Krantz krönika: Champis, Cheva och frieri

”Satt rak i sätet, huttrade och stirrade ut i natten. Jag visste fortfarande inte vad klockan var men Kersti Adams Ray löste gåtan när låten var slut.”

Söndagen  11 januari 2015.

Vaknade med ett ryck. Det här går inte, jag ska ju jobba. Vad är klockan?  Drog försiktigt loss armen under den unga tjejens smala hals. Hennes långa, mörka hår klibbade mot min underarm. Lämnade en ljudlös kyss på den bara axeln och lät täcket omfamna henne. Försökte se armbandsuret men kunde inte fokusera i myslampans sken.  Klev ut i källarvåningens hall med ett bylte kläder, förhoppningsvis mina, stängde dörren till den vackra och slog på strömbrytaren.

Lysröret brände som en svets i ögonen. Jag hoppade på ett ben på trasmattan, frös och hittade inte ena sockan. Försökte med armbandsuret igen. Kvart i … kvart i …nånting. Impalans rutor var blågråa av dagg när jag kom ut.  Lossade parken och lät den tunga kolossen rulla bakåt, utför. Ville inte väcka huset.  Släppte på fullt, snuddade postlådorna och skulle ha behövt göra en gir ut på asfalten men med avslagen servo blev det en minimal kursändring följt av en tvärbroms.

-Nå, ganska bra. Jag stog tvärs över stora vägen femtio meter från huset och kunde väcka den dubbelpipiga motorn.

Satt rak i sätet, huttrade och stirrade ut i natten. Jag visste fortfarande inte vad klockan var men Kersti Adams Ray löste gåtan när låten var slut.

-Du lyssnar på Sveriges Radio P3 och Nattradion när klockan är fyra på morgonen måndagen den artonde september 1978, sade hon.

Fullmånen målade landskapet i blått och silver. Långsjöns vatten glittrade svagt och husen sov tyst vid de svarta bergens granbeklädda fötter. Kersti spelade Doobie Brothers Long Train Running och rutan blev imfri.  Pojken bakom ratten log i mörkret. Helgen rusade fortfarande i honom. Han tittade sig omkring.  Impalans blå inredning var ren och frisk. Den luktade gott och i bakrutan stod rosa pantern och lyste, egentligen en schampoflaska han satt två lampor i och skruvat fast på hatthyllan, men vad nu? På passagerarsätet låg en påse?

En Konsumpåse med två Champis och de där hembakade bröden med kryddig skinka som han tyckte om. Tjejens mamma var en Bäckman. Bäckmans lallar inte runt och gotalar, stryker medhårs och är lena i käften.  De är rättskaffens och rakskurna men har ett hjärta av guld. Tanten som lagt påsen på sätet skulle om något år bli hans svärmor, fast det visste han inte,  men den vackra flickan i källaren visste pojken redan var en true Bäckman.

I Älandsbro stod en gubbe på trettio och liftade i mörkret. Långt hår, jeansjacka och ryggsäck. Jag stannade.

-Hi how are you, I’m Brad from the United States.

Tiden stannade. Jag bara gapade. En riktig amerikan! Jag hade bara träffat två stycken tidigare!

-Well – stepp in – in – into –  i maj kaar – or what you say.

Han var studerande från Washington D.C.  och hade en dröm att lifta till Nordkap. Jag bjöd honom Champis men han ville inte ha. Jag berättade om min vägkarta över USA jag beställt från Amerikanska Ambassaden eftersom det inte fanns någon på skolbiblioteket. Den var blå och silver på framsidan som landskapet utanför. Vi stävade norrut på öde vägar och jag öppnade en Champis till medan han tog mig med på en resa till landet av drömmar.

Jag skulle till Ullånger men skjutsade honom en dryg mil längre till det nattöppna tradarfiket i Docksta. Jag ville inte att denna underbara natt skulle sluta.

-Thank’s and take it easy with the boose, sade han och slog igen dörren.

Boose??  Jag tittade på flaskan. Wiskeybrunt innehåll och en etikett som hade druvor och sade nånting om Champange. Amerikanen hade alltså sett svensken dricka över en halvliter sprit medan han körde.

Rullade söderut igen. Det var morgon nu och det var ofrånkomligt. Helgförtrollningen höll på att brytas. Amazoner och V4:or susade i mötande fällt liksom BMW 2002, K70 och de där nya SAAB 99 Combicupéerna. Några bilar hade frost på rutan.

Impalan från 1970 var varm och skön efter natten. Den endast åtta år gamla bilen hade gått 13.000 mil. Allt fungerade. Inget skramlade och stereon hade en booster på hela 15 watt. Tjugoåringen vid ratten var black men kung.

Var hemma vid sex. Jobbet började sju. På diskbänken hade mamma gjort matsäck. Ocealsaft, mjölk, och vikta pannkakor i en begagnad påse från Järrendals bageri i Kramfors.

Solen hade gått upp.  Satte mig i trädgårdmöbeln och lutade huvudet neråt. Kragen luktade parfym. Hennes parfym. Hon sov fortfarande i sin säng och jag var hos henne nersjunken i min krage.

En bil tutade. Jobbargänget. Jag klev in i baksätet på en dängd Volvo 145.

-Dagens ungdom, sade föraren på dryga femtio. Sitta och sova i trädgårdsmöbeln. Du har väl sovit bort hela helgen, förstår jag.

-Mm, svarade jag.