En del vill bedyra sina raggar-rötter i rakt nedstigande led till förfäder tältande i leran vid Karlskogaloppet 1954. Andra har en mer, ska vi säga avslappnad hållning till ursprunget. Göran Lindqvist i Gnarp exempelvis. Han kallar två vrålpontiacs i garaget för en slump. av Krantz
Allt började 2007. Göran, som sålde balsaträ till modellflygplan och hade egen tillverkning slog av bandsågen, tittade ut genom fönstret och tänkte, jag ska köpa mig en gammal amerikanare.
Historiska linjespel, lackeringar och motorval hade han sysslat med länge i skala 1:4 och accarna till radiostyrningen i dubbeldäckaren låg allt jämt redo och fulladdade i serviceväskan. Det var bara det att han gillade tanken att glida runt i en fin bil också.
Värderat gamla grejer hade han alltid gjort och rörradion som han och pappa lyssnat på matchen mellan Ingo och Floyd i den där natten 1959 hade han bevarat.
Likaså stereoracket med vinylspelare från 1977 men det som spelar i garaget 2016 det är en satellitradio det. 
Valet föll på en Pontiac Chieftain från 1958 i mörkblått och krom. En bil så vacker att man vill gråta. Fram, bak, från sidan, allt är bara harmoni och instrumentbrädan är en av jordens vackraste. Klicka på alla bilder så blir de femtiotalssvulliga. 
Började inte bra
Men det började inte bra för Göran alltså. När han väl fick hem bilen var den för lång för garaget och för buskig för bruden, Lilian Henriksson. Hon var inte entusiastisk.
-Vad ska du med en sån bil till, sade hon avmätt.
En komplicerande grej var att den inte var så inbjudande inuti. Inget att fösa in Lilian i för att få henne att mjukna, om man säger så.
Göran beställde originaltyg till sofforna och fick vänta ett år och sju månader. Sedan skulle han ha någon att sy dom. Därefter beställde han vinylpräglade originaldörrsidor och fick vänta – länge, lääänge igen och när de väl kom var de för långa för dörrarna!
– Vi snackar flera somrar av väntan och ute på gården var det full lervälling för garaget höll på att förlängas och åren gick.
– Till slut var det panik, säger Göran.
– Det var 2007 när jag började och nu var det 2013 och jag hade hunnit gå i pension och inte åkt en meter på sex år!
Han kallar den reservbilen.
Lilian hade sett galenskaperna eskalera i ett halvt decennium och vad gjorde gubben nu? Jo, han köpte en till.
-Nämen alltså jag blev så sugen och såg den på Blocket och den var nära till, i Hofors och jag fick träffa importören från Överkalix, säger Göran.
Idag, 2016 står Grand Prixen från -65 på nylagd gårdssten och allt är bara vackert och tillrättalagt. Av de fem tumultartade åren syns inget. 
Paret dansar vid Seeburgen i det utbyggda garaget, solen skiner och bilarnas V8:or väntar på att startnycklarna vrids om.
I 58:an sitter en 370 c.i. V8 med GM:s fyrstegade Hydra-Matic-låda bakom. Grand Prixen nedan hade haft en ensam ägare i USA.
– Vi kom överens om en tid för provkörning och Pontiacen från 1965 gick otroligt bra, säger Göran.
Bilen hade gått 83.000 miles och var osliten. Under huven satt en 389:a med TH400 bakom.
Göran har bytt bakljusen som sitter dolda.
– Inte gratis, är hans kommentar om den saken.
Och Lilian då? Vad sade hon.
– Fantastisk bil. Kul hobby. Man träffar så mycket nya vänner och så ljudet. Man blir alldeles skadad.
Jag måste gå ut på vägen och titta ibland när jag hör en V8.
Så står dom där till slut. Dubbla Pontiacs i det duktigt förlängda garaget. Varmt och ombonat.
Snickeboa med flygplan har Göran kvar och ibland plockar han fram radiostyrningen och tankar eter och ricinolja men mest är det bilarna som gäller.
58:an rullar fint nu med ny inredning och paret som älskar sina Pontiacs kan välja efter humör. 65:an går bekvämt och modernt som en ny bil. 58:ans femtiotalscharm går inte att slå när lusten faller på.
Vi lämnar Lilian och Göran i det nya finrummet.
Två nya Pontiacentusiaster som ofta ses på träffarna fast att det blev just Pontiac var mest en slump.
Ska vi kunna tro det? Vi avslutar med en dos Pontiacporr.
Det är det här alla Pontiac 65:a fans pratar om. De fristående strålkastarna.
Krantz minns själv denna navkapsel när han som 10-åring sjönk ner vid sotarns Pontiac och läste på navkapslarna. Grand Prix var ingen vanlig bruksis. Det var en bil med separata stolar och golvspak för snygga, bekväma färder med lyxbilskänsla. 
– Ska vi gå in och se på nyheterna fröken Henriksson eller nä, kunde tro det. Vi åker en sväng istället.
