Stefan Eriksson i Skinnsberg har vi publicerat förr i Worldkustom. Stefans betraktelse denna gång är så bra att vi beslutat dela upp den i två nummer. Här kommer del 2.
Stefan har vid ett besök knockats av Tommys brottande med banker och domstolar, hans hembyggda sjöar, underliga fordon och auktionsropande i blindo. Läs del 1 här.
– Tommy hur blev det så här, hur orkar du, frågar jag bara rakt ut? Han får något frånvarande i blicken och tänder en cigg.
Hästskitskomprimatorn blev väl ingen hit. Men den funkade. Jag gav spån åt hästarna som jag fick förädlad tillbaka. Sedan pressade jag det till briketter.
-Det började med att grannpojken fick en klockradio och jag blev vrålimponerad och lite avis. Så jag byggde en egen, genom att ansluta en hammare till min mekaniska väckarklocka med björntråd. När klockan ringde släpade den hammaren över en kant så den föll på startknappen till min radio.
Lite senare så kopplade jag ytterligare en tråd som utlöste en råttfälla, där råttnacken skulle vara laddade jag med knallhattar från farsans angellåda. Det var då jag kom på att jag kunde bygga grejer.
Sen sommarjobbade jag på kyrkogården en sommar så jag fick råd att köpa en svets från Hobbex, den hette Knatten och kostade 420 spänn.
Med den byggde jag en gokart med störtbåge av armeringsjärn och en Husqvarna Rödmyramotor på 118 cc.
Det snurrar av bilder i mitt huvud.
-Javisst fortsätter Tommy, sen fick ju jag och kompis tag i ett stort segel så vi gjorde en isjakt på slöjden och åkte på sjön. Fast den kunde ju inte åka i motvind så den fick ta över gokartmotorn.
-Jag är rastlös du vet. När vi hade fest när jag var yngre brukade jag släpa in crossen i köket och renovera motorn. Fast jag har blivit lugnare. Nu orkar jag bara med 4-5 projekt åt gången eller jag kanske har 8 pågående nu förresten.
Mudderverksprojekt framför svarven.
Jag frågar lite försiktigt om någon propellerryggsäck jag har hört talas om?
-Hahaha javisst. Vi snackade om Karlsson på taket nån sen kväll och jag tyckte det kunde vara fränt att testa så jag byggde en bara på kul. En kompis som lånade den cyklade sextio knyck i uppförsbacke.
Så byggde vi en trendem, alltså en förlängd tandemcykel. Den som satt längst bak hade propellern. Folk tyckte ju inte det såg klokt ut. Fast cykeln gick av och vi kraschade. Det var lite synd.
Jag ser mycket westerndetaljer på gården.
-Jamen man läste ju Lucky Luke som grabb och det fick väl igång westernintresset.
Både Tommy och hans hustru Ewa har Lucky Luke förevigad i bläck på huden.
Till slut blev det bara så att jag började vaska guld. Det finns guld i vissa områden här. Inte så man blir rik men tillräckligt för att få upp intresset så jag började ta emot turister som också var sugna på guld.
Då tyckte jag att det skulle vara trevligt med en saloon där man kunde koppla av efteråt. Kom in får du se!
Vi går in. Synintrycken löper amok. Jag gör en tidsförflyttning igen den här gången till en honky-tonk från förr-i-tidens-Texas. Tommy pekar på långborden.
-Jag har gjort dom av virke som planterats här på 1500 talet enligt årsringarna. Jag brukar säga att Gustaf Wasa slog en drill på dom när de bara var ungskog. Han var här i krokarna och drog in skatt då nämligen haha.
Gamla gevär och ormskinn och en björnskalle trängs med gitarrerna på väggen. Vapnen har han med sig sen värnplikten som varade i exakt 2 timmar och 14 minuter.
– Du har en och annan gura säger jag.
-Ja liksom, en saloon måste ju ha musik tänkte jag, säger Tommy. Så jag började samla på mej lite instrument och testade att bygga en gitarr själv av en gammal soppadunk.
Första guran. Byggd på en Femmans soppadunk. Med inbyggd plunta och nivåmätare.
Det ballade ur såklart så nu har det hunnit blivit ett gäng, fast jag gav bort en gura som present så nu har jag bara 57 kvar.
Det är ett bra vinterpyssel. Nu ska jag bygga en gitarr av en skyltdocka.
-Ja givetvis svarar jag.
Inget förvånar mej egentligen längre.
-Vad händer nu då Tommy? frågar jag.
-Jag ska börja ta det lite lugnt. Köra lite musikfestivaler och så. Tänkte att gården ska bli som ett självspelande piano. Jag tycker om att möta folk och är intresserad av människor. Nu kommer dom hem till mej och åker vattenskoter och terrängbil och jag tjänar pengar och umgås.
– Jag har alltid jobbat mycket just för att slippa att ha ett riktigt jobb.
– Vill du ha kaffe, frågar han plötsligt.
Sån är han, vänlig och bjuder. Jag måste tacka nej och går mot bilen för att åka hem. Innan jag sätter mej i bilen nickar jag mot grävmaskinen och frågar vad han gräver på nu? Han svarar:
-Jo jag var tvungen att göra om planlösningen på går’n litet. Det är meningen att det ska bli en landningsbana. Jag är sugen på att köpa ett flygplan.
-Ja, självklart tänker jag och säger hejdå. Full av intryck åker jag hemåt.
-Men jag återvänder gärna till människovännen och mångsysslaren Tommy Olsson i Lerkulan.
