Krantz Krönika: Special

Egentligen är det konstigt att man ens kan byta ett torkarblad.  Under mina reportageresor träffar jag bilmänniskor som gjort de mest fantastiska renoveringar och byggen.

Renoveringarna har ofta börjat i pappas garage eller i pappas verkstad kanske med rostfritt från fabriken och laserskärare från företaget.
Inget fel i det. Kan man lyfta ur motorn med skotar’n, haka ner slangen för att vrida på luften och blästra, stå på lyften med bilen, flytta den med lastbilen, hinka olja ur 200-litersfat, hämta glykol i traktormagasinet, pressa ur lager på jobbet  och bygga en tillfällig lackbox i maskinhallen så är det bara att gratulera och kanske fanns där en äldre figur också som gått före och visade hur skärbrännaren fungerade.

Mitt pojkrum 1968. Det luktade starkt från lödkolven. Jag var stolt.

Det var vårt första eldrivna verktyg på gården. Vi skulle få en borrfluga, som man sade, en blågrå Black&Decker innan sjuttiotalets inträde men detta var långt tidigare.

Det lilla torpet definierades av vad som saknades.
Morfar hade dött 40 år gammal i cancer medan min mor ännu var barn. Vi snackar 1920-tal. Mormor fick fostra fyra flickor på ingenting och alla fick bli pigor till bönderna omkring. Min mamma valde sedan en utfattig smålänning med hittepå-soldatstuge-namnet Krantz till livskamrat 1939.

Pappa Sten Krantz handgrävde åt Televerket och gick med böjd rygg sex arbetsdagar i veckan. När han rätade ut ryggen halv fem på kvällen fanns inget blod kvar för egen utveckling. Ordet självförverkligande fanns inte för denna kast. Dessa nedväxlade arbetare var inte predestinerade  för delmål och mål.
-De skulle skotta jord tills händerna gick sönder. Punkt.
Pappas egentid var middag, en tipsrad, en sup och sängen inför en ny dag i diket.

Min äldre bror Stig Krantz gjorde klassresan upp till industriarbetare. Han lyfte också torpets inventarielista genom att stjäla en fyratonstalja från Kema Nord 1964.

Det var det i särklass dyraste verktyget på torpet. En spak med kedjor i ljusblått och gråvitt låg på logen hemma så länge jag minns.

Den  gick inte att använda till någonting. Vi ägde inget att lyfta och hade inget att fästa den i som kunde bära fyra ton men det var en maskin. Sonen hade uppgraderat från spade och spett till ett spakverktyg med fram och back som till och med bönderna skulle velat ha i sina verkstäder.

1968
Jag hade satt kontakten i uttaget och väntat med spänning.  Nu doppades lödkolven i flussmedlet. Det fräste och alkemistens berusning fyllde rummet på övervåningen. Jag var 10 år och snart skulle kanske lampan lysa med hjälp av transformatorn från Märklintåget.

Jag smög ner för trappen. Klappstagårdens samlade verktyg rymdes i en besticklåda i köket. Om man drog ut den fick man av de omgivande en tydlig blick :  ”he inte sönder nånting nu”.  Jag smög. Jag ville undvika ifrågasättandet.

”Klappstagården” förresten. Det var min äldsta brors sätt att benämna det micromala torpet inför sina kompisar i Skåne.

Med en hovtång från kökslådan raskade jag på upp till mitt rum. Fumligt skalades kablarna och trollades fast med specialverktyget som osade av lödtenn.

 

Special
Special ja. Allt var special när jag växte upp. Okunnighetens ärvefilt låg tung och kvävande. Genom att benämna något ”special” slapp alla undan alla försök till förståelse.
-Nämen det är special förstår du.
Det betydde att det låg utanför möjligheternas gräns för vår kast. Det var bara ge upp och hos oss var allt special.

Lampan i ugnen var special. När den gick sönder blev det svart för alltid.  Att det fanns ungslampor var obekant.
Gängen på vattenledningen var special. Den var omöjlig att åtgärda, anpassa eller förändra. Ordet rörgäng hade aldrig uttalats kring det lilla köksbordet.

Kullagret i hushållsassistenten var special, special . Det var så special så det fanns inte på jorden.

Den outtalade ångan var att endast en handfull specialister på specialfabriken hade möjligen två kvar och dessa två speciallager var definitivt inte avsedda för en snedsliten familj i Västernorrland.

Att SKF:s standardlager 6208 är världens vanligaste och kan köpas överallt ingick inte i världsbilden.

Verkligheten bestod av specialbussningar, specialpackningar, specialfett, specialolja, specialskruv, specialspik, specialtätning, speciallim, specialrör, specialtråd och specialplugg. Det fanns till och med specialolja till symaskinen. Om den oljan, som kom med köpet av den svindyra Singern tillsammans med några specialnycklar i en speciallåda i grå plåt, försvann var det över för gott. Den gick bara på specialolja.

 

Lampan tändes.
Det var som om strömmen gick igenom hela mej. Detta var fullständigt otroligt! Det var ju en speciallampa för cykellysen?!  Sladden var speciellt för högtalare och strömmen var en speciell växelström för Märklinlok men den lyste ändå!!!
– Oj, oj, oj Lars-Åke. Du har ju gått alldeles wild and crazy med hovtången här i pojkrummet.

Jag släckte i taket och njöt av skenet.

Det hade tagit hela kvällen. Jag hade bränt mig och förstört framsidan på en Kalle Ankatidning i ovisshetens kamp men nu lyste lampan hela tiden, hela tiden, hela tiden!
– Filten var lättad.