Krantz Krönika. Fast i pannkakan

Krantz krönikor  läser du numera här i Worldkustom.  Idag om bara ben och bensinhänder. 

måndag den 30 mars 2015

 

Fast i pannkakan.

Är ute och kör i Västernorrland nyligen hemkommen efter tre månader i solen. Lincoln Mark Fivens fotbollsplan till huv skruvar hit och dit över snösträngen. Folk har slutat ploga.
-Vårdagjämningen var igår så det så.

Kromfälgarna slammar igen och slush sprutar upp under bilen överröstande mina inspelade radioprogram från Florida. Det låter makabert när meteorologen lovar 80 grader varmt och en flod slät som en spegel till helgen.

Här sitter jag upprätt i vintern med otillräcklig defroster. Min overall är så skitig att jag inte vill luta mig mot stödet och bensinhänderna är stora som medicinbollar. . .  Vänster håller ratten försiktigt mellan tumme och pekfinger. Höger ligger på låret, svart på översidan av färsk olja med en trasa inuti

Bensinhänder?
– Ni vet det där när händerna dränkts i bränsle ett längre tag och det känns som om armarnas förlängning är gigantiska, avdomnade, utblommade, pulserande maskrosor.

Bakom ligger en ny Pissat med halvljuset på i min backspegel.
-Jamen, kör om då din Fittipaldi. Jämarns raceförare vara ute och träna när jag skall provköra bygget.

Bilen glider förbi och jag tittar argt in på rallyfantomen. Det är en tant från byn som ska på affär’n. Jag kan inte riktigt sätta fingret på känslan där.

Stefan Eriksson kan sätta fingret på det. Stefan Eriksson från Skinnskatteberg med Chevrolet och Amazon. Han sitter i sin 121:a med dubbla Weber 45:or. Allt skakar. När han startar på parkeringen går inbrottslarmet på bilen intill.

Avgassystemet är nästan helt återvunnet och B20:n hugger på lamellerna så fönsterveven ramlar på golvet vid varje rödljus. Stefan stoppar gaspedalen i botten. Fyra öppna trattar slår mot innerskärmen och brölet får sjätteklassarna att titta ut genom lektionssalens fönster. Stefan är inte 18. Han är 31. I växlingen mellan tvåan och trean slår det honom.
-Hjälp, blir jag fast här?

Kommer det att vara jag och Amazonen om trettio år 2045 då jag är sextio?  Kommer det att vara jag och den gamla Chevan?
-Stefan. Välkommen till framtiden. Krantzen är där framme och ja, du har fastnat. Bifogar din framtid.

Snöfallet ökar. Har vänt slagskeppet och slirar hemåt. Projektet har gått åtta kilometer sedan ihopskruvande och på torsdag skall det rulla 80 mil enkel till Bilsport Motor and Performance show i Jönköping. Då stannar motorn i en uppförsbacke. Snön yr på tvären in under öppen huv där jag konstaterar att bränslefiltret ser ut som ett timglas. Inte till formen men till innehållet.

Jag slår det mot innerskärmen, blåser baklänges, monterar och slinter med mejseln in i stela händer.

Det svarta får sällskap av rött. Håret hänger ner i ansiktet och träskorna tar in smältvatten.

Slänger ihop verktygen och rasar ner i sätet, ber till Gud och vrider på nyckeln med vetskapen om att jag borde köpt nytt batteri men Gud tycker att jag borde ha lärt mig nu. Det finns yngre att satsa på som kanske inte är helt hopplösa. Stefan i Skinnsberg exempelvis.

Jag får skjuts hem av tanten som varit och handlat. Insisterade innan jag klev in på att ta av mig overallen. Jag sitter i vita kortkallingar och svarta maskroshänder på hennes röda passagerarsäte. Jag känner mig inte dum. Jag känner mig som en galning på rymmen från rikshospitalet för långt framskridna idioter.

Hon kör mig hem. Tanten är yngre än mej, by the way. Väl hemma står jag i snödrivan med overallen på armen och försöker leverera ett normalt leende.
-Du har bruna ben, säger hon roat.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på känslan där.