Sven – ett geni i cowboyland

SVERIGE. 1982 störtade ett flygplan i Hälsingland under tragiska omständigheter. Motorn ska på senare tid ha hamnat i ett rodbygge i skogarna. Telefonen ringde. -Han hade lovat ta emot oss nu … ikväll. by Lars-Åke Krantz

Besöket som varit på gång i ett års tid hade fått grönt ljus. Jag tittade ut. Det hällde ner. Man fotar inte i regn men det var nu eller aldrig. Jag tog kameran och kastade mig ut i regnet.

En hemsmidd flygplansmotor i en Hot Rod. Ryktet måste bara kollas upp. Min gamla Bonneville från -66 skär genom vattenpölarna och den matta huven glänser skälmskt. Långtradarnas skyar av vatten slår mot långsidan och vattnet tränger in vid ventilationsrutan. Göra reportage nu? Vilket vansinne men vi har väntat i ett år på att få komma. Flygplanet som störtade för 26 år sedan var ett tvåmotorigt Piper Cub. Resterna hamnade på en lokal skrot och där lär en kund ha varit intresserad av en av de förvridna motorerna.

Redaktionen känner till det sedan ett år tillbaka och har ringt men grabbarna här uppe i cowboyland har integritet. Vadå komma här och komma? Vi svänger av E4.an mot kusten. Asfalten tar slut och vägen faller brant nedåt, ringlar av ochan för att åter resa sig mot skyn och Bonnevillen morrar i motlutet. Torkarna jobbar och vi kör under svarta moln för att svänga in på en minimal byväg med täta buskar vars tentakler slickar gruset av bilens sidor. Landskapet består av, i söder en molnhöljd ridge kanske 400 meter bort, annars skog med gläntor av lövsly och lutande logar. Cowboyland. Bryt ett ben här och du blir liggande över natten tills tidningsbilen kommer fram på morgonen.

Mannen vi skall träffa råkade ut för en eldsvåda för fyrtio år sedan. Hemmet, några motorcyklar, en fin Berlinerelva, maskiner och verktyg brann ner på en timme. Allt var oförsäkrat. Mannen sågs dagen efter sitta i sin kran och lasta det förvridna skrotet i containrar.

Skogen släpper sitt grepp, landskapet öppnas, en kort sågverkslänga syns på vänster sida, några gamla garage och ett litet boningshus, vi är framme. Under ett tak står en man utan fingrar på höger hand och röker, Sven Norell. Jag springer dit i regnet med kameran under jackan.
-Hej, säger jag
-Jaha, svarar han.
Tilltalet är kort men inte ovänligt. Burdust men inte kyligt och så fort vi kommer in i verkstaden glöder orden av entusiasm. Entusiasm för det stora, det väldiga.
-Jag håller på att starta en tändkulemotor. Hade ut kolven. Den vägde 200 kilo, hä!  Mercan han åker i har V8. Fergusontraktorn har V8 men hur var det nu med flygplansmotorn?
-Maäehh, den smäller igång utan problem, säger han.

Ute på grunden till den nerbrunna timmerkåken står den. En T-23:a med ram från en A-ford med något fullständigt hiskeligt uppstickande framför torpeden.

-Maäehh, blocket har jag gjort själv, begriper du pojk? Kamaxlar, stötstänger och smörjning. Vevaxeln har jag kortat på något sätt och förut körde jag med två fördelare, en på varje kamaxel. Vill du höra den?
Regnet häller ner. Himlen är svart, Sven springer ut och rycker bort tröjan som ligger över flygmotorns öppna toppar. Han slår ihop två kablar, en startmotor ylar och BRAOOM, den tvåcylindriga motorn på ruskiga 1450cubik per cylinder (!) hostar till, tänder och börjar bolma bränsle så den lilla rodden vill glida iväg som en vibratorplatta. Sven ler, han gasar direkt på spjället. En eldkvast kommer ur insuget, motorn råmar, vipporna fladdrar öppet, stötstängerna pumpar, jättecylindrarna åskar och supertwinen rosslar upp i varv.
Jag skiter i molnen, det usla ljuset, regnet och börjar fota som besatt. Gubben har ju byggt en motor i sin smedja och den går så det hörs till nästa socken! Det är en sjö på sätet och någon körning i ösregnet behövs inte. Vi fattar grejen.

-Men den går att köra, skriker Sven i dånet och pekar på en Volvolåda och något som ser ut som en transmissionskåpa till en VW. Han slår av tändningen och jag har hundraåtta frågor. Under tak berättar Sven.
-Man måste ha fantasi, ser du. Inga ritningar har jag men fantasi, begriper du?

Motorn kom han över hos skrotfirman – en förvriden lyftkyld Avco Lycoming boxersexa från en störtad Piper Cub.
-Jag kapade vevaxeln och sedan var det bara att fräsa ett block, säger Sven.
-Men…?
Han går ut i regnet igen.
-Måste starta. Det är roligt när den går, säger han och cigaretten vajar i mungipan medan supertwinen frustar och ryter. Avgasrören blir heta i ett nafs och regnet fräser till ånga när det landar på dem. Detta är inte att ställa en femkrona på högkant på en motorhuv. Skulle man ställa en tegelsten på denna skulle den pulveriseras av självsvängningarna.

Detta är pendelns andra yttersta ända och det känns märkvärdigt att se motorn leva.
-Fantasi, vrålar han … och tid. Jag har bådadera. Jag har gjort en vedklipp som klipper 60 ton. Den trycker av en stam som är 3dm i diameter som en tändsticka.
Vi går under tak igen och Sven fortsätter:

-Det första jag gjorde när huset brunnit ner var att åka till Småland och köpa en svarv. Med den byggde jag sågen. Då kunde jag jobba och överleva. Fingrarna for in i klingan men handen funka` ändå. Jag bodde i en rastkoja tills jag fick upp kåken.
Han sträcker över några kort han tagit under motorbygget och jag ber om hans postadress så jag kan skicka tillbaka dem.
-Adress, säger Sven, inte vet jag vad jag har?
Han går till bagaget på sin bil där han letar fram ett fönsterkuvert adresserat till honom själv.
-Här står den väl, säger han och läser högt.
Jag skriver av adressen och startar Bonnevillen för att åka.
-Hejdå, säger jag
Han svarar inte men han står kvar i regnet och lyssnar på Bonnevillens motor.
-Cowboyland.