Krantz krönika Olo Panne.

Låt oss gå till sextiotalet en stund. Det är tolv mil till Sundsvall. Det tar en och en halv timme att köra dit och sedan är det en mil till.

Idag är det en spännande dag. Vi skall åka till storebror med familj i Sundsvall. Året är 1969 och jag är elva år. Det börjar med att vi skall svänga höger ut från våran gård i Klappsta Ullånger. Det gör vi aldrig.  Vi svänger alltid vänster. Hela uppfarten är gjord för att svänga vänster.

Nu skall vi svänga höger och det är otäckt. Mamma är ovan. Hon sätter sig upp i Kadettsätet och försöker se över huven i den branta knixen upp till byvägen. Bilen knakar, ibland skrapar det under och högra bakhjulet kan fara ner i det djupa diket. Alla är på helspänn.

Åt det andra hållet har vi namn på varje kurva, varje backe. Åt det här hållet heter inte vägens skiftningar något förutom den branta s-formade backen ingen kan cykla uppför och som ironiskt nog fått namnet Storslätta.

Fläsian och Liz
-Nu är det en mil kvar, säger mamma i Sundsvall och vi börjar titta efter den exotiska badplatsen som sträcker sig ut i havet som badstränder på utländska vykort och som heter Fläsian.
-Det är säkert dyrt där känner jag. Inget för oss. Vi stannar och tankar på Esso vid Liz Motell i Bredsand. Liz låter fränt. Dyrt liksom och med neonskylt. Liz låter utländskt. Vi går aldrig in där. Vi går aldrig in någonstans.

Undrar hur det ser ut därinne, om Liz är där och om hon är snygg? Jag tänker mig att Liz är filmstjärneblond. Det kanske är syndigt att gå in där?

Essomacken
Jag kliver ur Opeln  med en automatisk mantelrörelse av den lilla svarta spaken nere vid golvet som fäller fram hela stolen. Solen är varm och det luktar olja.

-Femton riksdaler, säger mamma fast det heter kronor och servicemannen börjar tanka.
Mamma säger alltid det där när hon beställer bensin. Riksdaler.

Hon säger det med en märkvärdig ton. Mamma är alltid mjuk men när hon köper bensin låter hon stolt. Det finns IC också och Caltex och Mobil och Shell men vi tankar alltid på BP, utom idag. Känns konstigt.

Stora staden.
Nu ska vi till Appelbergsvägen 1B och en nervös spänning infinner sig. Nu kan vi köra vilse i stan och det kan ta timmar att hitta. Pappa mumlar sin småländska och mamma är irriterad.

-Här är det ju!
Pappas krokiga, av handgrävning valkiga högerhand knackar på högra sidorutans insida liksom för att peka.

Mamma girar höger in på grusgården framför hyreshuset och kör ända fram till 1B-ingången. Mantelrörelse, stolsfällning, urstigning. Ute på gården står brors svarta PV 56:a. 

Jag har nästan aldrig varit i ett hyreshus. Hemma i byn bor det en familj i varje hus. Här bor det främmande i samma hus.

Dörren går lätt och har en sån där klump upptill med en arm som stänger den. Det är grusigt på tröskeln och dörren går inte igen riktigt.

Det blir en glänta på en decimeter. Innanför dörren går en trappa med fyra steg upp till en korridor med flera dörrar. Vi går till vänster, öppnar och kommer in i en trång hall.

Karin är snygg och alltid glad.
-Välkommen, säger hon. Karin är snygg, glad och jättesnäll och brorsans fru eller nä, det där är konstigt. Dom är liksom gifta men är inte gifta. Sambo heter det. En ny grej. Rakt fram ligger toaletten. Det luktar gott därinne och är ljust och puffigt med en rosa dyna på toalettlocket.

Till vänster ligger köket fast där finns ingen spis. Spis och diskbänk finns i ett prång till höger om köket. Min bror Stig syns inte till. Det känns tomt. Han är rolig.

Så kommer han och det blir full fart. Stig röker och snusar och säger förbannat och sånt och mamma som läser Bibeln varje dag verkar inte bry sig.  I köket utan spis finns en soffa till vänster som också kan bli en säng. Pixbo heter den. Bordet är litet och heter Perstorp.

Alla fem får plats och vi äter köttbullar. Stig har uppkavlade ärmar på nylonskjortan. Han fäktar så båda tatueringarna syns, skojar och hittar på tokigheter. Han jobbar på Karbiden. När ugnen skall tömmas på flytande metall skjuter han upp ett hål med en kanon på en räls så lavan sprutar ut i vagnar.
Skorstenen med alltid flammande låga. Där jobbar jag, ångar han. 
-Tolv och femtio, säger han. Jag tjänar tolv och femtio i timmen på fabriken plus skifttillägg och mamma häpnar. Ingen har tjänat så mycket i familjen! Stig är 27 år och drar in storkovan. Pappa skrattar nöjt.

-Men vi är inte nöjda, säger Stig. Facket skall ha upp lönerna. Minst tre spänn till nästa år.
– Men du ska väl vara nöjd, säger mamma.
– Man skall aldrig vara nöjd, dundrar Stig fast på det där roliga sättet så det inte känns farligt.

– Kom, säger han till mej och vi går in i vardagsrummet. De har en vit långhårig matta på golvet, lyxig soffa och en vit bokhylla med guldiga beslag. Den nya bokhyllan har en nersänkning i mitten. Där står den vita 28 tums TV:n och till höger en spritt ny stereobandspelare som står upp på höjden med gröna VU-metrar och stora rullar.

Bandinspelare
”Bandinspelare”, säger Stig och vrider igång den så ljudet dånar. Twistin’ Patricia med Jerry Williams från England tror jag. Förstärkaren sitter ihop med bandspelaren och står upp på ena sidan. Jag har bara sett liggande stereoförstärkare förut. Att man kan ha den på höjden. Fränt!?

Ljudet är grymt. Vår Radiola stereo har 2×7 watt. Stigs har mer än det dubbla. Vilket fruktansvärt bra ljud det är och han kan spela in vad som helst gratis av kompisar med skivor. På det sättet kan han ju ha massor av bra musik.
-Jag har spelat in av Piraten och Päschon och Kvist och vinkokar’n på 3B, skriker han utan att sänka ljudet.

Stigs kompisar heter inte som mina Rolf och Hans-Olof och sånt. De heter efternamn och har tuffa öknamn och han spelar ännu högre. Han får göra allt som ingen annan får.
-Vad tycker du, säger han. Du som begriper dig på musik och ljud. Han boxar mig i magen med sin stora näve.
Jag är nio år, rödhårig med fräknar och har bruna, trubbiga skor men med Stig blir allt coolt.
– Bra bas och diskant säger jag tufft och han flinar snällt åt mig.

Han har spelat så högt att Annika vaknat. Det var därför vi kommit egentligen. Mamma vill träffa babysen. Karin kommer med henne. Hon har sovit i en vit säng med som en gardin med gula blommor som hänger halvvägs över. Hon har guldiga lockar. Annika har inte fyllt två.

-Hon är begåvad jäntan, säger Stig. Hon vet vad statsministern heter.

Det kommer så totalt oväntat från ingenstans. Statsministern!? Vad säger token Stig nu igen då. Han lyfter fram Annika med sina grova händer och ställer henne mitt på golvet vid den vita mattan.
– Statsminister . . .  säger Stig.
Annika rycker till och tittar med stora ögon.
– Statsminister säger han igen . . .
Det blir alldeles tyst och alla tittar på Annika Stig säger igen:
– Statsminister.
–   Olo Panne, säger Annika och ramlar ner på blöjan.

Alla vrålar av skratt och klappar i händerna.
-Olo Panne, Olo Panne säger Annika igen och gör succé. Alla gör succé med Stig.

– Smart unge, säger han och rufsar om hennes hår medan kaffedoften sprider sig och rullbanden snurrar. Mamma, pappa och storebror är borta nu.
– Tack för allt.