Sverige är ett socialt U-land

Har sovit en natt i min säng i Sverige efter tre och en halv månad i USA och vaknar  illa berörd. Hemkomsten var en chock. Buss 10 från Sundsvall till Härnösand var en hård och kall uppvisning i svensk dumhet och arrogans. Att resa från södra Florida till norra Sverige var som att först bläddra i ett solvarmt, generöst, himmelsk CD-fodral och därefter öppna ett svart, hårt, kallt LP-konvolut från helvetet. Vi ska återkomma till buss 10.

Resan påbörjades med taxi från mitt hus i Florida klockan fyra på morgonen. Chauffören sade, God morgon herr Krantz och lastade mina väskor i den varma natten. Han pratade hela vägen till flygplatsen om hur han flyttat från NY till värmen, om sin familj och om sin vardag.

Kön var lång på flygplatsen och gick i kringelkrokar mellan bandförsedda stolpar. Halvvägs fanns ett bord med adresslappar och pennor för de som missat att fästa en sådan på väskan. Jag stannade och skrev ett par lappar medan kön passerade förbi. Då säger en dam i kön.
-Det är lugnt herrn. Jag håller koll på din plats i kön. Skriv du dina lappar i lugn och ro. Du ska stå vid mej sedan.

Det tar mig två minuter och när jag tittar upp från väskorna ropar hon långt där framme.
-Kom hit, här är din plats.
Jag rodnar och säger medan jag vandrar. Ni amerikaner. Ni är fantastiska. Detta är otroligt.
-Inte alls kompis, säger de jag passerar och ler medan jag återtar min plats i kön och får en ögonblinkning av damen.

På flyget från Florida till Chicago servar de unga flygvärdinnorna och pratar busigt i mikrofonen. De nästa rappar och drar ut på en del ord så det svänger i högtalarna och jag skrattar för mig själv. Vilken skön stil.

På SAS-flyget till Sverige sitter jag bredvid en norsk kille. Han har inte fått någon kudde. Jag frågar en äldre, svensk flygvärdinna som nog inte alls gillar rutten Chicago-Stockholm om hon kan fixa en kudde.
-Det vet jag inte, svarar hon och går iväg men hittar tydligen en för hon kommer tillbaka inom kort.
-Man måste vara snäll med grannarna säger jag till norsken, men han svarar inte.
Han är nordiskt trumpen.
-Snäll med nabon, försöker jag då (= granne på norska) men han svarar inte i alla fall.

Han beställer vin till maten och dricker ur snabbt. En annan flygvärdinna kommer med drickavagnen och undrar om vi vill ha mera vatten eller läsk.
-Nej, men en vinflaska till, säger norsken.
– Nu gällde det inte vin, säger flygvärdinnan. Jag har bara läsk eller vatten.
Jag tror inte min öron. En amerikansk flygvärdinna hade lett och sagt ”absolut sir” och fixat det han ville ha om än från kollegans vinvagn.

På Arlanda är det kö till gaten. Vi kommer alltså från en jättekontinent till ett litet land med en liten flygplats som vetat om att USA-planet varit på väg hela natten men man är inte klar med gaten. Vi får sitta i planet i 20 minuter.  Det är kö till passkontrollen och det är det i USA också men jag skäms inför mina amerikanska resenärer framför i kön. Vad skall de tänka?

I USA står man på heltäckande mattor med musik i högtalare och TV-apparater i taken med textade nyheter. Damer tjoar och skriker för att hjälpa resenärerna så snabbt som möjligt till en ledig passkontrollant. Trettio passkontrollanter sitter, snyggt uniformerade på rad helt öppet i lokalen och beväpnade poliser patrullerar fram och tillbaka med vakande ögon men också med ett leende till den gamle mannen som inte hittar. Det är ljust, varmt, generöst, mjukt, öppet, livligt och ymnigt pulserande. Allt till musik. Man känner sig sedd, uppassad och trygg. Passkontrollanten kommenterar trycket på min t-shirt och säger att hans pappa har en gammal Cadillac.

I Sverige står vi i tre köer i en dödstyst bunker bestående av ett grått, hårt golv med fossiler på. Det är skumt i lokalen. Ifrån tre tillslutna korvkiosker med säkerhetsglas och uppsågade runda hål för pratet tas vi emot. Jag skickar in passet i en minimal springa till en ung tjej. Jag hör inte vad hon säger men hon knycker på nacken genom hålet och jag får mitt pass. Jag har tydligen fått godkänt. Östeuropa känner jag och lommar iväg.

På tåget X3000 från Arlanda till Sundsvall har jag förbeställt en Cesar sallad på biljetten.
-Efter Gävle bromsar konduktören in vid min stol.
-Var’e  du som skulle ha sallad, säger han?

I USA:  ” Vi har glädjen att meddela herrn att din sallad är nu klar att serveras om det passar”.
I Sverige: Var’e du som skulle ha sallad?

Jag har ingen matlust längre.

Så kommer buss 10 utanför Sundsvalls järnvägsstation för att ta oss till Härnösand. Trottoaren är illa skottad. Knagglig is gör att resenärerna halkar fram i snålblåsten som onyktra pingviner. Chauffören kommer ut, öppnar två luckor på sidan i bussen och går in i värmen bakom ratten.
-Va, är detta en sportlovresa?
Pinvinerna halkar, knästår, svär och trängs för att få in sitt bagage under bussen. Djungelns lag gäller. Ett rockband med Hagströmlådor slänger in sina instrument och den 70-åriga damen i blå täckjacka orkar inte flytta på instrumenten så hon får plats med sin väska. Ovärdigt! I USA lastar chauffören.
-Tack, säger han varje gång han övertar en väska från en resenär.  En resenär är en inkomstkälla. En ”sir” och en ”mam” som man passar upp för utan passagerare stannar bussbolaget.

När det blir djungelns lag blir jag alltid sist. Det finns inte en chans att jag skulle bli ovärdig och trängas. Sist hjälper jag damen i blått. Vi får packa om litet men det går bra. Jag söker hennes blick. Hon tackar mig inte. Jag står en stund utanför bussen och fryser så jag skakar.
Nähä, chauffören kommer tydligen inte ut. Jag ser mig om efter någon sista resenär, stänger luckorna och känner på dem så de gått i lås ordentligt, slår av händerna från salt och grus och känner mig som en arbetare vid kollektivtrafiken.

I bussen är det fullt när jag kommer in. Miljön är stenhård, kall, ogästvänlig och en ny grej har infunnit sig sedan jag senast åkte buss i mitten av 80-talet. Ungdomar sätter sig ytterst med en tom stol innan för sig 2014. Man stoppar in hörlurar, blänger ner i telefonen och främjar sig från all social kontakt.

Jag hade nu rest i 29 timmar när jag fick sätta mig ner på knä i mittgången för att titta in  under mössan på den tonåring som försjunkit i sin facebook med hörlurar och hög musik.
-Vill du vara snäll och flytta in dig, frågade jag?

Han suckade stort och visade tydligt att det värsta som kunde hända denna dag var att han måste sitta med mej. Flera klev på i Timrå och mönstret upprepade sig. Jag blev chockad. Så iskall miljö. Sån brutal hårdhet. Vilket förakt! Hur har vi fostrat våra barn?

ledare4Mitt Sverige är ett socialt u-land. Detta är helvetet. Vi har ingen hyfs och ingen fason. Vi har ingen världsvana. Vi är bonntölpar med så undernärt självförtroende att vi inte kan interagera. Vi är inte förmögna att se, tilltala och än mindre vara som folk mot de i vår närmaste omgivning, inte ens i tjänsten som busschaufförer, konduktörer, passkontrollanter eller flygvärdinnor. Vi är råskinn i ett betongsvart, iskallt mörker.
-”Var’e du som skulle ha sallad?”

-Jag vill tillbaka till vett och förstånd. Till generositet och artighet. Till självförtroende och humanitet, till mänskliga möten i vardagen och till det mest grundläggande, att vara som folk.
Jag vill tillbaka till Amerika.


Läsa mer sånt här! Du har kommit till motortidningen på nätet  Worldkustom.com Kolla in resten av månadens artiklar.  Här hittar du arkivet med alla tidigare nummer Ha kul!

sticker

28 thoughts on “Sverige är ett socialt U-land

  1. Förstår dig! Amerikaner har roligare. Amerikanska bilträffar är ligger ljusår framför våra. Här hemma är det mest byfånar och fyllon på träffarna!!!

  2. Så bra skrivet o sant! Så vad kan man göra? Ja ett leende o hej till de man möter kostar inte mycket men ger så mycket mer , både för den som ger o den som tar emot. Det är självklart i America men inte lika självklart här! Förstår att du längtar tillbaka! Tack för detta tänkvärda inslag.

  3. Jag instämmer för amerikanerna har en både öppnare och trevligare stil att bemöta folk och då tänker jag inte bara på de som man möter som jobbar i tull , hotell eller som jobbar i butiker utan vanliga privat personer man möter på gatan eller på bilträffarna !

  4. Mycket bra skrivet. Var i Texas förra året. Första usaresan var det..:) Sicket bemötande,,:) vill dit igen…

  5. Bott i nio år i USA, håller fullständigt med.. Fick en chock då jag kom tillbaka till Sverige första gången efter 2 år i mitt nya hem: Hade hunnit glömma hur det var ”där hemma”, uppskattade det som inte fanns i Sverige: Hyfs, service och vanlig medmänsklig hjälpsamhet.. Men vi som vet hur det borde vara får göra vårt bästa och vara ett gott föredöme istället!

  6. Kan bara hålla med dig om Sverige. Det är precis så det är. Nääää tacka vet jag USA o amerikanarna…..dom har vett dom :-)
    Ses i juni i södern ;-)

  7. Håller fullständigt med om detta!Bättre kunde det inte vara sagt,Evulutionen har stannat i Sverige sedan länge.man la ner kronan där man fick lära sig folkvett och disiplin och respekten till andra,är knappast någon stridpitt men har fattat grejen med respekten till andra människor,vilket är ett högt värde och kvalitet om man vill leva och må bra som människa.undra varför
    Charles darvin slutade gå i kyrkan(det har inte med religion att göra)utan människans sätt att tänka och gå framåt till ett bättre liv.. var med familjen till Florida 2011 och det stämmer det du säger.
    det enda som var sämre där var att man inte hade drickbart vatten i kran,men va fan, det fanns ju Budweiser.

    1. Nu är väl Sverige det mest sekulariserade/ateistiska landet i världen medans i USA är kyrkan och God bless this and that överallt.

  8. Oh, Lars. We miss you too! I am so touched by your perspective about my country. I believe the warm sunshine seeps into our souls and just spreads out. I hope things settle down and you begin to feel like you are home again. You know you and your wonderful family are welcome in your other home any time you want to come back. You are a gentleman with a kind heart and wonderful sense of humor. You will be welcomed with a smile and a hug.

    1. USA är kanon, ångra att jag inte drog till staterna när klockan ringde ut efter nio år i plugget.
      Men det finns rötägg även där ,minns en gång när vi ringde efter taxi och den långe unga svarta mannen glatt öppnade bagaget och slängde in väskorna och öppnade bakdörren elegant för oss och pratade med allt om ditt och datt på väg till flygplatsen .
      Vid framkomsten stängde han av taxametern stod den på 18 dollar och jag ursäktade mig med att det är jämnt när jag sträckte fram tjugo dollar och förklarade att kassan inte räckte till för mer, tryckte han bara på knappen och bagageluckan åkte upp och vi fick själva plocka ur våra väskor.
      Och även en gång när vi kom till en lite håla och hyrbilen hostade och mådde inte så bra stannade och frågade en snubbe som verkade trevlig om det fanns någon verkstad i närheten,
      Sure ,no problem just follow me,sir.Och när det visade sig att han vill lura in oss i en alley var det bara att lägga in backen i skorven och gasa vad allt blåröken höll för.
      Men shit happen, det skulle jag stå ut med så nästa tripp blir att kolla in hus i San Diego. .

  9. Kul skrivet men…? Har varit i usa ganska mycket, både på semester och i jobb och delar inte helt din uppfattning. Tycker inte det skiljer mellan sas och t ex united, möjligen att united har nyare flygplansflotta. Mat serveras inte på inrikes flyg om du inte betalar för detta, inte ens på långflygningar som mellan new york till LA eller till hawaii. Du får en läsk och lite vatten, that’s it. Flygterminalerna i newark, LA, chikago, san fransisco mm saknar ju nästan precis allt, jämfört med terminaler i europa och asien. Passkontrollen till usa är en mardröm. Exempelvis i chikago behöver du ett antal timmar för att inte missa nästa flight. Det är likadant varje gång. Informationen obefintlig, men visst springer det runt en del damer och skriker men frågar du om något som ligger ”1 promille” utanför deras arbetsuppgift så är svaret alltid ”fråga supervisern”. Fin service! Och visst, det är ett jäkla tackande hela tiden, för allt och för inget, och ingen vet varför. Generellt kan man säga att den vanliga arbetaren lärt ett mantra som upprepas om och om igen, och för att få veta lite mer så är ett tips att kolla efter den som har störst nyckelknippa. Det brukar vara supervisern. Mat och resutaranger är ett kapitel för sig, har du tur får du service och har du ännu mer tur så går maten att äta. Har du extrem tur så pratar servitrisen engelska. Det blir bara sämre och sämre tyvärr. Klart det går att äta bra men då pratar vi inte snabbmatställen, applebies, cheese cake factory och liknande. Sen håller jag med att det kan vara likadant i sverige, men i regel är maten av bättre kvalitet. Har du beställt kokt potatis i usa nån gång? Testa, det är rätt kul. En annan kul grej är att fråga vilka öl de har när man beställer. På 3 sekunder rabblar de upp 25 olika sorter utan att snubbla på talet. Gissa om de kan rekommendera någon till vad du ska äta? Trafiken då. Oj vad hårt det blivit framför allt i LA sen 80.talet. Det är säkert likadant överallt men usa har ju alltid varit känt för sin vänlighet i trafiken. Nog om detta. Sen att handla något är alltid ett äventyr. Man lägger ju ”tax” på alt så ingen vet vad det egentliga priset är för en vara förrän man betalar. Det funkar ju med kort men om man har kontanter behövs alltid en viss reserv för att inte hamna i trångmål. Ändå, jag älskar landet och kommer att åka dit igen, men jag tar det för vad det är. Det finns bra och det finns dåligt. Vore det paradiset skulle betydligt fler söka sig dit men så är det ju inte. Vet inte hur det är i norrland men tycker vi funkar rätt bra socialt söderut, även i stockholm. Vi är lite blyga av oss och går i vår egen värld, men om man tar första steget och ger ett leende eller en kommentar brukar det bli positiv respons. Det gäller bara att våga. Till sist, såg en show i las vegas i vintras och vid middagen innan showen satt vår familj vid samma bord som två amerikanska familjer. Försökte få igång ett samtal men det gick bara inte. De satt bara och glufsade i sig och sket fullständigt i vårt sällskap. Trist, men showen var bra!

  10. Det ligger mycket i det du säger, ibland undrar jag vart det här landet (Sverige) är på väg. Man liksom inte tänker själv längre, ”allt som går att göra bööör/kan man göra” typ…

    Man måste sätta mitträcken på alla större vägar för folk kan inte köra om längre (man kör om när man får möte, etc.), man måste sätta galler för öppningarna i returpapperskontantainern för annars kan ju någon klättra in, etc…

    Sen utanför mitt arbetsrum hemma (jag jobbar hemifrån ganska ofta) har jag en busshållplats, varje eftermiddag när bussarna med byns skolungdomar anländer brukar jag ”roa” mig med att studera deras trafikvett – eller avsaknad av det, man bara går rakt ut över gatan precis framför fronten på bussen utan att se sig för(!). Ofta med telefonen i högsta hugg och med lurarna inkörda i öronen lyssnandes på musik – dels ska chauffören sitta där och vänta på att dom ska släntra över vägen men sen att dom inte ser sig för(!)

    Lär ju bara vara en tidsfråga innan någon blir påkörd, hände en dylik incident i granbyn för ett antal år sen – vad gör man då, jo det byggs en vändplan bredvid vägen som bussen måste köra in på för att släppa av ungdomarna där på, så alla resenärer får 3-4 minuter längre restid till jobbet/hem istället för att man keps/mössnissarna använder hjärnan…

    Inte undra på att man sitter där i ett bekvämt skinnsäte i sin egen bil på väg till kontoret de dagarna man inte jobbar hemifrån o njuter av vridet och det dova morrandet från V8’an :-)

    Nu finns det nackdelar med USA också, jag har själv bott ‘over there’ i ganska många perioder, utbrett missbruk, mer våld/brott, hemsk trafik, etc. men folk ÄR oftare mer öppna/positivare! Det är kul att man sitter där vid ett trafiklyse och väntar på grönt när dom i familjebussen bredvid kör ned sidorutan och ”berömmer” en för den fina/gamla bilen man kör – wow what a cool car! Hur ofta händer det i Sverige?

    Visst får man tummen upp/en hälsande hand från mötande fordon här hemma också ibland men ”bara” från andra entusiastfordon – aldrig någonsin från ”Svensson” i sin Volvo V70, etc. I USA får man tummen upp minst 10 ggr per dag….

    Och visst är det coolt att sitta på en konsert bredvid en äldre gen’t som när man en stund före det hela börjar utbyter hälsningsfraser med, åh är du från Sverige – vad gör du här? Åhhh, letar gamla bilar. Här är mitt visitkort, titta förbi i morgon – jag har en hemi-cuda o en del andra gamla muskelbilar i mitt 10-bils garage (har varit med om det själv :-)

    Och Sverige ÄR fantastiskt på många sätt, riktig vinter (här uppe i Norrbotten i alla fall), tryggt, blir man sjuk så får man hjälp utan att ruinera sig, etc. men amerikaner äääär ofta väldigt öppna o trevliga.

    Så jag personligen trivs bra med att bo här i norra Sverige, även om jag längtar till nästa besök i Kalifornien trots att jag varit där mer än 50 ggr… Men nog fasen är det på väg utför med många av våra ungdomar här i Sverige tyvärr…

    /Rikard

  11. Har i och för sig aldrig varit i USA så jag kan inte jämföra och borde i jantelagens namn inte ens uttala mig om ämnet ifråga men jag har en teori om varför amerikaner oftast är ett trevligt och serviceminded folk.

    Där borta är det ren överlevnadsinstinkt att vara trevlig, det kan ju innebära inkomster, t.ex. i form av dricks, då nästan varje medmänniska är en potentiell affärspartner eller kund. Här hemma behöver man ju inte ens arbeta för att få ihop till en dräglig inkomst, så man kan överleva även om man skulle be alla andra att dra åt helvete.

    Vårt sociala skyddsnät är i grunden bra men innebär också att vi och folk som flyttar hit till Sverige många gånger blir odrägligt bortskämda. Som grädde på laxen har vi också ovan nämnda jantelag som gör att ingen ska, bör eller får tro att han är något, vilket innebär, i runda tal, noll respekt för andra människor.

  12. Herr Krantz har fullständigt rätt!Jag har bott i Chicago och Texas som college student och senare som agent!Ja,Travel agent alltså.Militärtjänstgöringen tog mej till California.Amerikaner är vänliga,hjälpsamma och artiga utan att dom tycker det är onaturligt.Det är ju så dom lärt sig att vara.Idag saknar jag USA men bara när jag andas!Svenskar,i allmänhet,är så avundsjuka på att amerikaner inte är avundsjuka.

    Semper Fi
    Peder

  13. Alla ni som sitter och spyr galla över ert eget land, fattar ni inte att det är er själva ni beskriver? Ni låter som värsta sortens invandrare som bara kommer hit för att utnyttja systemet och bara letar upp sina rättigheter, inte några skyldigheter. Om det nu är sån jävla pest att bo här så flytta härifrån, eller hoppa ner från läktaren och försök göra nåt åt saken.

    Många av er säger att ni varit och bott i usa, ni måste umgåtts i väldigt snäva kretsar. Lämna ”swap meeten” och ge er ut i verkligheten. Ta en promenad nånstans, ni kanske blir rånade av någon artig medborgare då. Han kanske t o m tackar er efteråt! Försök tilltala någon på tunnelbanan i new york. Det kan bli ett minne för livet. USA är jättebra, så länge du rör dig i rätt kretsar, bland turister och nöjesparker, i ”vita” områden, och helst på dagtid.

    Det finns en orsak till att vita, välbärgade personer uppfattas som artiga. Den verklighet de lever i skiljer sig något från våran. Du vet aldrig vem du kan stöta på där. Den mängd vapen och påtända människor som finns där gör att du aldrig chansar. Ja, jag bodde där själv för ca 20 år sedan och hade det verkligen bra. Toppjobb inom IT branschen och allt var perfekt. Ändå flyttade jag hem! Även våra ytterst välbetalda hockeyproffs väljer att flytta hem igen med några få undantag. Undrar varför? Är de månne avundsjuka på något som gömmer sig i detta ”tristessens och jantelagens” land?

  14. Jag vill tacka för alla inlägg. Jag gillar verkligen när man har olika åsikter och vädrar dessa i en vuxen och respektfull dialog. Jag uppskattar att bli emotsagd och trivs när vi tycker olika på det sätt som ni visat vägen i detta ämne. Välkommen med dina tankar fortsättningsvis.

    1. Tack själv, uppskattar verkligen att läsa dina krönikor. Håller med dig om att det kul när man läser andras åsikter och även får chansen att vädra sina egna. Alternativet skulle vara för trist – tänk om alla skulle tycka likadant! Du får säkert höra mer från mig i framtiden.

  15. Till att börja med- efter att ha både besökt USA både i jobbet och under sex års tid varit bosatt i OHIO är mitt förhållande delat i ett 60-40% love and hate, på plussidan är ju deras sätt att bemöta folk,dock vet dom ju knappt var dom själva bor geografiskt sett.När jag klagade på deras usla kaffe blev jag uppmanad att ”go back home vhere You belong”Sweden??Is that overseas??Myndigheters (och allmänhetens) uppfattning om en besättningsman på fartyg =en aspackad man i Kalle-Anka kostym.
    som inte har i USA att göra.Efter Olof Palmes protestmarsch med Nord-Vietnams ambassadör i Stockholm blev jag inte serverad i Los-Angeles detta var 1976,jag blev uppmanad att:”gå någonannannstans”.Avundsjuka fanns det bland folket där jag bodde utanför Cleveland,dom fattade inte detta med lönegarantin(företaget gick i konkurs) och det faktum att jag hade lön när jag var hemma också. 1995 kom jag till Minneapolis skulle till Sioux-Falls tre tjänstemän tog mej åt sidan efter att ha kontrollerat mitt pass,blev förhörd om OKLAHOMA-bomben,ja rent av anklagad dom skrek åt mej after att ha hittat en tub med KALLES kaviar:typical Swedish COMMUNIST travelling with RUSSIAN KAVIAR (tack och lov blev jag släppt ) alla OTROLIGA episoder jag upplevt i detta land.Var där1963 när J.F.Kennedy blev skjuten vilket man aldrig glömmer.I Philadelphias hamnkvarter kan man inte leka ROCKY och jogga på fel tid på dygnet (jagad av två glada brothas på mc med puffra) MEN JAG ÄLSKAR SVERIGE
    och gillar USA på gott och ont.

  16. Det var ett väldigt tjatter,att ni orkar,men ni kanske inte har något annat att syssla med,gillar ni inte att bo här,så finns möjligheten att flytta…..

  17. Vilken underbar story, vi har skrattat och tycker detsamma!!!!! Jag har precis landat från livets resa i Hollywood och Santa Monica . Kanon klimat ,trevliga människor plus service i världsklass ,vilket jag jobbar med i Sverige. tillbaka till verkligheten så ser man att vi vill inte vara trevliga i det här kyliga klimatet..

  18. Bra sagt om detta PK land, Jag vill också flytta härifrån , men inte bara på grund av dessa orsaker i artikeln.

    Jag orkar inte se den politiska korrektheten hos politiker och media , detta är Nordkorea 2. Och vill inte se dessa brottsliga invandrare kravmaskiner.

    Men invandrare ska jag bli, om något land tar emot en Svensk idag….det vetefan, så bra rykte har Swedistan i utlandet.

  19. Åh Kranzen, du är så klockren. Jag blev så berörd av din berättelse och längtar tillbaka ännu mer nu. Varje gång jag kliver in genom dörrarn på LAX för att åka hem kommer tårarna…..

    Jag älskar Amerika och Amerikanska människor, Dom har hjärta…. som du och jag…

Lämna ett svar till Stewe Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *