Han köpte sin Volvo 123 GT spritt ny med 22 mil på mätaren.

Vi sitter i bilen. Motorn går på tomgång. Östen berättar och håret reser sig i nacken.  Jag blir 10 år igen, får sitta fram och Östen blir den coolaste 22-åring jag känner. Året är 1968. Månaden är april. Det är ungdomsrevolution i Sverige. Flower Power, Peace och demonstrationer mot allt och alla såsom USA:s Vietamkrig, Systembolaget och senare nedsågningen av Almarna i Kungsan.

Det kommer något nytt. Affischer att ha hemma!! Stora posters börjar säljas  i butikerna till ungdomsrummen.

Bort med uppnålade skivkonvolut med Elvis och Tommy Steele. Bort med tavlor på Sandöbron. Upp med Che Guevara, den marxistiske frihetskämpen, läkaren och riksdagsmedlemmen som blev gerillaledare och dog i Bolivias djungler.

Eller upp och upp. Affischerna skulle snarare ner. De skulle starta vid golvsockeln och nå en meter upp på väggen. Knarket kom till småstäderna och  man satt på golvet i röken från, som bäst John Silver och Prince utan filter.  Frikyrkorörelserna blomstrade och tältmöten fanns i varje by.  Nu kom Maranata med pastorerna Molle Lindberg och Arne Imsen  som landade i helikoptrar likt rockstjärnor och skrek åt folk att de skulle brinna i helvetet om de inte gjorde bättring och blev frälsta. Jesus gick från blödande martyr på korset till ungdomsidol och såg ut som Che Guevara han också på affischerna från den här tiden.  

Men det där brydde inte Östen Nordström sig om.  Det vanliga arbetarlivet rullade på parallellt. Alla grabbar gjorde lumpen och Midnattssolsrallyt gick på grusvägarna där Rallyekadetter och Cortinor kilade kvickt mellan ladorna medan Amazonerna brölade på bredställ längs mjölkborden.

Amazonens tomgång ger mysig värme och den långa, kromade växelspaken vickar mellan sätena. Östen Norström från Gnarp i Hälsingland bodde i Stockholm vid den här tiden. Han lät inte håret växa eller satt på golvet med korslagda ben och spikade demonstrationsplakat.
– Östen gillade rally och bilar. Redan i lumpen hade han en åtråvärd bil. Hans Amazon hade bara några år på nacken. Den gula 64:an var fin och hade inte gått 9.000 mil ens när det var dags för byte och han ville ha en Opel.

Den nya, vassa Kadetten som tog det mesta i skogarna hade kommit. Den lilla bilen på 1100 kilo hade försetts med Opels största fyrcylindriga motor. 1100 cc blev i ett nafs 1900 cc.  Femtio hästar blev 102 och Rallyekadetten hade extramätare i mitten. En sportbil.  Östen ville ha men det var sex månaders leveranstid på en sådan best.


Hemma i Gnarp på besök tog han loven förbi Volvo. På gräsmattan framför stod en mörk Amazon 123 GT, det värsta man kunde köpa 1968. 122S fanns också men det här var hela linan ut med original varvräknare, kromade sätessidor, dubbla backspeglar på skärmarna, GT-ratt men viktigast av allt … en B18B med dubbla SU förgasare,överväxel och respektingivande 115 SAE-hästar.  Mer än Rallyekadetten. 

123GT var den dyraste Amazonen och kostade 18.500 kronor när de vanliga kostade 15.000. Mycket ovanliga bilar.

Östen öppnade dörren och tittade in. Han såg förvaringshyllan på instrumentbrädan i verkligheten för första gången liksom den magiska blinkersspaken på fel sida om ratten som var överväxeln!

123 GT hade också belysning i motorrum och bagage, 5,5 tums fälgar, fjärrljus, tre GT-märken utvändigt och ett i ratten, kromat utblås samt stötdämpare från P1800. 

För den motorintresserade jobbarpojken från Gnarp var detta bara för mycket för att motstå. Han bytte in sin 64:a som gått 9000 mil.

-Jag betalade 8.500 emellan och fick nycklarna, minns Östen.
– Det var häftigt. Trippmätaren stod på 22 mil och jag var 23år.

– Jag for överallt, minns Östen.  X 79015 drog bara 1 liter per mil och resorna utgick från Rörstrandsgatan i Stockholm. Han tittar ut med en hand på ratten och får något sorgset över sig.När den efterlängtade midsommaren kom hände det som kan drabba skötsamma pojkar när ansvarslösa äckel stryker i orterna. Östen kom ut en morgon och bilen var borta.  Volvos värsting av första året hade inte fått vara i fred för snorungar som inte ids jobba ihop till en själv.  Med 500 mil på mätaren blev den stulen och krockad på höger sida när polisen prejade in den till kanten.
-Jag ville ha en ny så klart men . . .  den skulle lagas . . . i  semestertider.  Jag blev utan bil hela sommaren 1968.

Så tar han fram kort och blir gladare igen. Tjejen på bilden är idag över 70 och kvar vid Östens sida. Amazonen ser svart ut men är grön.
-Färgkod 94 British GT-green, säger Östen automatiskt.
Han har levt ett liv med bilen.
-Jag körde 5000 mil om året i början, minns han.
Bilen har varit på varenda motorbana enligt ägaren. Den var familjens bruksbil och 1974 och vänta nu . . .
Det otroliga händer.   Östen fiskar fram ett noteringshäfte. Det häftet han skrev in sina första mil i som 23-åring.  Samma bok. Jag gapar.

– Få se nu,  ja just det när motorn hade gått 21.800 mil beställde jag en utbytes och samtidigt blev det ny koppling. Det gick på 1.000 kronor, säger Östen lugnt.
Litet senare fick bilen nya bromsklossar fram ser man.  Häftklammerna har rostat efter 50 år i bilen och Östen skriver fortfarande.

Fram till 1986, var den familjens bruksbil.  Då köpte familjen en ny 244 GLT men Amazonen blev av någon anledning kvar. -Det var många ungdomar som ringde och ville köpa men jag körde den emellanåt och trivdes aldrig så bra som när jag satt  i Amazonen.

Värdet var bara 1.000 kronor då och litet smårostig var den allt så vi hade den som reservbil på tomten fram till slutet av 80-talet då den hamnade på en loge. 
Från 1990 till 1997 stod den på logen men Östen tyckte att den förföll på det sättet.  1997 togs den ut och fick  rosten lagad. Efter en ny lack så rullade 123GT:n igen. Nu var ungdomarna som ville köpa borta. Bilen hade stigit i värde och rullade åter men nu allt oftare till träffar istället för till motortävlingar.

De kromade sidorna var speciellt för 123GT.  Stolarna är helt  fällbara. 2010 renoverades motorn igen denna gång med portad topp, lättat svänghjul och K-kam.  Inredningen är orörd efter 50 år och 52.000 mil. Idag är den en dagisbil när morfar hämtar.

De speciella 123 GT backspeglarna på framskärmarna kostar idag 14.000 kronor paret.  Det fick man nästan en ny Amazon för 1968.  
Man ser direkt 23-åringen i Östen Nordström fast han passerat 70.
– Vill du prova’n?
– Jag tror inte mina öron.

En 123GT såg man mycket sällan back then. Det fanns ingen i samhället jag bodde i.

I Sundsvall hade Åke Hådén en röd det minns jag men . . . att få köra en. Overkligt.

Andäktigt sätter jag mig. Motorn svarar direkt och springer upp i varv på ett, för gamla B18, ovanligt vis.  Förgasarna brölar igenkännande, växellådan känns som ny efter 52.000 mil och så kommer det övercoola när man lägger i överväxeln med den spegelvända blinkersspaken, motorvarvet rasar och den lilla röda lampan tänds.

120 är ingenting i den 50 år gamla bilen när Östen tar killeramazonen han köpte ny på en sväng.  Volvo står det i varvräknaren. GT står det i ratten och dashen har inte ens släppt fråm kromlisten på vänstersidan  som den brukar göra på Amazonerna.

-Jag har beställt en ny instrumentbräda, säger  Östen som efter 50 år fortfarande är den första och enda ägaren, sedan den där dagen på Volvo i Hudiksvall 1968.

Prenumerera på Worldkustom gratis