Helgessons hemligheter

Varför slutar aldrig importen av amerikanska bilar till Sverige?  Vad har Peter i garderoben och vad är det för mystiskt han har i garaget? by Krantz

Worlkdkustom försöker avslöja alla hemligheter för läsarna men hos Helgessons går vi bet.  Vi får erkänna att vi inte kan lösa allt.

Vår kontakt Jarmo Rahkonen girar mellan vattenpölarna på fredagseftermiddagen.

 

Han vill inte att Dodgen skall bli blöt om gummirullarna.

Worldkustom rullar vidare i sin serie om Österbybruks ohämmade raggarbilssyndrom och vår inhemske sherpas Jarmo Rahkonen tar oss med  bakom stängda garageportar.

Peter Helgessons mörka mustasch hänger grym  där han öppnar dörren till familjens bilgrotta.

Det är trångt där inne och Helgesson är lång.

Jag skelar runt.

Några älghorn sticker ut som pallgafflar ur väggarna.

Den här grabben kan hantera en bössa.
-Jaha, säger han och jag darrar på manchetten.

Jarmo ser att jag stelnat till is och studsar  till undsättning.

Han fångar in frun i huset,  Annika och drar  en finsk tango borta vid rattmuffshyllan.

Tango utan musik ser ut som chi gong på anabola. Det här går söderut, tänker jag men då  händer något.

Annika kvittrar och det börjar  rycka i mustaschen  på jägar’ n.

Peter Helgesson skrattar så kepsen guppar där han står  vid sin Impala

Han har en raggares drömbil.

1963 Chevrolet Impala SS cab.

Klicka på bilderna för mera Cheva.

 Året var 2006 då paret åkte in med den i garaget för första gången .

Bilen gick bra och paret sågs ofta på lokala träffar runt omkring Österbybruk.  Dessutom började de åkta på Säters Nostalgidagar.

-Vi har nog åkt till Säter i tio år säger de båda och tttar på varandra.
 Annika har vecklat ut sig efter tangon och tagit plats bredvid sin Peter och det är nu vi finner svaret på första frågan i Helgessons garage.

Varför slutar aldrig den stora importen av amerikanska bilar till det lilla landet Sverige?

-Därför att man gör som Annika och Peter.
Man köper fler bilar.  Det börjar med drömmen om en amerikanare och sedan . . .  en till …. och en till !

-Jag blev tvungen att bygga en carport nyligen, säger Peter.

Bruksbilen fick inte plats.

En sanning med modifikation för  den röda och vita Nomaden från 1959 är Annikas brukis stora delar av året.
Annika bestämde bara att hon skulle ha en stationsvagn. En rymlig bil med tak.

-Jag har den till jobbet nu,  säger hon.  Varför inte?  Jag älskar ju jänkare och då skall man väl åka i dom.  Det låter så enkelt och rätt. Att åka  fyrtiofem år gammal, renoverad rädd-om bil dagligen.
Jamen absolut, känner man när Annika säger det på det där sättet.
Vi återkommer till den.

Sist in först ut.
Impala SS:en köptes 2006.  Sedan kom Nomaden år 2010 och nu senast en 1954 Chevrolet. De köper en bil vart femte år alltså. 54:an var sist in i garaget och först ut idag.
-Nämen jag ville liksom ha den direkt jag såg den, säger Peter.

Sexan väser ut den stora bilen ur garaget  till synes utan ansträngning.  Mättat blå med snyggt  krom sitter den fint på garageuppfarten.  Jag kliver in i baksätet och stänger dörren med ett stilla klonk.

1954. Ingen av oss var född. Här är vi nu i full beundran av den gamle som andas vigör och spänst.
-Jag gillar det runda femtiotalet mer och mer, säger Peter.

Han lägger upp armen på ryggstödet och vänder sig om.
-Jag hittade den på en annons. Den fanns i Hässleholm.
-Äeh, vettdu det här är perfekt. Man bara glider iväg i 80km/h till Wheels i Älvdalen eller till Powermeet i Västersås, säger han.
Låter bra men du döljer något din kanalje, tänker jag.  Jag undrar vad du har i garderoben?  Man vill ju avslöja allt för Worldkustoms läsare.

Annika glider upp bredvid och jag glömmer bort mig.

Chevroleten från 1959 tar över helt.

-Inredningen beställdes ny från USA, berättar Annika.

Nomaden har varit ett tomt skal, intagen från USA via Jarmos bilskrot som är ett kul ställe med många amerikanare i olika stadier.  Nu är den ett smycke. En juvel, en godis lackerad i röd karamellpappersfärg som smakar mera och otonat är så snyggt ser jag plötsligt.  Tonade rutor är  coolt med se på detta!

Så inbjudande vackert!!  Klart glas får salongen därinne att glittra upplyst. Det tog bilreportern 57 år att upptäcka denna sanning.
-Bilen är väl en kompromiss säger paret.  Cab är ju roligt men inte så ombonat. Dessutom ville vi kunna ta med hundarna. Det blev en kombination att slita på och att bruka men ändå med det fulfjädrade femtiotalets tilltal.

En kompromiss?! Jo-jo.
-My God, tänker jag. Stationsvagnen är ju en killer!
Plötsligt märker jag att alla gått in i garaget.  Jag har blivit kvar ute och rundat den två stumma varv  bara för att …

Tillbaka i garaget saknas Peter och jag anar oråd.  Är det så att han inte kommit ut ur garderoben?

I så fall skall jag söka upp honom . Jag  ser ett älghorn med oljeledningsslangar till en växellåda och mitt emot en dörr.

Jag rycker upp den, sticker in kameran och avfyrar fyra snabba skott med kameran.

– Ha! Nu kom jag på dej!

Han står blottad mitt på golvet där inne med en … en … en VESPA!
Där du … din raggare, nu avslöjade jag dej!
Bilden är suddig men om man tittar noga kan man se att det är Peter Helgesson.

 Fråga två besvarad.   En 1953 års Vespa, som skall behållas precis så här ladugårdsfyndbetonad, enligt ett erkännande på brottsplatsen.

Worldkustom börjar på att ha gjort sitt här. Vi har rätat ut alla frågetecken och skall nöjda bege oss tillbaka.

Då ser vi det!
– Verktyget?

Aldrig tidigare skådat?!

Hängande på tavlan intill idel kända mojänger står det ut som  ett hår på ett ägg.

Vi tackar paret Helgesson och gratulerar till de fina bilarna. Slutet gott allting gott,  …..  om det inte vore för den där utomjordiska brytborren han hade ovanför arbetsbänken .