TT Grace fruktansvärt bra sommaren 2016

Gillar du Jerry Williams och Peter Jezewski? Då är TT Grace ditt nya självklara val på Spotifylistan eller i CD-spelaren. Klättrar snabbast just nu. Fyller upp de stora scenerna. – Grymma musiker med fantastisk sång och en scenlook som tagen ur American Graffiti. by Krantz

Scenen badar i blått när de springer in på stora scenen i Rättviks Folkpark under Classic Car Week.

Pontus Rönn slår ner högerfoten och en bredsida baskagge öppnar jackorna på vid gavel hos publiken.   Ljudet är fantastiskt.  Fyra mikrofoner står uppställda

Måtte det hålla
– Måtte sången hålla, tänker jag
Jag minns när de spelade i lilla saloonen för många år sedan. Ett piggt Tributes som de hette på den tiden. Nu kliver de fram som huvudnummer på den stora scenen.

TT Grace står det på en gigantisk backdrop bakom dem.  och så . . .  Sandy från den nya skivan med fet gitarr från André Fransson ute till vänster, en av Sveriges bästa röster i Dennis Quintero i mitten som basdubblar doo wop  i  körandet.

Martin Wallbergs piano och närvaro imponerar direkt. Några galet snygga break rensar upp i ljudflödet och slutet skapar applåder i det de startar nästa låt direkt.

Detta är galet bra
Ryset börjar som en pirrande ström som tilltar tills håret står upp på armarna. Stämsången, de rena harmonierna och ordning i arret skickar musikupplevelsen upp i stjärnorna ovanför.  Detta är galet bra. Låt två tar slut och avlöses av The Hateful and the Faithful, en riding-country-tune som låter tumbleweed och solblekta sedaner nedsjunkna i sanden.   Överraskande och snyggt, snyggt, snyggt. 

Mellansnacket då.
Mellansnacket är vänligt utan bröliga rockandrollövertoner som ångar  5,6 procent i utandningen.  Skämten tas emot med gillade och nickningar. Uttrycket är nostalgiskt varmt utan tröttsamma besök under bältet.

Ni är för snälla i framtoningen, har andra band i svängen tipsat om som har en mörkare, råare attityd.
– Vi vill inte, svarar TT Grace.  Vi älskar musiken och publiken och vi är som vi är.
Worldkustom säger:  Underbart TT Grace. Så härligt befriat. Tack.

Stockholmsdialekten är inte Sveriges snyggaste men när Dennis drar på med sina ”r” tjocka som gummislangar funkar det ändå.

Det är ärligt och rakt och den snygge idolen har dessutom guts  att fulhoppa en bit in i konserten.

–  Bra där TT Grace. Mycket bra där.

Worldkustom träffade grabbarna i logen innan. Häng med läsare.

Det började i åttan. Bandet hette The Tributes.

Sedan dess har musik och medlemmar bytts ut.

2006 startade TT Grace och därefter har man spelat i hela Sverige samt i USA vid ett par tillfällen.

2016 ringer telefonen oftare, spelplanen är fullklottrad och TT Grace syns på de stora scenerna runt om i landet.

-Vi vill satsa fullt nu, säger gänget som får överväga att gå över till halvtid i sina ordinarie jobb.


Publiken då?
Det är snyggt och inbjudande.  Svarta skinnjackor och vita t-shirts.  Ljud, ljus och scenintryck lirar. Vi är 45 minuter in i showen och publiken börjar vakna. Det är alltså ingen automatisk respons från första låten.  Nä, de får jobba sig svettiga, TT Gracearna.

I den instrumentala Wipeout händer det.  Bandet springer ihop på scenen, ser och uppskattar varandra och jublet kommer.
– Då vi är ute ser vi många andra musiker och vi är ödmjuka och tar till oss det vi tycker är bra och gillar, säger bandet.
Det här är en sån grej och det funkar direkt.  Det märks hur kul de har på scenen och det tänder publiken och där exploderar trumsolot.

Alltså den här pojken driver hela bandet framför sig från sin osynliga plats längst bak men så springer alla av scenen och därmed är vintagekänslan är total.  Er skribent Krantz är så gammal att han minns när trumsolona kom.

Trummisens roll var ackompanjera  med ömsom vispar ömsom omikade trummor under 30- och 40- talen men det ändrades när Gene Krupa steg fram fram som solist  på trummor.
-Och världen älskade tilltaget.

Att, i Sverige, få ett trumsolo i parken på sextiotalet var en dröm.  Få kunde.

Trumsolot försvann en bit in på sjuttiotalet när distad gitarr tog över och dess eviga gnekande blev bandens fixpunkt.

Med TT Grace och deras fenomenale Pontus Rönn var därför flashbacken total och överraskande.

Plötsligt var det 1963 igen, det var underbart och jag svalde hårt.
Nu gungar trätrallet framför scenen och det blir ännu bättre i Please Caroline när gitarristen och sångaren André Fransson själ micken av Dennis och sjunger tenor. Nu är förstafemman inne minsann. Nu är det elitserien. Nu fotar publiken, nu rockar Rättviksparken

I Giving up my Heart visar Dennis vilken grym gitarrist han blivit.

Den dämpningen, attacken och det vibratot kommer inte av sig själv.  Han får Gretshen att sjunga och leva i den kortaste sextondel.

Så kliver basisten Edvard Gustafsson in  i refrängen med sin Fender Jazzbas och hela låten lyfter när han går över till walking bass.

Boom-boom-boom-boom på tjocksträngarna och de feta tonerna rullar över folkhavet. (Försök det på en ståbas) Som ytterligare bonus rusar den glada låten rakt in i moll i slutet av refrängen och allt blir bara totalsnyggt.
Edvard Gustavsson i symbios med baskaggen får golvet att bölja under publiken som är … glad. Just det.  TT Grace är glada och spelar en musik som lyfter, lättar, läker.  Det behövs i rocksvängen.

Vi går in i finalen.  Dennis har jobbat tröjan genomskinlig igen och publiken älskar varje move, varje spelad ton, varje sjungen not. I folkhavet står en gitarrist och  torkar tårarna.
Slutet glömmer jag aldrig.   Efter en fantastisk rockresa  med flera  extranummer tackar Dennis Quintero  med orden  ”Go kväll”.

-Vad tusan …. go kväll säger karl’n som om han vore Snoddas i Furuparken  1956 ?!!
– Totalcoolt IGEN !