Krantz krönika: Den öppna handen

Jag mår aldrig så bra som i min bil i natten. Ett ljuvligt exil. 

Mark fiven luffar på 1800 varv i den svenska natten. De avkapade fjädrarna ger en låg, bred sniff över banan.

Den kraftigt tillbakalutade rutan för tankarna till biofilmer i Technicolor där sheriffer och bedragare har vita skjortor och kavaj i hettan 2 am.

Sätets skinn knakar vällustigt och är i läge längst ner längst bak. Ratten är vinklad ner i knät.
– Jag kör inte bil. Jag glider i mitt skepp.
Stereon spelar In the midnight hour med Wilson Picket. Jag hade köpt en gammal radio till kontoret i USA. Den hade tagit in lokala AM och FM kanaler som spelat dygnet runt.
Reklam och musik och nyheter.  Datorn hade sugit ner allt på ett USB-minne som tagits i fickan. Stickan sitter i Lincolnen under hela Sverigevistelsen.

Så fort jag slår på tändningen är jag i USA.
– ”Temperature’s in the high eighties, clears skies and here’s Sam&Dave with Soul Man” säger radioprataren.

Väg 331 vindlar längs de norrländska bergen. Original grön instrumentering kompletterat med extramätare och den röda stereon med blå display omger mig. Det glöder som ett flipperspel och jag har tankat för att spela hela natten.
– Oh, jä soul mään gungar bilen mig som styrs med ett finger.  Detta är det ultimata livet.Jag mår aldrig så bra som i min bil i mörkret.  Ljuskäglorna från sealed beam strålkastarna ger sitt försiktiga ljus över vägräcken och mittlinjer. Utslängda hus upprepade berättelser passeras. Det glöder i köksfönsters låsta miljöer med sedan decennier tillbaka cementerade familjemönster.

Det lyser på uppfarter till överbelånade hus där lyckan räknas i reporänta.

Det blinkas från TV-rum där tankarna är på annat håll och på övervåningen gråter någon över ett sms men jag, jag bara glider bort, förbi på toner från förr i mitt varma, gungande skepp av njutning.

Jag är fri, oberoende, osynligt utanför i ett ljuvligt exil.

Jag färdas vinkelrätt mot tiden i ett rike utan stopp utan start, utan påverkan, utan vanor, utan ord.

 

Bara ett stilla flöde av lågmäld eufori där handen inte är knuten utan fast mer öppen till inkännande varsamhet.

Mina svaga sealed beamlampor klädde jag med gul film för flera år sedan.  De spelar över landskapet och ger det mjukhet och värme. Försiktigt målar de gärdesgårdarna i tempera där jag passerar.  Varsamt strålar de mot trafikskyltar, trädstammar och skogens fyrfota inneboende.

Lincolnen talar fridens dialekt där den stilla följer vägen genom dalar av vilande växtlighet, kommer upp på ett krön och möts utav 3000 blåvita watt som röntgar varje stens baksida härifrån till Neptunus.

Människan har köpt reläer, ledramper och xenon för tre månadslöner. De är ihoptvinnade till en ljusblixt utan ände och han har gett sig själv mandat att penetrera allt levande och dött på jord och himmel.
Han rusar emot mig. Hos mig släpar Sade i Smooth Operator medan Lincolnen bär mig halvliggande på sin guldfärgade heltäckningsmatta.  Kongas och stämsång. Fenderbass, tenorsax och den svala sångerskans stilla tonspråk. Never get old. Never get old.  Jag har genom åren försökt tona ner mitt ljus för att glida snyggt. Han har skruvat på mer ljus än Folktandvården.Jag flyttar vänster hand till min ljusknapp och trycker in den i botten. Det är en räfflad knapp i plast med träimitation i mitten. Den går trögt för den innehåller även en vakuumfunktion till strålkastarnas luckor i fronten.  Det släcker all belysning på bilen och stänger igen allt i fronten.

Det fula blåvita bländar av. Bländar på. Bländar av. Bländar på igen. Han verkar inte se  trots alla sina klapprande reläer, heta säkringar och rusande strömmar. Han är blind med all sin utrustning.

Jag ser utmärkt i mitt svarta rymdskepp. Han släpar ju på mer ljus än Friends Arena. Jamen då kan jag slå av mitt för det räcker och blir över till oss båda. Han har allt, jag har inget.
-Fine, här har du din pissing contest.
När vi passerar varandra i natten ligger han på signalen.

Några sekunder senare tänder jag mina vackra. Det tar en liten stund. Man får vara mjuk. Knappen är gammal och bilens ögonlock skall hinna med.

Månen hjälper mig. Vi lufsar vidare min Lincoln och jag. Allt är harmoni. På sätet ligger min hand.
– Varsamt öppen.

Jag mår aldrig så bra som i min bil i mörkret.