Det känns så nyss.
Sundsvall 1978. Chevrolet Impala 1970 och snörtröja. Bee Gees och Stayin’ Alive. Duckhams Motorolja från Mighty Motors i Sundsvall och i simhallens källare hivades skrot.
Jag kände allihop. Här fanns killen som hade en helt egen träningsidé.
-Man måste köra varje muskelgrupp i en timme, sade han. Annars får man ingen kontakt med muskeln.
Han tränade i brottarlinne och bröstmuskeln låg som en innerslang runt halsen. Här fanns den sege. En avlång figur som kunde hänga i sina lats med 20 kilo runt midjan tills han blev blåröd. Redan första repetitionen såg för tung ut. Ändå slet han och kämpade med sju repetitioner till i en stoisk vägran att lyda ryggmusklernas vrål efter vila.
Här fanns den enorma jätten Kalle Sjölin. Björnen från Liden var elit på riktigt och världsmästare i styrkelyft. Det roliga var att han pratade med oss småkillar på 90 kilo.
-Krantz, sade han. När du gör detta är du också världsmästare. Han drog åt det två decimeter breda bältet i midjan, tog en hantel på 54 kilo och höll den rakt ut ifrån kroppen blick stilla i tio sekunder med en hand.
Sedan klappade han mig på ryggen så magnesiumet rök och skrattade högt.
Låren var stenhårda där jag stolpade fram på parkeringen mot Impalan en timme senare.
Jag slängde in bagen i baksätet och njöt av bröst och axlars kärvhet.
Man var inte vig. Man skulle inte vara vig.
Det var som om hela kroppen var uppstoppad av konsistensfett.
Alla rörelser gick trögt. Tänk grävmaskin med nya, överdimensionerade kolvar utan minsta glapp. Hårdheten och fastheten i kroppen är något jag kan längta efter så tårarna kommer här i närheten av de 60.
21 år, riktiga biceps och djup i kroppen. Just djupet.
Ett avstånd mellan skulderbladet bak och bröstet fram som var fyllt av friska senor, ligament och muskeltrådar. Inget glapp, inget vingel, bara ett djup av kraft och omisskännlig stabilitet. Idag har man djup som en pingisracket.
-Flipp, flopp fladdrar man som en pappfigur i vinden. Allt är över.
Åttiotalets önskan att bli påhoppad i bankomatkön har övergått till oroligt sneglande över axeln. 2016 har man balans som en påkörd trottoarpratare.
– Inget är kvar.
Satte mig i Impalan där på parkeringen med vintersandad asfalt och svart smältvatten. Solen var het. Det var våren 1978
-Vad tusan, men lever en gång, tänkte jag och drog av mig den blå, v-ringade tröjan som det stod ”bodies have more fun” på och frågade en tjej på parkeringen om hon ville åka med in till stan.
Det ville hon. Hon klev ur vid Vängåvans park i centrum men innan hon gjorde det såg hon gillande på mitt spända skinn. Hon sade inget men hon såg. Blicken räckte veckan ut. Kroppen var ett enda ångande stånd av hormoner, krigslust och oövervinnerlighet.
En kompis från Ullånger kom förbi några dagar senare med en Fiat 124 Sport Coupé vars aluminiumfälgar inte gått att få lös. Muttrarna hade dragits åt med muttermaskin och suttit i flera år. Ingen hade fått loss muttrarna trots att han farit runt med problemet i flera veckor.
Ni förstår vad som hände. Krantzen tog i så fälgkorset sviktade, skivstångsvalkarna sprack inne i händerna och bilen gungade men utan resultat. Då ringde min 14 år äldre storebror till Piraten.
Piraten var brorsans kompis från ”den-gamla-goda-tiden”. Jag hade bara hört talas om honom i rövarhistorierna. De umgicks inte längre men vänskapen var kvar.
Piraten var en brunbränd, svarthårig, guldförsedd boxartyp med tjurnacke, jättearmar och rullande gång. Han såg inte ens åt oss spolingar i tjugoårsåldern än mindre pratade han med oss. Han åt på nån ny godis och samtalade bara med storebror och det lät så här.
-Ja, men du vet dom här småungarna …. sade bror
-Uhum, och … vad är problemet?
– Äsch muttrarna mummel, mummel
-Äh men va fan . . .. ta hit …
Piraten fick fälgkorset och vi backade undan. Han satte sig ner på huk i sidled med bilen. Gabardinbyxorna gled upp. Han var brun och hårig på benen också. De röda skinnskorna glänste. Han lade sina stora nävar om korset. Lutade hela kroppen bakåt och drog så ådrorna på halsen svällde.
-Det sade inte knick när muttern släppte. Det small!
Piraten drog loss allihop, slängde korset på backen, nickade åt storebror, satte sig i bilen och försvann. Jag visste inte hans rätta namn, vem han var eller var han bodde. Det var storebrors kompis från fornstora raggartider. En annan värld. En annan tid.
Idag är Björnen från Liden borta. Det enorma muskelknippet, en gång starkast i världen har ägt, stigit, gjort sitt varv på höjderna, planat ut och tystnat. Storebror har landat sitt plan likaså och rullat bort. Han finns inte mer.
Piraten, om han lever, är över åttio och vad hände med 21-åringen?
-21-åringen från 1978 hörs i horisonten nu. Solen har gått ner. Han kommer in på finalen efter sitt varv.
Landningsljusen är tända och hjulen är utfällda.
– Det gick fort.
