Krantz krönika: Vem var Motordoktorn?

Sundsvall 1979. Gasfoten joddlade och sidepipesen sjöng men jag hörde inte ens att min bigblockcheva gick på sju cylindrar. Då kom en man fram…

Den trimmade El Caminon var en råstark best i alla lägen. Muncie 22 lådan såg till att kraften överfördes oavkortat och 4,11:1  med diff fick saker att hända när man släppte kopplingen.

På golvet låg två Liftflaskor och rullade. Jag drack inte Lift. De korta flaskorna avsedda för apelsinjucie minde om helgens angenäma passagerare på helsätet.  Dagarna var ett party. Nätterna ännu bättre. Livet kutade i 120 utan garage, utan fast punkt, utan schema, utan aning.  Man fick löning, vred på nyckeln och lät sidepipsen tala genom öppna rutor. Sådan var pojkens verklighet i slutet av sjuttiotalet.

Glen Campbells nya LP hette Highwayman. Jag köpte den såklart.

Jag köpte alla Glen Campbells plattor och spelade in dom på kassett.

Southern Nights från 1976 hade jag redan liksom den gröna ”I knew Jesus before he was a Superstar”. En smäll-på-fingrarna-albumtitel från countrystjärnan efter att musikalen Jesus Christ Superstar erövrat världen.

Nu kom hans nya. Highwayman !  Vilket underbart namn för en skiva i det internetfria, mobilfria, världsfria Norrland som till mångt och mycket var oförändrat sextiotal.  Bland hölador affischerade med Trio med Bumba och mjölkbönder på enögda Ferguson 35:or  kunde man köpa  ett stycke Amerika på svart vinyl.

I tryggheten med Skogaholmslimpor och Lasse Lönndahl kunde man drömma sig bort och bli Highwayman.

Man satt stilla vid stereon, lyssnade i lurar stora som 165×13 och vände och vred på skivfodralet.

Man reste i musiken och bilderna på kartong i en timme avbrutet av en vändning av plattan efter halva.

Man stoppade inte kassettinspelningen medan man flippade sida. Man kunde sina grejer.

Efter en timme var öronen blöta av galonpuffarna och man stoppade undan upplevelsen, blåste av stiftet och stängde glaslocket. C60:n var klar.  Fantastiskt att man kan kopiera och flytta musik till bilen. Det är ju för bra för att vara sant. Det måste vara olagligt på något sätt, resonerade man.

Jag läste aldrig en dagstidning, såg aldrig ett nyhetsprogram.
– Dagstidningar och TV-Nytt var för försoffade idioter, resonerade jag.

-Vill ni veta vad som sker i världen – se er omkring,  skrek jag åt fyrtioåringarna som jag betraktade som helslut, passé och förbrukade.

Jag var en Highwayman på 21 med tandborsten stickande upp ur i jeansjackans bröstficka och tre reservtior i askoppen.

 

En dag kom en man fram till mej. Jag stod på tomgång utanför raggargaraget vid Motor Nord på Fridhemsgatan i Sundsvall. Han hejade kort.  Brun skinnjacka, smärt, vänlig och kanske tio år äldre än mej. Du har nåt fel, sade han och frågade om det gick bra att öppna huven.
-Ja-v-visst sade jag.
Han lyssnade först på ena sidan i motorrummet och sedan på andra.
-Märker du inte att den går på sju cylindrar, sade han.
-Sju? Nä, den ska gå ojämt. Jag köpte den med 12,5 kolvar och L88-cam, Hooker headers och .. jag rabblade upp allt som när jag var 15 fast då hette det femhalva, jackat och drevat.
Han lyssnade.
– Har du verktyg, frågade han?
-Nä.
– Men Thomas Larsson har nog i garaget, sade han mjukt..

Jag såg upp till Thomas Larsson. Han hade en grön Cadillac 1959 cab och han hade  tilltalat mej flera gånger!
-Jag var en snorunge från landet men han hejade då vi möttes.
Nu fick vi  rulla ner i Thomas Larssons Cadillac-garage under Motor Nord och låna hans verkstad.  Det var som om Milner skulle ha inbjudit killen på skotern till sitt hotrodgarage i filmen Sista natten med gänget.

Ventilkåpan på förarsidan kom av på en gång och doktorn grejade med en vippa, hämtade en magnet, fiskade up en stötstång, hämtade en annan från någonstans, släppte ner, justerade, grejade och skruvade tillbaka  – allt med en lätthet som var ny för mig.
-Prova nu, sade han.

 

Motorn startade blixtsnabbt. Mannen stod nu vid motorrummet och ruppade direkt på förgasaren. Den borrade 396:an  höll på att välta bilen vid varje gaspådrag. V8:an sjöng!! Mannen justerade på förgasaren, ruppade några gånger till och nu svarade den som en dragster.

När han stängde huven hade jag fått 200 hästar till. Det var en ny bil. Helt ny upplevelse. Glöm att starta på ettan. Hädanefter startade jag på tvåan och min bil ritade hur långt som helst. Jag hade köpt en cool bigblockcheva men nu hade jag fått en gatkiller! En värsting. Vilken otrolig bonus!  Ett galet rus man upplever en gång i livet.

Minns inte ens hur vi skildes åt den där eftermiddagen -79.  Hoppas jag fick ur mig något vettigt. Betalt ville han absolut inte ha.  Jag såg honom aldrig mer. Livet bara forsade på. Man spelade gitarr  här och övernattade där och lämnade en byväg någonstans och meckade på en loge i minus 20 grader och flyttade igen och mötte nya och bytte bil och spelade bas åt några okända och som i en flod gled man fram med  noll koll.
-Vem var han? Vart kom han ifrån? Finns han fortfarande?
-De kallade honom Motordoktorn.