Worldkustom har sett bilen i flera år på Floridas västkust. Här är det bilträff varje kväll och på helgerna drar man till större meetings över dagen och Grahamen dyker alltid upp. Kliniskt ren med den trevlige Jim Dunham i närheten.
Alltså det ska ju va 80-åringar. Dom har gjort allt, sagt allt och för länge sedan lämnat det testosteronstinna sprättläget. Jim är en sköning på 82 som aldrig tränger sig på men som tilltalar alla intresserade vänligt och artigt.
En uppvisning i hur man beter sig som folk och ett föredöme att ta efter. Leta upp en medan de finns kvar på jorden. Slanga ihop med en åttiotaggare och njut.
Vad är en Graham, frågar jag?
Den gamle rörmokaren tar det från början. Bröderna Joe, Robert och Ray Graham alla födda på 1880-talet kunde ha levt ett komfortabelt liv på pappa Zibas farm i Indiana säljande ost, mjölk och kött men valde att prova andra vägar. Äldsta brorsan Joe kom på hur man bättre kunde blåsa glas om flaskorna hängdes upp och ner och blev tillsammans med pappan glasbruksägare i början av 1900-talet.
Minstingen Ray knallade ut från universitetet i Illinios, utvecklade farmen och ritade lätta lastbilar. Han tog fram en bakaxel och delad framaxel som uppgraderade Fordlastbilarna till att lasta ett ton. Ombyggnationen kostade 350 dollar och plötsligt var man i bilbranchen.
Joe sålde glasbruket och 1920 tillverkade alla tre Graham Brothers omtyckta lastbilar på bilchassin samt tyngre lastbilar och bussar med Dodgemotorer
Gjorde Dodgelastbilar
Dodge gillade grejen och föreslog ett samarbete. Pang, sade det och Graham tillverkade 1021 lastbilar 1921, växte ur fabrik på fabrik och 1926 var man världens största lastbilstillverkare med över 37.000 fordon det året.
Dodgetruck tillverkad av bröderna Graham
Joe, Rob och Ray var nu vicepresidenter på olika positioner i företaget men lastbilarna hette Dodge, inte Graham.
Världens på den tiden största lastbilstillverkare tvärslutade
Om det var det eller något annat vet ingen men bröderna tvärslutade, sålde sina Dodgeaktier och gick stenrika in i glasbranchen.
Graham såg dagens ljus
1927 var de less på glaset igen och köpte Paige/Jewett biltillverkare, plöjde ner 4 miljoner dollar, omorganiserade och satte sig själva vid rodret. Graham-Paige hade sett dagens ljus.
Ägaren Jim har humor. (Nummerskylten). Bilen hade stått i ett hönshus i 50 år när den hittades och blev renoverad. Jim har haft många entusiastbilar och det glimmar i ögonen när han tar fram bilderna och börjar berätta om sina fordon han byggt eller köpt färdiga.
Han hade den röda 47:a Mercury cabben när hans fru fick syn på Grahamen.
– ”Byt” sade hon direkt. Hon älskade Art Decodesignen, som hon sade och så blev det. Bilen går tyst och fast på vägen.
Femtimmarsresor är inga problem säger Jim och saktar in till stillastående.
– Sedan bromsar 82-taggaren fast den och brinner iväg med full gas.
Cheva crate 350 Wortec på 330 hp, säger han, släpper gasen och låter TH 700 växellådan glida upp i växlarna till ljudlös cruisingspeed. Motorn vilar på ett front clip från Mustang II vilket ger kuggstångsstyrning och skivor. En 600 Holley och headers ser till att den 12-bultade GM bakaxeln med 3,73:1 har att göra.
Aluminiumkylare i fronten, fläckfritt underrede och blankpolerad tank understryker skicket men tillbaka till bröderna Graham.
1928 Graham-Paige föds.
Brödernas gemensamma kemi beskrevs som mycket vinnande. Joe var pedanten och mekanikern, äldst, strävsam och noggrann ledde han trion, Rob var ekonomen en positiv och smart affärsman vars varumärke var att sälja in en ide så att kunden trodde han kommit på den själv. Ray var teknikern som kunde entusiasmera företaget inåt mot personal och arbetare skapande en god och lojal stab av arbetskraft.
Graham Paige 1929 roadster
1928 presenterades de första Graham-Paige bilarna. De hade raka sexor och en rak åtta som drivlina men det alla pratade om var växellådan.
Den hade fyra växlar varav trean och fyran beskrevs som höghastighetsväxlar. Det blev en stor succé.
73.000 bilar första året var rekord för ett nytt bilmärke 1928 även om DeSoto slog det 1929.
Vi glider med hamnen i ryggen upp mot stan. Vintage Air AC ger svalka. Dörrar och trunk har elöppning med popupsolenoider men karossen är orörd så när som på yttre backspegel. Ja, dörhandtagen sitter kvar trots popup. Designen är enorm.
Ingen fönsterstolpe vid ventilationsrutan exempelvis. Bakljusen är bara så snygga och rakt av från fabrik. Dimljusen förhöjer.
Radion är gömd och de moderna stolarna från en lyxvan flyter in perfekt. Deras färg har fått bestämma klädselns övriga toner till en mix av sobra färger. Fälgar från Boyd. 
Trettiotalets depression
Allt bröderna Graham gjorde var framgångsrikt men så kom 30-talet med depression och massarbetslöshet.
Graham hade strukit namnet Paige och introducerat kompressorn på sin motor men den krånglade.
1936 slopades alla åttacylindriga motorer. Från att ha lett stylingprocessen 1932 gick man nu medvetet mot mer vanlig look och sökte sig till samarbete med Reo, Auburn, Pierce-Arrow och Hupp.
1937 Graham broschyr
Kompressormatad rak åtta 1934
1937 åkte man ifrån allt
1937 åkte man ifrån allt med sina kompressormatade motorer.
Tidningarna skrev lovord om kraften i motorerna och tävlingar vanns.
Europa gillade bilen och tillverkningen steg igen. Nu 21.000 bilar.
1938 tog de tillbaka stylingtäten igen.
Paris bilmässa prisade bilen. Den komplicerade vacuumväxlingen ersattes med traditionell allt medan handbromsspakens pistolgrepp och andra heta detaljer ansågs ”coola” av motorpressen . Nu var de åter på banan med det nyaste i karossväg och maskinellt fulländade motorer men ….. bilen floppade.
Ägaren Jim Dunham säger att kännare räknar med 20 bilar kvar av tvådörrarsversionen varav tolv är dokumenterade. Tvådörrarsversionen gjordes endast 1939.
Spetsnosen för radikal
Den var för radikal. Depressionen var över men slog dessutom 1938 ett sista slag i nacken på tillverkare med tapp i försäljningen över hela billinjen.
Hupp och Pierce Arrow föll. General Charles de Gaulle i Frankrike köpte en spetsnos, eller Shark Nose som de kallas i USA, men vad hjälpte det när bara 6500 handlade en Graham 1938. Graham var för första gången riktigt illa ute.
Med årsmodell 1941 var det över.
1939 slog man stopp i maskin. Kontanterna tröt.
1940 upptog man produktionen för sista året.
Därefter övergick man till produktion för den amerikanska armen, blev uppköpt av Kaiser-Fraizer, tappade sin identitet och när freden kom 1945 och Kaiser Fraizer visade sina nya bilar 1946 stod Graham tandlösa i kulisserna och tittade på.
Bilen har gått 37.000 miles sedan renoveringen. Nu ska den säljas. Paret gillar omväxling. Utgångspriset är 57.000 dollar. Telnumret 001 630 981 1561.
Senaste tillverkningsåret hos Kaiser-Fraizer 1946 hade ställt Graham sju miljoner dollar back när de gav upp biltillverkningen för gott.
Ironiskt nog med ett uppsving alldeles om hörnet.
1947 gick Kaiser-Fraiser mot enorma 275.000 ordrar och 420 miljoner dollar i inflöde men då hade bröderna Graham lämnat.
Graham idag.
Inte mycket finns kvar idag. I den ursprungliga Grahamfabriken i Dearborn tillverkades DeSoto fram till 1961. Bilbröderna är borta. Ekonomen Rob köpte och drev fastigheter i Florida samt pendlade hem till Indiana, där allt en gång började, fram till sin död 1967.
Storebror Joseph (Joe) dog 1970, 87 år gammal också han åter i Indiana efter att ha verkat i oljebranchen. Lillebror Ray är också borta. För familjens efterkommande har livet återgått till farmen och vad den ger producerande ost, mjölk och kött som alltid.
Spetsnosen fick dem på fall men kanske mer centraliseringen av den amerikanska biltillverkningen till de tre stora, GM Ford och Chrysler. De erkänt skickliga bröderna med enastående bilar visade tydligt hur branchen är.
– De kom, sågs och blev besegrade.
Gillade du denna ovanliga silverrod kanske du också gillar denna
