Packard City Trondheim

Så skulle reportaget heta och jag skulle ha med flera Packardägare men den vänlige Torolf fyllde hela reportaget själv så vi får återkomma till Packard City senare. by Krantz

Möt Packardkungen Torolf Pettersen i Trondheim.

Handslaget är kraftigt och blicken är fast. Det här är en kille med pondus, väl medveten om att hans vingar bär högre och längre.

 

Vingarna vi pratar om är propellervingar i kollosalformat.  Torolf Pettersen är vindkraften i Norge personifierad.

Fast idag är han inte styrelseordförande eller koncernchef.

Idag leker han med bilar som vilken pojke som helst och Worldkustom får vara med när startnycklarna vrids om.

-Elvis ville ha Packard,  tror jag att han säger för det är så med Torolf.
Han drar inte till med någon sverigenorska för att passa gästen från öst.  Han åker på med sin dialekt framförd med den självklara lätthet ett livslångt genande mejslat fram.

Intervjuer på engelska är en barnlek jämfört med detta.

Jag brottas med orden och Torolf gillar det. Vi hittar varandra där i förmiddagsfukten och jag har kul utan att fatta nånting.

Torolf Pettersen har kul också och drar hobbyns bakgrund i Norge.

Under sextiotalet kom massor med svenskar hit och köpte upp amerikanska bilar. Vi fick 1.000 kronor styck vilket vi tyckte var bra betalt för gammalt ”skrot” som ställts på sidan.

En gång såldes en Studiebaker  President med oxblodsrött skinn för 150 kronor.  Senare väcktes intresset hos oss och nu köper vi tillbaka dom till fantasipriser med norska oljepengar.  Fast det är klart , nu är de renoverade till nyskick.Han sätter nyckeln i Packarden från 1947 och de sex volten i batteriet sjunker till 4,5 när startmotorn mer eller mindre kortsluter polerna och börjar veva vevaxel tyst och försynt.
-Mamma, tänker jag  det här blir som att skjuta igång en bil uppför.

Vevar av sig själv
Plötsligt går motorn.  Detta är så långt ifrån man kan komma uttrycket ”smälla igång”.

En trimmad 383:a smäller igång. En lågkompad rak sideventilåtta av 1947 års modell från Packard ”smäller inte igång”.

Den börjar mera  veva av sig själv.

Torolf fortsätter sin historiebeskrivning.

Trøndelag Veteranvognklubb har idag 350 medlemmar och är större än någonsin.  Den har anordnat en bilutställning varje år i tio år.
– Den första var sämst, säger Torolf.  Då kom 10.000 besökare.
-Tio år senare , den i år var bäst.
– Då kom 200 och tittade, fortsätter han om konsten att vara arrangör, jaga utställningsbilar och att nå ut med budskapet.

Packarden startas med att man trycker gasen i botten.

Då aktiveras startmotorn.  Nu kommenderar han halvautomaten framåt och bilen glider ljudlöst iväg.

Den har två växlar plus overdrive och automatisk koppling.  Packard var lyxbilen nummer ett, ovanför Cadillac och Lincoln under 20- och 30- och 40-talet. Packard sålde bättre än Cadillac fram till femtiotalet.

Märket gick under inte på grund av dåliga bilar men på grund av att de stod sig slätt som ensamt märke när koncerner som GM, Ford och Chrysler kunde räkna in synergieffekter gällande reservdelar, servicestationer, butiker och logistik.

Det handlar om mer än plåt när det kommer till såväl biltillverkning som bilutställning. Packard hade ett erbjudande från Chrysler under en tid men vägrade beblanda sig.

Stolt gick märket i backen, skulle jag vilja skriva men det är inte helt sant.  I slutet av femtiotalet 1957-1958 gjorde man istället en halvmesyr och gick ihop med Studiebaker.
– 1959 var  lyxbilen nummer ett, Packard, borta.

Den mörkröda 47:an lyfter hela kvarteret där den poserar bland höstlöven.  Det är en helrenoverad bil som kom till Norge från Arizona 2008.
– Super Eight Custom heter modellen och jag är nästan säker på att den coole Torolf kallar den för en torpbil.

Om han verkligen säger det vet jag inte och vad det i så fall betyder har jag inte en susning om för vi har inte det fenomenet i Sverige.

Det blir en bra start på Packard City tänker jag men då öppnar Torolf varmgaraget.  Där står en lyxbil från 1930 med fungerande originalradio som startas med nyckel !! Radion alltså.

Roadstern är stor. Jättestor.

Den har varit med vid filminspelningar i San José.

Den har rak åtta med dubbla fläktremmar, fyrväxlad manuell låda med aluminiumhus, strålkastare som följer styrningen och en arbetad, oändligt vacker kaross.

Torolf klättrar upp i bilen och drar igång radion.

Sedan står vi i garaget och diggar Philcos  rörljud från 1930.

Nu är det BRA, mycket bra hemma hos Pettersen i Trondheim.

 

Bilen köpte han redan 1984.
– En sommarbil, tror jag han avslutar med innan han tar oss med till ett annat garage.

Sådana här reportage går inte att göra i en papperstidning. Papperet tar slut. Vi ha redan avverkat motsvarande sex sidor i en vanlig blaska. Ingen tidning kan ha fler sidor i samma ämne men nu är vi i Worldkustom.
–  Nu fortsätter vi  jänter !!! 

Storbössan!

 

Jag och min ledsagare Knut Holmstad, som förtjänstfullt öppnar dörrar för Worldkustom, är knockade redan.

Då trycker Torolf iväg storbössan.

Jag bara gapar.  I ett kallförråd på en norsk sluttning står en världsbil!  Sånt man får betala inträde  för att få se på håll bakom en avspärrning.
– Och nu skall vi ut och åka i den!

Krantzen skall få äntra en salong på hjul och cruisa i Oslos Spårvägars direktionsbil från 1934.

Torolf Pettersen har backat ut den 2.7 ton tunga Packarden med två tum höjt tak och han bara myser.

Modell 1108 Raised Roof Limousine, för höga hattar.
– Himmel. Den här propellerförsäljaren är min nya idol, tänker jag och försöker få  bootsen att passa på den silkeslena heltäckningsmattans djupa strån.

Vi lågflyger över Trondheim  i två rum och kök.  Jag tittar bakåt. I andra rummets bortre hörn sitter Knut för sig själv.  I vårt rum berättar Torolf att han brukar köra på Julafton.
 – Då kommer kättingarna på om snön ligger djup.

Motorn är ett råstarkt smycke till 165 hästars V12:a. Den treväxlade lådan använder mest  trean.

Bilen har dubbla tändspolar och centralsmörjning.
2.6 liter bensin per mil vill den ha i 80km/h står det i instruktionsboken.   80 km/h 1934 måste ha varit  som att ange bensinförbrukningen vid 250 blås idag.
– Ja man kör förbi  allt utom bensinstationer, skrattar Torolf och drar ett fortkörningsminne.

När han köpte bilen i Oslo hade han med sig en nummerskylt från en annan Packard för hemfärden.

Han skruvade på den och drog förbi en fartkamera som blixtrade och skickade hem en tjusig bild samt en rundligt tilltagen bot för fortkörningsdådet.

I somras, efter en lång semestertripp med bilen, kom han i Oslo också blixtrade det igen.  Jajamän, efter en tid kom en ny, fin bild och ytterligare  en nätt summa att betala in.  Samma förare, samma kamera, samma bil men nu med annat nummer.
-Ett trefaldigt, olagligt minne så gott som något  att sätta upp på väggen.Omtumlade tar vi farväl av den trevlige Packardentusiasten Torolf Pettersen i Trondheim.   – Tack för en  unik  förmiddag .