Gammal är kung.

Det punkterade hjulet skrapade under mig.   Ljudet när det kanade på tvären mot det hårda underlaget jobbade åt motsatt håll som blodtrycksmedicinen.

Garagehorans följsamhet som låtit mig sväva över cementgolvet hade övergått i  rövkrok där två slogs om befälet.  När två av de fyra hjulens gummiremsor kavlades av och låstes under två ton Lincoln för andra gången samma dag  exploderade hypotalamus på gubben.  Hade jag haft en sopcontainer utanför garaget hade den hamnat där. Hade jag haft ett  järnvägsspår hade den hamnat där. Hade jag haft en sjö hade den hamnat där.

– Nu ställdes trä- och plåtskrället upp mot väggen i väntan på majbrasan.

En modern sak i röd plast med sex hjul, kurviga former och nackstöd inhandlades. Lätt och slank med förvaringsfack utmed sidorna förförde den mig.

Plasthjulen slutade snurra efter en vecka. De blev lika runda som muttrar och mina ynka 100 kilo fick den att svikta ner och ta i golvet!  Lade jag en Muncie på magen för att rulla in under bilen gick man på grund innan avfärd. Började snegla på min gamla opåkörda, osjunkna, oeldade, obortkastade.

-Den hade burit motorblock.
Ärrad och klumpig med slokande hjul stod den mot väggen bredvid den slanka röda i plast med fancy ingjutet handtag. Jag vände på den gamle. Ful men rak som en fura. Design som en tegelsten men grov och tjocknackad.

I går var jag på byggmarknaden och köpte snurrbara hjul med gummiyta.  Det fanns, efter trettio år, på hyllan.  Apparathjul var namnet. Trist namn på trista grå saker som förde tankarna till landstingens  EKG-vagnar.

Idag  svävar jag fram en decimeter över golvet. Tyst och mjukt på min flygande matta från 1984. Bara två hjul behövde bytas.
Sexhjulingen i rött och svart  blev fyra månader.