Krantz krönika: Känd stjärt.

Fredag: Countryartister utan namn gnodde i garaget medan jag bytte olja och letade bränsleläckage.

På min tid hette de Buck Owens, Charlie Rich, Loretta Lynn och Merle Haggard. Senare Dwight Yoakam, George Strait, Shania Twain och Vince Gill. Nu sist Josh Turner, Carrie Underwood och Brad Paisley. Därefter är det blankt. Jag ids inte lära mig de nya.

LP-skivor, kassetter och CD är borta. I en spik på väggen hänger en kasserad Iphone med Spotify och ur den ringlar en sladd till garagets ljudanläggning.
Resultat: Det spelar dygnet runt och jag har no clue vilka de är. Oljebytet är avklarat men jag hittar inte bränsleläckaget. Det luktar soppa och jag har ont i ashlet.

Mr. Cancer ringde på dörren igår. Vi åkte till Sundsvalls sjukhus. Jag var hungrig, köpte en macka i papper och en Pucko innan jag gick till väntrummet. Förberedde mig på lång väntan. Han sitta i 30 sekunder.
– Lars-Åke, sade en sköterska med fräsch vintersolbränna.

Jag kom in i det tomma läkarrummet med min matsäck och började äta. På väggen hängde en jättepick i genomskärning. Prostatan liknade min franska macka från kiosken.
-Tugg, tugg. Sköljde ner med Puckon.

Dörren öppnades. Doktor Ninos var en skön lirare. Svart skägg. Varmt leende.
– Ät i lugn och ro sade han, men jag visste vad en staffettläkare kostade i minuten så jag avslutade måltiden och sedan kom långfingret. Intressant.

Ninos och jag halv elva på förmiddagen.
– Han var inne i mej och vi pratade Florida och motorcyklar och plötsligt sade han:
– Kan två studenter komma och delta.
-Jomenvisst, sade jag som var i konsertläge.
Ju fler till rock-and-rollen ju bättre.

Bakom mig förnam jag att två tassade in medan Ninos laddade pistolen. Jag vet inte om den såg ut som en pistol men den hade definitivt en lång pipa. Den åkte in ända till avtryckaren. Nu skulle han skjuta elva skott.  Vid vart och ett av skotten togs en provbit. -Klick, sade det.
Det lät precis som en knallpulverpistol utan knallpulver. Ett plastiskt klick. Känslan var dock inte samma som ljudet kan jag meddela. Intressant igen.

Elva skott senare stod jag på golvet i mina boots med nerhasade  jeans, glidmedel i aktern och kallingarna vid knäna. Jag hade fått en blöja av Pistolninos eftersom jag skulle blöda ur alla hål.  Vi skrattade åt det när en ung flickröst hördes från rummets hörn.

-Men är det du, sade hon. Jag tyckte väl jag kände igen dej.
– På vadå, for det genom huvudet men jag mörkade det, tittade över ryggen och log mitt scenleende.
-Jag har ju lyssnat på er när ni spelade, sade hon.
– Jaha, vad kul sade jag under det jag måttade upp blöjan med två händer.

Just där kändes det intressant för tredje gången denna dag.
– Bootsen och raggarfrillan stod ut dåligt när blöjan dansade solo på barstjärten.

 

Spotify bytte låt igen. Snyggt, slickt, inget lagg.

Eftermiddagssolen bröt in genom garagets låga fönster. Bilen luktade soppa.

– Allt rullade på som vanligt.