Krantz Krönika: En råtta bland musarna.

Jag hade verkligen sett fram emot Floridaresans tjejdag. Varför blir inget som man tänkt sig. Nu satt jag på en bomb och svettades floder i förarsätet.

Mina Floridaresor har såklart ingen tjejdag. Så fördomsfull är jag inte. Resan har nio bilevent, två bad, fyra shopping, tre museibesök, en alligatorsafari plus många amerikanska upplevelser och kulinariska höjdpunkter.

Några dagar delade vi upp oss. Detta var en sådan dag.
–  ”Ett gäng skjuter pistol samt besöker Mikael Francke som bygger amerikanska båtar med flera tusen hästar och ett gäng åker till två fantastiskt vackra shoppingcenter, njuter av solen och äter på uterestaurang”, sade jag och hoppades på blandade grupper.

Det blev en kill- och en tjejgrupp i alla fall. Gubbsen drog till båtarna och skyttet och jag åkte med brudarna till solen och shoppingen.

Tjejer är den bättre halvan av jordens befolkning. De krigar inte, rånar inte, våldtar inte. De slår inte ihjäl kvällsflanörer på elljusspår, ej heller sticker de kniven i sambos och de luktar godare.

I sexan var det sport i Ullånger att springa längst in längs tjejtoans långa, vita, kaklade korridor och klämma på femmorna.
Jag deltog aldrig. Inte så att jag var duktigare, snällare eller mer behärskad.
-Jag bara kunde inte, ville inte, fattade aldrig grejen.

Jag har lätt att komma överens med denna halva av befolkningen och nu skulle vi få en hel dag tillsammans där jag fick vara John Wayne och visa Florida Västern för sköna damer.

Då stannade bilen. Min vita Lincoln som gått perfekt i åtta år hostade till och tystnade innan vi kommit ur bostadsområdet. Med 35 graders värme och molnfri himmel blir bilen en mikrovågsugn i den stund den kalla luften från AC:n slutar blåsa in.  Fick igång den och såg att oljelampan blinkade. Då slog det mig att fyra rutinerade raggarbrudar satt på skinnsätena.
-Jag ska bara svänga in på macken och fylla olja, sade jag.

Flickorna bak i bilen tog glatt upp tråden om deras ofullkomliga män och bilar där många cruisingar och träffar tillbringats i väntan på att båda skall funka. Jag fyllde olja och drog iväg med stämningen var på topp. (Det är ju det jag säger)

Då tändes varningslampan igen och en summerton hördes. Det blev tyst i bilen. Motorn gick men bilen sumrade vid varje inbromsning och varnade. Tog av mig solglasögonen bromsade och hann läsa varningen på displayen. För lite spolarvätska.
– Men vad tusan ditt gamla Lincolnskälle. Sluta vara en partypooper.

Gasen i botten till butiker och fontäner och rea och Kardashians exman som demade skönhetsprodukter på gågatan.

Jag hade vänt bilen och satt i den en stund med förardörren på vid gavel när den kom fram. Råttan!   Den bleka svansen var ensam 2 dm och råttan lika lång. Nästa en halv meter varm, pulserade träskråtta.
– Hallå, kan du öppna bagaget!
Råttan vände in i mörkret där den kommit ifrån och jag spratt ur med ett alldeles felaktigt ansiktsuttryck.  Glad och leende är inte korrekt signal när fyra damer skrattande lastar sina shoppingbagar i bagaget och hoppar in med bara ben och flip flops.

Men alltså glöm låg oljenivå och spolarvätskelarm. Sånt är blaha blaha. Jag hade en fyrfota fyrahundragrammare i den fullastade bilen och jag kommer att döden dö tillsammans med mina resor när den första kvinnan känner den hala svansen löpa över foten.

För tusan Krantz! Din korkade hönshjärna! Vad sysslar du med! Du är ju dum på riktigt. Jag förbannade mig själv, spelade radio, sneglade mot Ann-Louises golv på passagerarsidan och log. En enfaldig dåres leende på väg till sin egen avrättning.

Tillbaka nu. Jag sträcker på mig och inflikar fyndigheter som de vänliga resenärerna skrattar åt. Vad kunde jag göra? Jag skulle le tills någon kom åt en päls och allt skulle vara över. Då skulle giljotinens bila falla och göra mig huvudlös.
-Vad är du för en djävulens reseledare som låter oss resa med råttor?!

Vi kom hem. Tjejerna steg ur och tackade för en skön dag i solen. Mitt fåniga leende hade vid det här laget kletat fast i de salta störtsvettningarna från pannan och satt påklistrat av sig själv. Jag vinkade och föll in i bilen, fick i driven och gungade iväg med larmande spolarvätska.

Väl hemma öppnade jag förardörren på vid gavel och gick in i garaget. När det blev tyst i bilen kom den ut på ”trappsteget” fick syn på mig och gick in igen.

Den bor i bilen alltså. Under de månader jag varit borta hade den gjort sig hemmastadd. Under huven hittar jag skafferiet i form av nötter på insugningsröret. Numera rostade. Några dagar senare, strax innan jag åkte tillbaka till Sverige efter gruppresan,  berättade jag för min housekeeper Rita.
– Då föll bilan.

Hon skrek åt mig trots att hon inte sett djuret eller suttit i bilen.

Hon beskrev på utförlig engelska min hjärnas felkopplingar och krävde mig på bilnycklarna.

Under min bortavaro skulle hon avhysa djuret levande eller dött, mest troligt det senare.

– Nästa resa går i februari flickor.