Det fanns en tid när man var tonåring och odödlig. Det där med faror och att man kunde dö eller bli allvarligt skadad fanns inte. Av: Jan Silèn
Cykel som cykel, med eller utan motor
Efter moppe åldern skulle det åkas 125:a och körkortspluggande började. Efter som jag var nära att åka fast med trimmad moppe så såldes den för att inte riskera körkortstillståndet. Istället tog jag mig fram på byn med mormors trampcykel, en cykel som hängt med sedan 20-talet.
En kompis som var ett halvår äldre hade redan klarat uppkörningen. När det var min tur för uppkörning mitt i sommaren så kuggade jag teorin och fick vänta en månad till nästa uppkörning. Och hur tar man sig fram dit vi skulle när kompisen åker Mc (Yamaha 125) och jag inte har körkort?
Kändisar
Bak på bönpallen satt för det mesta hans fjälla så den platsen var upptagen. På den tiden var folkparkerna populära. På lördagarna var det dans i Bergsjö och onsdagarna på Gnarpsbaden i Sörfjärden i Gnarp.
Men det var inte på dansgolvet vi var. Vi höll mest till på parkeringen,
Det fans ju mycket att spana in där vackra brudar och bilar. Det fick ju inte missas. Det brukade vara kända artister på dessa folkparker bland annat Jerry Williams, Rockfolket …
… Boppers, Björn Skifs, Tomas Ledin, Gasoline så dit skulle man bara på ett eller annat sätt. Även Ingemar Johansson verkar ha besökt Gnarpsbaden.
Kamekazepilot
Tolka med moppe hade jag gjort flera gånger så det var ju en lösning men tolka med Mc var betydligt jobbigare. Det gick fortare och vi åkte längre sträckor nu. Man var rätt slut i armen efter två mils tolkande.
Vingligt var det också att hålla i styret med en hand och åka fort så kompisen kom på en bra idé. Han satte foten på pakethållaren och sköt på mig, nu blev det enklare att hänga med för mig. Nu höll vi ju oss inte inom hastighetsbegränsningarna. Det var för det mesta full gas på Yamahan. Man var ju som en självmordspilot som ville dö.
Det var en mil från Gnarp ner till Sörfjärden den sträckan avverkades på 7-8 minuter med trampcykeln. Jag låg i kurvorna i 80-90 efter den krokiga vägen.
I denna korvvagn som stod vid ingången till Gnarpsbadensfestplats har man köp ett flertal varmkorvar med den obligatoriska Bostongurkan. Vagnen påminner lite om en Airstream husvagn.
Några dekaler inifrån korvvagnen väcker minnen från tonåren.
Cykla två mil på under 20 minuter
De två milen till Bergsjö ”cyklade” jag på under 20 minuter. Kompisen på 125:an hade hjälm, skinnjacka och cowboysboots. Jag hade jeansjacka, T-tröja, träskor och en militärkepa på huvudet. En som har suttit där sedan 14-års åldern och sitter där än idag.
En grej som var roligt att göra var att kompisen sköt på mig i upp mot 120 km/h på vägen och när vi kom ikapp en bil så bromsade han in och jag cyklade förbi bilen vilt trampande och liggandes över styret.
-Bilförarna såg rätt förvånade ut när jag cyklade om dem när dom körde i 70 km/h.
Nu skulle jag inte tro att däcken på mormors trampcykel var till verkade för dessa hastigheter, dessutom var framdäcket fullt med torrsprickor om jag inte mins fel men jag klarade mig från punktering. Framdäcket var nog originalet som cykeln levererades med, alltså ungefär 50-60 år gammalt. Bakdäcket var av nyare modell.
Och tänk vilken fart det måste ha varit på de små kullagren i hjulnaven, de lagren hade inte sett något nytt smörjfett sedan de tillverkades någon gång i början av seklet. Belastningen på de rostiga cykelekrarna måste ha varit hög. Det blir ju lite G-krafter i kurvorna i den hastigheten.
Bromsa
När man kom till en korsning och måste bromsa från ca 100-120 km/h med cykeln så rök det från de bakre navet och inte mådde lagren bättre av det när smörjfettet (det lilla som fans kvar) kokade bort. Ibland var det tvärnit på 20-30 meter så bakdäcket slets ut rätt fort men klarade hastigheten än då.
Tänk om jag fått punktering eller att ett hjullager hade slagit tvärnit efter vägen, vart hade jag hamnat då? Ute i skogen fastklistrad mot ett träd eller under en bil när jag ”cyklade” om dem.
Tror inte bilföraren hade hunnit bromsa om jag kört omkull när jag vek in framför dem. Men det var ju så där i tonåren. Man var odödlig, att skada sig fans inte i våra liv då. Jag överlevde den månaden innan jag klarade körkortet.
Stuntmän
Sedan när vi hade tagit bilkörkort brukade vi leka stuntmän ibland men jag tänker inte berätta vad vi gjorde för det är så idiotiskt så man har förtjänat en stor fet jävla smäll på käften.
Man var ju en odödlig supermänniska då.
Eller som morfar brukade säga åt mig när jag gjorde nått ofog när jag var liten
– ” Ärä helt jävla tomt i skallan ”.
Hoppas nu att ingen tar efter det vi gjorde.
– Man lever bara en gång så ta inte efter detta.
Jan Silén. Tom i skallan?
