böcker för nån vecka sen…gubben min fyllde 50 o nåt skulle man hitta på…. Jodå böckerna kom i ett fint paket, inte helt olikt ett väldoftande paket med rökt skinka ifrån slaktarn….
Min kära sambo vart glad över böckerna, och eftersom han har varit hemma denna vecka så passade han på att läsa dom i sängen…ja inget fel i det, det händer ofta att han gottar sig i läsning när jag sover..
Men det är nu…..det är nu vi kommer till problemet……KARLFAN SKRATTAR SÅ HELA SÄNGEN SKAKAR!!!! Finns inte en chans att jag ska kunna somna!!! Jodå jag har påpekat problemet lite fint o snäll som han är så asgarvar han inte så högt längre……..men…..har du hört nån som ska kväva ett garv?…
Nä just det. Sängen guppar o han låter som han ska dööö!! Nåja, nu är första boken läst….gubben har rest till Kiruna en vecka så nu ska jag soooooova!!! :0)
Tack för helt fantastiska böcker L-Å.
Louise

 ornament

   svenssonkrönika på begäran

2004-07-10

Fjollträsk.

En dag i november kom erbjudandet från vördig huvudsta´n. Motortidningen Wheels jag frilansat för i tio år hade en framskjuten (eller utdragen om ni så vill) stol åt mig. Chefredaktörstolen stod på tionde våningen i en redaktion på Kungsholmen. Allt ställdes på huvudet här hemma. Pappa skall åt Stockholm. Jag blev smickrad. Gick det verkligen inte att få rätt kaliber där nere? Måste de hämta krut från Gussjö?

-Lägg redaktionen i gamla Tobaksmonopolet och ge mig en layoutare på plats blev mitt omedelbara svar i telefon.

Som svar kom en tågbiljett. Jag åkte ner med moteld. Fem alternativa Härnösandslokaler för redaktionellt arbete. Jag visade på hyresfördelar, lönekostnadsfördelar, geografiska fördelar och det faktum att inget lämpar sig så väl för arbete över Internet som redaktionellt arbete. Jag bjöd på VulkUllas sladdkakor och berättade anekdoter på mål så det dröp av norrländsk mysighet i det mäktiga konferensrummet.

De åt upp fikat som svultna ulvar och sög i sig mysigheten likt undernärda folklivsforskare. Sedan lutade de sig tillbaka och sade … aldrig. Jag for hem.
-Vi flyttar ner, sade min femtonåriga dotter, klappade mig på axeln och plirade i kors.
Jag tog det som ett skämt. Vad värre var, Myran började prata om långpendling.
– Vi ställer upp, sade hon, klappade mig på axeln och plirade i kors.
Ett väldigt plirande.

Jag åkte ner igen. I fickan hade jag en hyresnyckel till en lägenhet i Jakobsberg. Nu var det allvar. Här skulle förhandlas. X2000 dunkade på utan att dunka. Tåg dunkar inte numera. I Stavreviken började jag känna mig illa till mods. Skulle detta bli mitt liv. Tågtönterier. Kunde lika gärna köpa sandaler också. Framme i Stockholm blev det än värre. Tunnelbana. Fullständigt anonymt. Avkönat. De sista karlarna gick ur tunnlarna för länge sedan med spett över axeln efter att ha hackat hål i berget. Nu satt här istället androgyner med öronmusslor och läste gratistidningen Metro om lesbiska bröllop.
”-Fridhemsplan.” lät det oorganiskt i högtalarna.

Jag kom ut i duggregnet, fällde upp skinnjackans krage och gick genom folkströmmen. Ingen hejade. Man hejar inte i Stockholm. Man ser varandra som hinder på trottoaren. Man väjer undan. Först blicken och sedan kroppen.
”-Heja väja ” började en sång i min tramsiga skalle. Den ändrades efter ett tag till ”heja Väja” och plötsligt längtade jag till massafabriken där hemma. Jag trodde inte man kunde längta till en massafabrik.

Förhandlingen blev kort utan sladdkakor. Tillbringade istället två timmar på Centralen. Visste ni att det sitter vuxna svenska karlar och äter med pinnar på Centralen! Visste ni att kaffekön är en historia på femton minuter. Orsak. Folk skall ha kaffe med vispgrädde, kaffe med kanel, centrifugerat kaffe i dricksglas med barncacao, latent kaffe s.k. kaffe latte och närapå kaffe med gädda.

När det var min tur tittade en benget med oljig frisyr på mig och undrade vad jag önskade. Bakom ryggen hade han en maskin inte olik mejeriet i Skog. Växlar, kranar, pipar och rör kors och tvärs. Det såg ut som en bangård på högkant. Och där stod allvarliga män och funderade på dagens larv till kaffet!?

-Kaffe bara, sade jag – det är väl kaffekön det här?
Han pekade på en bryggkanna.
-Ta själv, snörpte han.

Där tog jag beslutet. Nog med Fjollträsk. När jag kom hem tog jag på mig skoteroverallen och gick upp mot skogen. Nattens spröda flingor låg som socker på granarna. När jag passerade rörde sig träden och hällde försiktigt ner en tekopp kallsnö som tog vind och glittrade i solen. Det var tyst. Jag var i min Frid-hems-plan.

 

ornament

 

Filmen

2003-08-29

Park Hotell. Blir långsamt vaken. Nattens tysta bakgata har övergått till morgonvärvet att härbärgera gångare och bilar i Lycksele stads tjänst. Augustis sol skuggas av ett vajande träd utanför och tillåts endast delvis spela sitt bleka sken över bordet med hotellnycklar och en halvt urdrucken Pucko. Toalettdörren står öppen och ljuset i duschen är på. En vit handduk ligger slängd på golvet. Det blev sent i går.

Tittar på klockan. Halv nio. På den tomma sängen intill ligger kameror, kladdiga reporterblock och en mobil på laddning. Veckan har ägnats åt en turnerande i motortidningen Wheels tjänst. Nedslag görs runt om i landet där den amerikanska bilhobbyn porträtteras under så kallade cruisingkvällar. På dagarna fotograferas nyvaxade bilar. Under eftermiddagarna besöks mekargaragen. Kvällarna tillbringas mitt i gatan med bilar sniglande förbi på båda sidor. När solen går ner hoppar man från bil till bil och tar pulsen på raggare i baksäten och under huvar. Mot natten besöker man de lokala rock-and-roll nästena, kutar omkring på små scener bland cymbaler och bytta pedalbatterier för att på småtimmarna hamna i en klubblokal med vrålande jukebox och överförfriskade femtisar.

Sneglar på systemkameran och sätter mig upp med ett ryck. Mina sömniga ögon kämpar med fokuseringen. Jag rycker åt mig den och blänger in i bakstycket, tittar på displayen och avläser spänt dess kondition. Var, var ,var? Så ser jag den gröna Fujiranden där inne. Jodå, det verkar ok. En onödig påfrestning, en omotiverad sinnesrusning, ett överflödigt skrämskott. Ändå måste jag genomgå det – varje gång. Digitalkameran är tryggare. Där kan man se varje exponering direkt. Men den gamla ….. full panik och frågan om dess frånvaro av innehåll inborrad i nacken. Varför?

Allt började på Västernorrlands Allehanda. Hade jobbat något år som frilans. Plötsligt rycks dörren upp till mitt lilla rum där jag sitter och skriver. Nyhetschefen pratar i 180.
-Dra ner till Spiran och ta en kul bild på turistchefen Börje Nordgaard, underhållaren Lars T. Johansson och musikern Björn Hedström tillsammans.

Jag kastar mig i bilen. Att fånga dessa spretande, engagerade herrar på samma bild kan vara en logistisk återvändsgränd men nu.. precis nu, var de i samma rum, samtidigt. Grejen var att de ingick i en strategi att stoppa turisternas flöde längs e-fyran. Turisterna skulle lockas att stanna i stan medelst allehanda trevligheter  istället för att passera.

-En turistfälla, tänker jag och bilden jag vill ha i tidningen, klarnar på vägen. Börje, Björn och Lars T. är på strålande humör. När den lille spaltkomikern från tidningen dyker upp fullständigt bombarderar de honom med de senaste vitsarna och skämten. Det blir hög-hastighets-humor från teaterscener och musikerkretsar. Börje eldar på de två enterteinrarna som ökar tempot för att plötsligt göra halt och titta storögt …väntande på en slagfärdig kontring. Jag stammar ur mig ett sandlådeskämt och så skrattar de åt ingenting där humorn lever sitt eget liv och jag blir alldeles svettig.

-Hur vill du ha oss nu då?
Gubbarna tittar på klockan. Jag förstår. Här gäller två minuter…max. Min idé är att de skall kliva ut i gatan och stoppa bilar medan jag fotar dem. De blir tysta en sekund, tittar på varandra, men så bullrar skratten igen och de tre stampar ut i trafiken med myndiga stopparmar. Jag fotar som besatt i femtio sekunder och skriker sedan, tusen tack. Ögonblicket är förbi. Magin förevigad.  De kastar sig i sina bilar och sprids för vinden som dyngan på Fälldins åker. Nöjd återvänder jag till VA för att framkalla. Tuppkammen står rätt upp där jag lägger kameran på ljusbordet och öppnar.

Ingen film !!! …. ….
Därför detta förföljande stirrande i bakstycket på min kamera. Bak fina teatrar,  längs slamrande industribanor och tysta vatten. I myndiga soaréers sällskap, på förskolans bollplan eller i ensliga hotellrum. Varhelst mina uppdrag leder mig – alltid.

 ornament

En dag på Dannero.

2002-05-08
Mamma var inte förtjust. Rättrogna Pingstvänner jublar inte automatiskt över totospel i arvsmassan. Vi är en liten arvsmassa. Fyra syskon. Om en spelar på trav är det 25 procent vingel i DNA:t. Så här i efterhand måste jag tillstå att jag kunde ha uttryckt mig mera nyanserat.

-Jag skall spela på Dannero mamma, hade jag sagt i telefon och fick till svar:
-Hugga. . .

(För icke-ådalingar kan nämnas att ordet inte har något med yxa att göra och ej heller uttalas som verbet. En ytlig härledning ger vid handen att uttrycket, i detta fall, lever i en verbal såväl som innehållsmässig symbios av orden huga och huvva, där uttalet dessutom är fonetiskt samklingande med det senare.)

Nu blev sammanhanget helt obegripligt för TÅ:s övriga läsare. Jag föreslår att ni viker tidningen längs de streckade raderna och läser om hela biddevitten.

-Men mamma, jag skall spela GITARR på Dannero, gnällde jag mina 44 år till trots.
Skadan var redan gjord. Det första intrycket gällde. Såg framför mig hur hon efter avslutat samtal slog i Apostlagärningarna för att se om det stod något om en avfällig lärjunge som spelade på kameler och vad som hände med honom.

Kom fram till Dannero. Körde fel direkt i entrén och kom in på stallbacken. Där travade folk omkring och gnäggade åt varandra i morgondiset. Några hästar syntes inte till. Vi skulle spela vid Oasen. Dessvärre visste ingen funktionär vad det var för något. Anade oråd. Det är många som ringer och bokar så här års.

Hade jag blandat ihop allting. Skulle jag spela häst i gitarrorkestern Oasen någonstans kanske. Blev hänvisad till informationsstugan. Där blev vi välkomnade och jag kom ur mitt ökenläge. Oasen var dock utesluten för vårt framträdande. Där var det allt för blåsigt och kallt. Nu skulle vi till restaurangen med våra gremeljer.

Restaurangchefen var mätt på underhållning. Han stekte potatis och ville helst fortsätta med det. Då kom det en gubbe förbi som hade sett scenen där vi skulle stå. Han var glad och fryntlig, höll upp dörrar och bar högtalare. Krantz &Krantz jr. spelade på sina gitarrer mellan loppen medan Myran Krantz fördjupade sig i travprogrammet.

horse Den fryntlige kom förbi igen och förklarade påpassligt kryptiska termer som 0-0-2, 2140m och voltstart.

Nu skulle vi spela på mera än gitarrer. Troll Dan hette hästen som utsågs att göra oss ekonomiskt oberoende.

Vi spelade plats vilket man gör om man tror att hästen man tror på inte alls är något bra?! Trav är knepigt.

Men att det skulle gå troll i Troll Dan den dan hade vi inte förutsett. Han slirade av i första kurvan och fick återgå till havrepåsen i hästsläpet.

Vi fingrade ut en blödande blues i restaurangen efteråt vilket inte var så svårt. Den fryntlige kom förbi.
-Spela tolvan i nästa så vinner ni tillbaka pengarna, sade han och gick.

Myran gick direkt till spelluckan. Själv gick jag på toaletten. Min frus nyvaknade hazardbegär hade gjort mig nödig.  Ingen trodde på tolvan i pissrännan, platsen där alla män tvingas till insikt om sitt tillkortakommande.

Ute i restaurangen stod alla upp och skrek. Tolvan vann och vi fick tillbaka hamburgerpengarna. The winner takes it all, skulle vi ha spelat om jag bara kunnat.
När vi packade ihop kom den där hjälpsamme gubben igen. Han bar grejer och lotsade oss ut. Han tycktes alltid vara på rätt plats.
-Vem är du egentligen, frågade jag sittande i bilen.

-Jag är VD här. Hoppas ni haft trevligt, sade han och log.

ornament

Julgröten.

2001-01-17

Sådär, då är man tillbaka i selen igen efter helgerna. Julgranen är utkastad och belysningen ligger undanstuvad som en oavslutad knyppling på vinden. Med en lätt rysning släppte jag ner den i julgranslådan i år. Den såg ovanligt anarkistisk ut.
-Får nog börja reda ut den efter sommarsemestern  om den skall bli monteringsfärdig till 1:a advent.

Det där med utkastad julgran var förresten inte riktigt sant. Uttrycket lever kvar från sextiotalet. Efter att mamma trollat tillbaka glittervadd´n och pommler´n  i askar drypande av tradition öppnades fönstret. Processen som sedan upprepades har stor likhet med arbetssättet hos dagens skördare. Ni vet de där skogstraktorerna som skalar en fura på 3 sekunder.

Pappa tog sin kranarm och vred julträdet till vågrät ställning. Tanken var att det barrande eländet inte skulle bäras genom hela huset utan hamna i friska luften med ett stilla lyft. En förhoppning som återuppstod varje år. Nu är det så att fönster inte har som sin primära uppgift att utgöra reträttväg för torkade helträd. Det trånga hålet skalade även detta år effektivt av granen alla dess löst sittande delar såsom i huvudsak barr vilka samtliga hamnade inne i huset, medan det prydligt rensade massavedsskelettet hamnade i snön på utsidan. Resten av eftermiddagen ägnades åt att skopa upp barr och lasta i säckar. Det där har försvunnit hos oss men jag säger ändå ”kasta ut” granen. ”Konservera granen” torde var ett med sanningen mer överensstämmande uttryck när plasttentaklerna fälls ihop, snöras och förses med tygöverdrag innan de hamnar på vinden.

Odramatiskt
En odramatisk procedur liksom julfirandet i övrigt detta år.  Jag gjorde illa mig på risgrynsgröten. Det var allt. Att göra illa sig på mat är ju annars mycket vanligt. Hur många har inte gjort sig illa på en banan? Benbrott och muskelskador blir inte sälla följden när man kommer i kontakt med den födan eller dess hölje. Och spagetti. Som små spjut färdiga till anfall paketeras de till försäljning. I kokt form kan vem som helst snärja in sig i kolhydraterna. Innanlår är sällan farliga däremot fiskben gör ont. Koben och kofångare gör också ont även om de inte rangordnas under avdelningen mat. 25 gram saffran är dödligt och kungar i historieböckerna dör till höger och vänster av soppor och syltor.

Mask
Min risgrynsgröt slog upp ett jack i pannan så blodet sprutade. Funderar på någon slags grötgrimma till nästa år. Ett enkelt ansiktsskydd i stil med hockeymålvakters. En mask av något slag. Tomtemask är ju nära tillhands. Eller slaktmask mot tjurrusande grötar. Min gröt var en lurig en. Godmodigt pruttade den på spisen och skickade lekfulla stänk längs kittelväggen. Jag log emot den och den visade sin kanel. Jag kliade den med träsleven en sista gång och lyfte av den från plattan. Vit och oskuldsfull lade den sig till ro på botten.

Inte hemma.
Vi skulle inte äta hemma. Jag tog med den ut till den väntande bilen under stoj och glam. Gröten såg lugn ut och jag ägnade den ingen större uppmärksamhet när jag lyfte den till bröstet och började gå mot bilen. I själva verket ruvade den ondskefullt på sin chans. Jag trallade i finskorna med ögonen på bilen ovetande om att maten likt en kobra spände sig till anfall blotta decimetern från mitt oskyddade ansikte.

Bildörren öppnades av dess välkomnande passagerare och cupélampan tändes milt mot mig. I pannan ökade aktiviteten.Två meter kvar till bilen. Den ljumma sörjan rann som vit var mellan stålväggarna utsöndrande sin degenererade intelligens. Jag lyfte handen till hälsning. Samtidigt slog gröten till. Jag tappade fotfästet och mina ben liksom flög en sväng. Med fötterna utgörande kroppens högsta punkt kom landningen att till största delen handhas av huvudet och då närmast det område som benämns fejset.

Touchdown
Precis innan touchdown passade julsmeten på att kila in sig emellan planeten och den annalkande uppochnervända kroppen. Med exakt precision placerade gröten sin cylindriska behållare vid beräknad nedslagsplats för ögonens infästning. Jag blödde som en annan julmat –  gris. Kanelens bruna inslag i pannan fick snabbt konkurrens där det klarröda droppade ner i det bedrägligt vita. Det bedrägligt vita tillfördes omedelbart en ny konsonant. Risgrynsgröt blev Riskgrynsgröt.

————————————————————————————————————–

Farsdag

2001_11-07

Min 14-åriga flicka såg på mig med sina blåaste ögon.
-Vad vill du ha till Farsdag lilla pappa, sade hon.
-En elgitarr svarade jag och visade henne min tummade Fenderkatalog sidan 60 där en vit Telecaster Texas Special fanns avbildad för 14 995:-

-Det har jag inte råd med fattar du väl, sade hon och såg besviken och ledsen ut på samma gång.
Typisk dimridå. Jag har räknat ut att om hon hade sparat sin månadspeng de senaste tio åren hade hon haft 12 000 nu PLUS de schaber hon inkasserat vid födelsedagar och jular. Som målsman råkar jag också veta att hon har ett bankkonto som överstiger nämnda summa. Dessutom brukar mormor sticka åt henne. Det har jag sett med egna ögon. Flickan gick men lämnade kvar frågan för pappa att grunna på.

Jag kunde ju göra som min egen mor. Önska mig snälla barn. Fast det har jag ju redan och man kan ju inte önska sig nåt man redan har (utom elgitarrer då förstås). Jag kunde ju önska mig en upplevelse. Att hon lät bli mina träskor skulle till exempel vara en upplevelse.

Jag kunde önska mig en teckning. En namnteckning på att hon inte kan stoppa in mig på hemmet före 90 vore inte dumt. Eller kanske hon skulle få måla av sin hemliga kille så jag får åtminstone en akvarell att blänga på.
– Undrar om hon har några försänkningar i Antjärn Hockey?

Hemlig dröm
Totalt ointresserad av idrott har jag en hemlig dröm. Att få bli hockeymålvakt. Hockeymålvakt är ju ingen idrott liksom. Det är posering. Jobbet går ut på att stå still och bli hjälte. Detta medan övriga laget har 180 i puls och hänger med tungorna i båset totalt utslitna efter omänskliga kraftuttag.

När de precis torkat snoret är det dags igen. Under tiden står målvakten i sin stiliga mundering och skövar bort snö i en halvcirkel framför buren. Blir det för jobbigt har han en egen kasse med dricka. Jag vill vara hockeymålvakt på Farsdag!

När målisen får det hett om öronen förväntas han ”täcka” buren. Det innebär att han skall stå i vägen för pucken. Ni lade märke till ordet? ”Stå”. Man skall stå still. Målvakter som är aktiva kommenteras ofta nedgörande med att de ”simmar”.

-Nä, stå still bara och man blir hjälte när pucken träffar en i magen. Till sin hjälp har man benskydd som är stora som Lotsstugan. Klubbhandsken är en byggskiva och plocken tar upp en halv kvadratmeter när den hänger obrukad som en död gädda. Uppspärrad kan man ta in Viasat med den.

Till mina meriter hör min kroppsstorlek. 94 kilo, det mesta koncentrerat kring magsäcken d.v.s. mitt i målet vilket är perfekt. Det är ändå ingen som skjuter i krysset i division 1.

Vidare har jag två referenser som kan intyga att jag inte är skotträdd. Kent och Inge gick i klass sex när jag gick i femman i Ullångers skola 1969. Kent och Inge kunde skjuta slagskott som gick igenom SUIF:s mögliga sarg och ut på parkeringen.

När jag vinglade in på isen med vrister som en flamingo brukade de skrinna fram och stoppsladda så jag fick snö i gylfen. Sedan ställde de mig mot sargen för att kolla om jag var skotträdd.

Om man hoppade undan för slagskotten var man skotträdd – inte bra. Stod man kvar efter 26 skott varav åtta tagit på smalbenen fick man godkänt och kunde linka hem på blåmärkena.

Testerna togs stickprovsmässigt under hela säsongen. Vidare är jag ganska odopad. Man behöver inte toppa sin prestationsförmåga för den fysiska belastning det innebär att hämta tidningen. Vistas dock på hög höjd emellanåt då jag passerar Sela 311 meter över havet på väg till mamma.

Jag vill bli målvakt för en dag för vilket nummer har jag då på ryggen?!
-Jo, 1. Bara en sån sak. Jag och Honken Holmqvist. Nummer 1 på isen.

ornament

Sjukt barn.

2000-05-21

Den fyraårige sonen är sjuk. Han ligger och andas som en fågel med kladdigt hår och rödspräcklig hy. Pappa vankar av och an och kör in i febertermometrar i lämpliga hål för att avläsa läget, värmer nyponsoppa och bläddrar efter nummer till vårdcentralen. Vård av sjukt barn är inget kul.

Man går och förebrår sig att man inte blev doktor när man ändå satt i klassrummet och tuggade blyertspennor på sjuttiotalet. Då hade ju doktor Pappa kunnat fixa till junior på en förmiddag. Ett par slängar med stetoskopet, två bukpalperingar och en påse Nezeril så hade han varit på banan igen. Nu har det gått fyra da´r med febern pendlande kring 40-strecket och det enda farsan kan göra är skriva en förvirrad krönika.

På dessa fyra dagar har jag märkt en annan grej.
– Den lille beter sig precis som mig när han är sjuk när jag är frisk.

Alltså allt som är normalt för en vuxen lägger han sig till med när febern närmar sig 40. Han somnar framför TV:n, han glömmer bort vad han ska säga, han sitter och hänger i en fåtölj utan att få någonting gjort och han sover för länge på mornarna. Inte nog med det. Istället för att rita, hoppa och klättra, bläddrar han förstrött i en tidning gäspar med röda ögon och tittar ut genom fönstret.

Han pratar krämpor och sitter och drömmer på toa. Som mej! Fattas nu bara att han börjar besikta bilen så är sjukdomsbilden komplett. Den lille är inte förkyld. Han lider av påskyndat medelåldersframfall. Jag har utarbetat en formel för det där.  4år+40 graders feber=44 år.

Omvänt kan man säga att det friska och normala, att leka, hoppa, rita och skapa, tillhör vårt oförstörda ursprung. Vårt friska arv. Allt det där andra, som markerar vuxenlivet, är symtom på en åkomma. Vi insjuknar under skolåldern och återfår aldrig hälsan.

Vi hemfaller åt beteenden liknande fyraåringar med 40 graders feber för resten av livet. Hemma med sjukt barn har jag plötsligt fått sjukdomsinsikt. Det är ingen fara med den lille. Han tillfrisknar snart. I morgon eller övermorgon hoppar och dansar han igen. Det är allvarligare med mej. Jag är dessutom kroniker.

Avslutar med några febernedsättande rader till mej själv och andra som just börjat känna sig krassliga. Börja åk på strumporna inomhus. Läs en Kalle Anka.  Sök upp närmaste lekpark. Gunga. Ta med russin till jobbet och spela Tipp med kollegorna.

Lägg dig i diket och lurpassa på postbilen. Låtsas att det är en ost som kommer och att du är Stålmusen. Hoppa fram och skrik Cheddar! när brevbäraren stannar vid din postlåda.

För dig som inte har lantbrevbäring – Spela Vår bästa tid är nu, på brevlådeinkastet, sjung med i refrängen och dela ut popcorn. Sluta läs bokstäverna i tidningen (undantaget denna läkarspalt). Titta på bilderna istället och rita glasögon på kommunalrådet.

Hitta på ord som inte finns och svara med dom när det ringer. Prova att säga: svögga,  kobubba, eller moleträck i luren.  Kräv att få gå med i TEAM 49.

Den lille sover fortfarande sin flämtande sömn. Nästa vecka är han 4 igen. Jag är 42.

ornament

Backa Worldkustom

Här kan du rulla på och läsa tidigare publicerade Svenssonkrönikor i Worldkustom 

Småskaligt

Från 2001-09-12

I dagarna summeras turistsäsongen runt om i våra bygder. Hur många kom? Hur länge stannade de? Vad gjorde de och var gjorde de det? Hur stor procent strömmade förbi och framförallt, hur fångar vi de gäckande förbiåkarna nästa år?  Svaret på den sista frågan är busenkel. Jag ämnar nu, denna dag, fritt och för intet klämma ur mig lösningen så att städer och byar omgående kan vidta erforderliga åtgärder inför nästa säsong.

-Mina damläsare och herrläsare, (trumvirvel) svaret på hur vi får stopp på turisterna år 2002 är….moped. Så var det sagt. Då är det bara att köra igång med förberedelserna.
– För er som är litet tröga och inte ser det självklara kan jag utveckla saken.

Alltså. Höga Kusten, Härnösand, Sollefteå, Roted m.fl. orter är småskaliga.
-Står man med cykeln i Härnösand och har bakhjule’  vid Hellstrands Tobaksaffär så är framhjulet vid Åhléns!

Det är dagsens sanning. Stan är liten. Detsamma gäller för Kramfors, Sollefteå, Bötsle osv. Inga stora orter med boulevarder där man kör i 110 mellan stadsdelarna. Inga magnettåg eller underjordiska skyttlar som sammanlänkar förorter som Åsäng och Oringegrubba. Småskaligt.

1972 fyllde jag 15 år. Med smattror i trampcykelns framhjul hade man under år förberett sig för den enorma vällusten att få grensla ett motorfordon. Alla mina klasskamrater fyllde moped 1 januari 1972…utom jag.

Så kändes det i alla fall där de en efter en kom med sina glänsande maskiner. Själv fyller jag i äckliga november. Efter att ha skrikit och vrålat i sex månader föll mor till föga och jag tilläts köra moped jag också men bara i Nordingrå.  Vilken dröm att som 14,7-åring få svänga upp till Lappudden, ner till Mjällom, höger till Rävsön och vänster till Storsand. Nordingrå är ett Eldorado i mopedfart. Småskaligt.

Nu när vårt område inte längre är en nationell angelägenhet utan angår hela planeten måste vi satsa på något som ger besökarna en möjlighet att hinna se och ta till sig. Det ordnas inte bakom UV-fönstren i en S80.
-Nej, när högdjuren från riksdag och EU-parlament kommer står vi beredda i Antjärn. Vi vinkar in dem på motorbanan och så får de kvittera ut en Puch Florida en Novolette eller en Thomos. Efter tre varv i velodromen släpper vi ut dem på E-fyran. En del heter ju som mopedister redan.  Lena Hjälm-Wallén t.ex. Låter inte det som Lena med hjälm på väg till Vallen?  Tillsammans med kompisen Birgitta (pe)Dahl?
-Upp med dom världsarvet bara.

Kan ni se dem komma brunbrända och väderbitna över Sandöbron ner mot Lunde i kvällningen? 22 ylande mopeder på fullt spett. Tusentals människor sitter i mobila läktare på båda sidor om vägen och Arne Strömmer vrålar ut sin upphetsning i mikrofonen.

-…och i ledningen har vi Göran Persson. Se så han vinglar på sitt oefterhärmliga sätt mellan höger och vänster. Se så byxbenen fladdrar. Han använder hela vägen.

I klungan bakom en röd-grön-blå röra men var är Lennart? Jag ser honom inte. Person ångar på. Det ryker i klungan. En förare tycks ha änglavakt. På vänsterkanten seglar en röd Sachs upp. Gudrun vill vara med i täten och längst där bak skymtar…Miljöpartiet. Tre språkrör som samåker på en enpetare…

Vilken fest. Trumpeter och dramatik. Folkets jubel och ballonger till barnen.
Och det är bara början. Kändisars mopedräder i trakterna görs odödliga genom skyltar vid vägen, för efterkommande turistanstormning  att glädjas åt där de knattrar fram i 30.

Tänk att få läsa i Vårdkasbacken ”Här glömde Lennart Swan bensinkran”. Eller ”Här tog det stopp för Göran Kropp”.  Eller vid OK i Kramfors: ”Här tanka Mona Sahlin fort – och betalte med kreditkort”.

I Tjälskotta bort mot Nora: Här gick sadeln väck av en gästande betonghäck. Små skyltar som ger mopedsemestern en ny dimension. Man behövde ju inte bara ha rikskändisar på skyltarna.

I tvärsvängen in mot Smitingen kunde man tänka sig: Här körde Lars T. – rätt ner i dike. Kanske i motan upp mot Svinåsen: Här begärde biskop Tyrberg lift – då han fått en loppa på sitt stift. Man kan tänka sig hur många skyltar som helst. Här for Zundappen i sken – för Björn Rosengren. Då lade sig Holmér på tuten – det är jag som är snuten.

-Nä, vi får sluta med det där för nu.
Till sommar’n kan du månne själv hyra en moppe och läsa vidare längs länets vägar.

Höga Kusten säger hej – det finns alltid en pakethållare för dej.

ornament

Gussjö 2006-10-02

Brepenseln.
Städade logen. Hittade ett 1,5 meter långt järnrör med en trasmatta längsefter. En uppfinning från -87. Använd en gång. Därefter belagd med körförbud av min äkta trefjärdedel. Liten är hon Myran men när det kommer till meningsskiljaktigheter gällande trädgård och därmed jämförbar verksamhet har jag bara en kvarts röst.

Året var 1987. Solen brände. Den stod högt på himlen fast klockan var sex på kvällen. På altanen var det som vanligt vindstilla.
-Och hett.
Vi låg på var sin filt med en kudde bekvämt tillpuffad under nacken. Ett sånt där filmiskt läge. Läge lugnt. Läge perfekt men Myran var inte nöjd.
-Nu torkar altanen ut, sade hon.
-Jag kan känna hur den blir spröd och fnösar ihop. Känn på den, torrsprickor, överallt.

Altantrallet var nytt sedan tre år. Jag hade köpt det billigaste, tunnaste utskott jag kunnat hitta. Huset var nybyggt och ekonomin stadig så till vida att den låg konstant och därmed var de positiva sakerna avklarade om den saken.

En annan grej var att jag renoverade en Cadillac i garaget och då har man inte råd med altaner.  Nu hade Myran fått sitt impregnerade trall. Nu kunde det väl vara lugnt i 30 år.
-Nähej, nu skulle den oljas.
Vad var då den svindyra impregneringen bra för och fatta vilken tid det tar från bilskruvandet att byta olja på 30 kvadratmeter altan varje år. Och träoljan !! Den kostade mer än hydrauloljan till automatväxellådan. Så kunde vi inte ha det.

En dag när Myran var på jobbet skred jag till verket. Man hade väl varit med och spolat isen i SUIF på sextiotalet. Mattor indränkta i vatten som drogs över isen gjorde susen i periodpausen.
Ett järnrör försågs med två av mormors trasmattor. Jag hade planerat det noga och köpt hem 25 liter smorning. Inte trams som träolja där man tar betalt för etiketten. Nej, vad var det som hette olja och som kostade 3 kronor litern 1987?
-Jo, dieselolja.

Det mest förbisedda av träbehandlingar. Mitt framför näsan på oss men bara Krantz var tillräckligt skarp för att se ljuset.
-Glugg, glugg, glugg, mattorna dränktes in med diesel. Det gick finfint att dra på flödigt med det billiga smörjmedlet. Mattorna släpade av sig själva över altanen. Det tog en minut att olja 30 kvadrat.
-Det kallar jag brepensel.

Jag hade dränkt in hela uteplatsen i 15 liter diesel. Fett, fort och närapå fritt. Så ska en slipsten dras.
Den kvällen låg vi inte på altanen. Den luktade traktor och såg ut som en nyspolad skridskobana. Jag minns att Myran pratade länge med mig vid sänggåendet. Jag kommer inte ihåg allt i detalj men hennes resonemang gick ut på att den dummaste mörten i sjön hade en hjärna som stod sig väl i jämförelse med min.

Efter några veckor var bräderna vita och pudriga. Träådringen hade rest upp ur virket och kvistarna hade ramlat ur kvisthålen. Det var som om den var tuperad. Som om den rest ragg.

Så har vi haft sedan -87. Inte en badhanduk har blåst av den vad jag kan minnas. Filtarna har häftat som på kardborrband. Man har fått sprätta loss dem med en filtsprätt.
–  I år 2006 har vi byggt en ny altan. Tjockaste, dyraste, tryckade virket. Len som en bilratt och Myran sköter underhållet.
-Undrar om SUIF behöver en spolmatta?
ornament


Läsa mer sånt här! Du har kommit till motortidningen på nätet  Worldkustom.com Kolla in resten av månadens artiklar.  Här hittar du arkivet med alla tidigare nummer Ha kul!

sticker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *