Personligt med Red Hot Max.

En svart Pontiac passerar trottoaren och gitarrplektrumet som alltid ligger i jeansfickan slår ett frivarv i ljumsken. Det var ju HAN ju! Red Hot Max! Gitarrgurun och rocklegenden som man bara sett på scenen i sin röda kavaj och röda Telecaster. by Lars-Åke Krantz

Jag börjar gubbspringa
-Men hallå b-b-b-b vääänta!
(Man får vara penibel när man är journalist.)

Pontiacen niger mjukt och stannar femtio meter bort längs cruisinggatan i Rättvik. Vi är mitt i världens bästa vecka i världens bästa väder, vecka 31 och Classic Car Week.  Jag kommer fram utan andning och försöker frusta något belevat medan kameran gungar runt halsen. 

-Du kanske vill hoppa in och vila, säger Max och plötsligt åker jag i bilen med en av Sveriges bästa rock-and-rollartister.

 Stjärnan Red Hot Max jag såg på Gotlands största scen i trettio tusen watt. Året var 2003. Jag tog en bild på 50 meters avstånd där han kompande Wanda Jackson och där varje steg följdes av dubbla följespottar.

Idag var han Mats Alvar Olsson kring lunch med halv tank i Bonnen . Semester. Kortbyxor och dammiga myggjagare. Skäggstubb och skitig bil.Han och dottern Emi Olsson 15år i glidflykt med Bonnevillen från 1962 och jag börjar fota. Mats invänder.

-Men borde vi inte ta detta en annan gång. Det har regnat i natt och bilen är…
– Skitiga bilar är det finaste som finns, ljuger jag med ögat i sökaren.
Jag har storgäddan i båten och tänker inte släppa tillbaka den i sjön och tro att jag skall få samma napp en annan dag.

Emi är en jättetrevlig bekantskap.

Tjejen är skärpt, gillar gamla Volvos och Corvette C6, kan musik och är rasande grann.

Så fäller man en vinylcab. Femton år och full koll.

Vi öppnar huven och exakt där, i värmen och parfymen av 20W-50 från 389:an börjar Mats berätta:

-Jag är maskiningenjör och har varit bilmek i hela mitt liv. Jag driver en bilverkstad. Olssons Bilverkstad i Östhammar och har alltid åkt jänkare. 

Periodvis har Mats spelat på heltid men bilarna har alltid funnits där. Killen är raggare! Många musiker fotar sig på skivomslag med fräna jänkare. Mats har skruvat och åkt i dom i ett helt liv. Hederligt amerikanskt järn som bara går och går. Red Hot Max är på riktigt.  Han lever som han lär.

-När vi turnerade 83-89 åkte vi Suburban -68 med V8. Jag köpte den från länshäktet i Örebro, en fångtransport med galler och wirelås.

Red Hot Max drog sina dubbelstoplicks på kvällarna och ekonomitrimmade Chevan på dagarna. Ny tvåports Carterförgasare inhandlades, det blev höjd tändning i fördelarkoppen och vatteninjektering i luftrenaren.

Tips från stjärnmusikern och bilmekanikern som driver egen verkstad.

Strunta i de där fancy batteriskorna med ratt. De ställer bara till krångel.

Så här har jag alltid gjort. En rundstav på en M8:a långmutter på minus. 

Gammalt, beprövat, enkelt, säkert.

Fyrportsförgasaren på Bonnevillen från 1962 har han nyligen lämnat till Carguys för helrenovering.
-Samma pris som för en ny Edelbrock fast bättre, slår han fast och fortsätter  
Edelbrock är en allmän kompromiss som ska funka på det mesta. Original Carter är specialbyggd för bilmodell och årsmodell, det är något annat det. Under huven är det rent från polertrasor och bling-bling. Istället luktar det BIL och ser ut som förr eller som Mats uttrycker det. 
-Inga j-a Abiko!

Jänkarna får säga vad de vill om sina GTO:s som de prisar högt. Bonneville var motorn i Pontiacdivisionen som tryckte upp märket till tredje plats i sextiotalets försäljning. Vi i Sverige älskar den rejäla  storleken och den karakteristiska fronten.

Det här är en riktig jänkare för många svenskar. Rattkrycka, liggande mätare, två meter instrumentbräda och helsoffa.  

Bonnevillen från 1962 köpte han 2007 från ES Cars i Stallarholmen. Under golvet sitter en fyrstegs låda, japp Hydramaticen ger bilen den där värdiga accelerationsrytmen.

Bonneville sattes i serieproduktion 1957. Detta är den tredje generationen 1961 – 1964. Bonneville var den lyxigaste och hade ofta servostyrning, air conditioning och elhissar. Bonneville hade också starkare motorer med allt från 303 till 340 hästar.

 

-Dessa är byggda av stål, världens mest perfekta material. Värmer man upp det till 1.000 grader blir det en deg som kan formas oändligt. När det kallnar är det stenhårt och kan borras, svetsas, sågas, böjas och härdas. Lägger man det ute återgår det till naturen som rost. Perfekt, sade Mats Olsson.  

Mats tror att vi är klara och stänger huven.
-Du höll din linje med musiken, slänger jag ur mig och plektrumet hoppar till av spänning i fickan.
-VA!

-D-du har spelat samma. Under åttiotalets digitala dunk orsakade ni upplopp i Nederländerna med er raka femtiotalsmusik
Han kommer närmare och blir allvarlig.

– Du, musiken tog mig in i en annan värld, vet du. Jag var tonåring och lyssnade på Wanda Jackson. Let’s have a party blev en jättehit och man var fast.

Ja, det var mycket Chall-la-la-la-la och discofrisyrer ett tag men det var inget för mig. Han fortsätter:

-Rock-and-rollen gick ju het på sextiotalet för att mattas av men så kom Sha-na-na på 70-talet och Shakin Steven´s och det där och då blommade det upp igen. Han ler,  spelar luftgitarr och jag suger i mig greppet från mäster.  Greppet! Det där sitter i sömnen. Så håller man en Fender Telecaster i solot till Jitterbugginbaby.  

Texas nittiotal: Ni spelar utan pianist ikväll, bara så ni vet.

-1981 släpptes första skivan,  LP:n ”The thrilling sound of hot Rock-a-billy” med Red Hot Max and the Cats.  Sedan turnerade vi på heltid. Under nittiotalet var vi utomlands och i Texas var det utsålt. I Sverige hade vi Per-Erik Jonsson på piano. I USA hade vi Alex Downing eller Big Al som han kallades. En gigantisk afroamerikan på två meter och 170 kilo.  Alexander, Big Al, Downings familj hade inte råd med skor i skolan i Oklahoma.

Han hittade ett piano på en soptipp och började härma Fats Domino. Hans självlärda pianospel har benämnts en gåva från Gud.  Han var direkt kopplad till Rockens ursprung. Big Al blev 65år.

Tillbaka till Texas och Red Hot Max berättelse:
Fram kom en arrangör i cowboyhatt och pekade på Alex när vi repade på dagen.
-Ni spelar utan pianist ikväll, sade han till mej iskallt. Det fanns inget att diskutera. Vi snackar alltså nittiotal.

Alex blev en god vän. Han var med på flera turnéer under nittiotalet och var över hit under sent nittiotal. Han var the real deal med ett sväng direkt kopplat till femtiotalet.

Alex var generatorn som var med och startade den nya musikvågen ”back then”. Det var en förmån att få spela med honom. 

Bilden tagen hemma hos Red Hot Max kort innan Al gick bort 2005. I famnen,  Emi Olsson.

Tvåtusentalet kom med en ny våg och när Wanda Jackson turnerade i Sverige blev vi hennes kompband och jag fick backa up min forna tonårsidol.

Han startar bilen och tror att vi är klara. Då slänger jag mig in  i baksätet. De tittar på mig. Mats släpper bromsen.

-Varför är ni här på Classic Car Week?
Han blinkar höger och Hydramaticen gör sitt jättehopp mellan tvåan och trean. Svaret är laddat med must och mättnad.

Jag vill visa min tacksamhet till Amerika 

– Vår generations västvärld är under förändring. Dess peak är på väg att plana ut. Jag vill, tillsammans med likasinnade, visa min tacksamhet till föregående generationer.

Jag är tacksam för den mekaniska revolutionen med början i mitten av 1800-talet.

En revolution som inte varit möjlig utan Amerika som lokomotiv.

 

”Jag är tacksam för den amerikanska ungdomsrevolutionen i mitten av 1900-talet då allt vi lever ut idag formades.”

Jag vill åka hit, dela detta med likasinnade och tillföra något genom att ta min gamla Pontiac. 
-Det säger mannen som gett oss sin levande musik under ett halvt sekel !

Mats, Red Hot Max, Alvar Olsson, det är vi som skall tacka för ditt fantastiska överbryggande av arvet så musikstilen kan fortsätta att blomstra in i framtiden.