Fyrtio år med Pontiacen från 1956

Anders ”Billa” Billström från Härnösand var femton när han hyrde en bärgare och spelade fram en krockad Pontiac fyrahundra meter genom skogen. Året var 1975 och alla skakade på huvudet åt mopedisten. Sex år senare vann han pris med den och fyrtio år senare växlar han fortfarande sin Pathfinder med rattkryckan. av Lars-Åke Krantz

Klicka på bilderna och njut.

Året är 1966. Lennart Möller, en åkare boende i Härnösand avregistrerar sin 1956 Pontiac Pathfinder.

Den tio år gamla Norrbottensbilen börjar bli rostig och har gjort sitt.  Visserligen klarade den nymodigheten bilbesiktning i fjol men man vet ju aldrig vad de där blågrå gubbarna med båtmössa hittar på. Dessutom har frugan kört in i grindstolpen med den så huv och kofångare vikit sig mitt fram.

Lennart startar original trucksexan och lägger i ettan för sista gången. Han kör runt på baksidan huset i Solumshamn i Höga Kusten, ned för slänten och in bakom en lada så långt han kommer. Han gasar till och slår av motorn som aldrig mer kommer att starta. Snart står han på gårdens framsida där den nya bilens lack lyser. Han gillar vad han ser. Inget gammalt skrot som står och skämmer.BD27437 dör den första september 1966 då den avförs ur reservregistret jämlikt tjugonde paragrafen moment 4, vägtrafikförordningen.  

Åren avlöser varandra och alskogen bakom huset reser sig. På vintern är bilen översnöad och på sommaren drunknar den i lövverket.

Rambalkar och golv mjuknar allt eftersom Pontiacen sjunker i mossan. Småpojkar kastar sten genom rutorna och bryter bort emblem och lister. Innertaket ruttnar och ramlar ner. Rykten florerar om den hos raggarna i stan men … den är ju bara en kanadensisk fyrdörring med sexa som dessutom står hopplöst inväxt.1975. Nya kullar av motorintresserade mognar emellertid varje år. Färska mopedister åker på upptäcktsresor när snön smälter. Anders storebror har berättat om den inväxta Pontiacen och Anders ”Billa” Billström inbillar den äldre Caj-Åke Hägglund att skjutsa honom i dennes röda Amazon. Med i bilen är också Lasse Andersson och Benka Olofsson. Kvartetten hittar bilen och lyckan är total. De sitter i den och ser sig omkring.

-Den här tvättar vi av och raggar med till hösten, säger Caj-Åke.

Nu är Caj-Åke inte känd som någon stor mekaniker i stan men Lasse Andersson kan svetsa och Billa har garage. Lasse nickar och därifrån är det ingen återvändo.

-Jag ska dra hem Pontiacen, säger Billa vid matbordet den kvällen.

Alla ruskar på huvudet åt mopedisten med håret på ryggen utom pappan som suger på sin pipa.

Pontiacen heter Pathfinder De Luxe och är byggd i Kanada. I Kanada byggdes Pontiac på Chevroletbas. Följaktligen har inte Pathfindern kryssram och längd på 5,50 utan längden är skriven till 5,05 och det är en Bel Air-ram som löper längs med baljornas insidor. Man kunde välja på Chevrolets 265 V8 eller 261 rak så kallad trucksexa.  Gjutjärnspowerglide eller treväxlad manuell satt bakom.

Billa har pratat med ägaren och fått bilen gratis mot löftet att visa upp den när den är klar.

Problemet är att den är inväxt av grova träd. Han åker till Böhrlins bärgningsfirma och lägger fram en bärgningsplan.

Där blir han inte avfärdad. Tvärtom, Bröderna Böhrlin tar honom på allvar och verkar dessutom roade av uppdraget.

Billa och hela kompisgänget röjer och hugger och på avtalad tid spelar den väldiga tiotonsbärgaren sakta och försiktigt upp Pontiacen på vägen samt kör hem den till Billas föräldrars gård mitt i stan. På rullgruset framför huset har makarna Billström nu en upprostad skrotbil med krossade rutor som luktar dike. Pappan suger på pipan.

Till hösten blir det ingen raggning i bilen och Caj-Åke och Benka hittar attraktivare alternativ.

Lasse och Billa svetsar vidare med rörfirmans gassvets hela vintern men när sommaren 1976 kommer är bilen inte ens halvfärdig.

Billa köper ut Lasse. Nu äger han bilen själv.  Det blir sommar 1977. Tidningen SE säljer lösnummer med stereotypbilden av raggarna.

I Härnösand heter samlingsplatsen för raggare Träffen, en asfaltplan mitt i stan men ingen Pontiac 56:a i år heller. Billa gör lumpen och får där tips om en reservdelsbil med hela rutor och front.  Den står i Hammarstrand, femton mil bort. Han får den för 350 kronor. En gammal trött tippbil som gör 60 km/h anlitas. Långdojjan spelas upp på flaket. Sent hemma reste chauffören bara flaket och tippade av den med en smäll i backen. Rutorna höll.  Samtidigt  vaskades en sexa med trepet fram ur en Chevrolet 55:a från Sundsvall.

En Chevrolet 1955 i Sundsvall som takchoppades och blev lila donerade motor och låda till Härnösand. Snurrar fint utan åtgärder.

Hos Billströms är garaget ockuperat. Ett år till går och körkort blir det för Billa 1978 liksom allehanda Valianter och Dartar. Pappan noterar och suger på pipan.

-En Valiant 67:a jag hade var så slut att jag alltid hade två putsade tändstift i fickan. Jag bytte stift på cylinder ett och fem varje morgon, minns bilskruvaren.

1979 kommer. På Träffen stöts och blöts stadens projekt.

-Nej, det blev tydligen aldrig något med den där Pontiacen.

Det var en stollig idé från början, diskuterar man. Kanske slår man vad om en femma att den aldrig mer kommer att rulla på gatan.

Ett år senare, 1980, träffar undertecknad Anders ”Billa” Billström för första gången. Han sitter i en vit, snygg, tvådörrars Valiant med röd inredning och kromfälgar.

Så blir det 1981 och larmet går genom öppna bilrutor på Träffen. Stan’s raggarbilsmålare nummer ett, Calle Lundkvist, har bilen ute hos sig!

-Det var tusan!  Den krockade, rostiga bilen hade kommit uppriktad och plåtren från Billström. Flera åker ut till verkstaden för att titta.

På senvintern 1981 hämtas en skinande blå och vit bil från lackeringen. Pappan suger på pipan och minsann syns där inte ett leende.

Sommaren 1981 får bilen första pris i en utställning hemma i stan.

-Ähh, det var bara för att Åberg var domare och han gillade femtiotalare, ursäktar sig renoveraren 30 år senare.

Vi rullar fram på plåtfälgar skodda med tysta diagonaler. Det luktar underbart i den gamla bilen. Det ”förlorade” objektet niger tyst i övergången mellan grusväg och asfalt. Den treväxlade lådan får bilen att accelerera med den makliga värdighet som bara finns hos riktigt stora amerikanare.

Skivspottaren spelar Louie Louie med the Kingsmen. Utanför dansar whitewalls på armbågslängds avstånd från åldrade trottoarkanter.

Inne spelar kvällssol i kromade rattekrar. Vi sitter tysta och bara känner och Billa blinkar åt mig. Vi är 18 igen.

Han minns vintern 1981. Bilen hade precis kommit från lack och fått lister monterade. Billa hade TV-pucksjackan. Han var med i lag Ångermanland.Jag lutar mig tillbaka och njuter av att se handgrepp och pareringar där han rattar den bil han blivit ett med under ett livslångt ägande. Tyst plitar jag ner hans summering:-Idag är detta en medioker renovering. Allt kan göras bättre. Vi svetsade med pappas gassvets. Vi var 15,16 år gamla. Nu har bilen varit i trafik i 33år.

Vissa år har den rullat tio mil, andra 500 mil. Jag har fått byta en balja. Inredningen är som den är men vi gjorde vad vi kunde 1981.

Så här har den sett ut och så här skall den förbli och dess nummerplåt harmonierar.

 

Jag tackar för skjutsen och kliver ur i 2014. Väl hemma tittar jag på bilderna. Ögonen faller på nummerplåten. Budskapet på avhuggen norrländska lyder:

-Den dug’.

Bonusmaterial. Sånt som aldrig ryms i en papperstidning men i Worldkustom finns  plats. Detta hade du missat om den publicerats i en träblaska.

Anders ”Billa”  Billström klistrar den första skattelappen på nya plåtar 1981. Bilen har återuppstått.Sommaren 1981. Det sista packas inför semester till Danmark.

Sextiotal. Minns ni dockan som kunde blinka? Artikelförfattaren hade en likadan.  Flytande kristaller var rymdteknologi i början av sextiotalet. Den hängde där när de hittade bilen i skogen. Det bestämdes direkt att den skulle bli kvar eftersom den matchade karosstypen.

I Karlstad hamnade vi av en slump på Pontiac Oakland Meet. Där dök två andra 56:or upp från Norge. De tre besättningarna kroknade på den seriösa och säkert väl utförda träffen och drog till badet istället. Härliga ungdomstid.

Ortsnamnet fanns att köpa på OK-macken 1982 och man vågade klistra dit det. Raggarbråken var över.  En fördel med singelskivor var att alla hade nått att göra. –Hör ni vad skall vi ta? Michael Landon eller Bobby Vinton?

Dörrsidor från femtiotalet, ett bälte till barnstolen från tiden det behövdes, tak från åttiotalet och sjuttiotalshögtalare i läbbig plast med förskräckligt ljud.  Låt stå Billström!

Svensksåld skulle min gamla chef Magnus Karlsson på Bilsport Classic säga.

Åkeriägare Knut Jönsson i Råneå blev förste ägare 7/8 1956. Bilen var in hos Norrlands Motors i Luleå hösten 1958 där ny ägare blev virkesmätare Carl-Bertil Levin i Jokkmokk. Den femte mars 1962 kom bilen till Norrlands Motors igen innan Rune Hammargren i Gällivare köpte den 22 mars. 17 april blev Knut Emmoth, Gällivare ägare och 23 maj 1962 sålde han till Lennart Möller, Gällivare som tog den till Härnösand och brukade den fram till 1966, totalt för bilen endast i tio år.

Kanadabilarna ansågs inte lika fina som de USA-byggda bilarna men även här fanns det grader. Laurentian var lyxigare, Pathfinder enklare. Idag uppskattar vi Pontiacs kanadensiska twist. Dessutom gjordes de i mindre serier.

Vilken femtonåring ror iland en sexårsrenovering? Anders Billström höll också sitt löfte och visade upp bilen för Lennart. Frun, som körde in i stolpen, kände inte igen bilen. –Det var ju en svart bil, sade hon.

Dörrsidan klarade flera års regn i skogen med sönderslagna rutor.

”Första tvätten” skrev femtonåringen i sitt album 1975Anders Billström från Härnösand släpade som femtonåring hem en skrotbil från skogen. Den unge orkade hålla fokus under sex långa års renoverande och har dessutom behållit bilen. I år blir det 40 år med Pontiacen.